Tidsenlig anarki

Igår hände nåt storslaget och mycket rätt i tiden. Klockan som suttit uppe så gott som sedan vi flyttade in i september, fick såväl nytt batteri som rätt inställd tid. Underligt nog känns det tryggt att höra tickandet, det har en lugnande, lite hemtrevlig effekt och det är helt enkelt precis rätt i tiden med rätt tid. 

I övrigt verkar livet bestå av en öken av upprepningar för tillfället. Uttråkande, uttröttande och bara att genomleva. Idag har jag i frustration över alla underliga upprepningar och i syfte att skaffa ett bord dit det behövs, kastat en del spadar och lite sand omkring mig. Politiskt korrekt eller någon form av genomtänkt karriärsdrag? Nja, det kanske inte är en alldeles korrekt beskrivning. Fast vad är väl en bal på slottet och vem vet överhuvudtaget vart det där slottet ligger? Jag har för länge sen tröttnat på att titta efter slott, speciellt de renoveringsobjekt med upputsad fasad som jag snubblat över under livets gång. Istället är mitt mål sinnesfrid i så stor utsträckning som det går att få i den här världen och i mitt sökande efter det ger jag inte så mycket för alldeles korrekt enligt någon och "alla andra", så länge det inte skadar någon annan på vägen. När jag dör ska jag åtminstone inte behöva känna mig besviken över att jag låtit bli att fråga sånt jag vill veta eller ifrågasätta sånt jag inte förstår eller ogillar. Så trots klockans pånyttfödelse och tidens anda av solidarisk medgörlighet är jag otidsenligt inkorrekt, men på ett egentligen totalt harmlöst sätt. Som mest, i ett extremt överdrivet scenario, går det kanske att kalla mig för lightvarianten av anarkistisk wannabe. Dock inte idag. Idag är jag inte ens det, utan mestadels bara trött på att inte ha ett bord där det borde vara ett och ett bord skulle definitivt leda till lite större sinnesfrid.    

Vomerar

Så nära en lösning, så kommer ännu ett dråpslag. All tillit som nånsin har funnits är borta, all tro på kompetens, mål och för den delen ren mänsklighet är försvunnen. Allt som jag tidigare läst om som nåt att sträva efter, har jag nu så många gånger fått bevis för att det bara är tomma ord på fullklottrade papper. Det är sorgligt att det ligger så mycket personlig prestige i vägen, att det skymmer allt annat. Det är beklagligt att det som borde vara trygghet, istället är ett hån. En gång hörde jag de väldigt tänkvärda orden ”för vem är vi här”. När det blir en ärligt ställd fråga och det finns mod nog att våga se, kanske människor blir värda nåt igen. Fram till dess eller till nån vågar säga ifrån, kommer många att fortsätta fara illa.  

Kaosnatt

Mitt i mörkaste natten, för den är mörk nu, sitter jag i min fåtölj och väntar på John Blund. Det kan tyckas som en försvårande faktor att jag inte befinner mig i min säng, men det är det inte. I sängen utan distraktion kan min hjärna härja fritt och den härjar rätt rejält, när den väl får chansen. Inte på ett avkopplande sömninbjudande sätt, utan snarare på ett stressande klarvaket sätt. Därför är fåtöljen bättre. I fåtöljen kan jag ha datorn i knäet och låta cyberrymdens olika förströelser söva mitt sinne istället. Nattens förströelser har bestått i allt från begreppet livskvalitet till shabby chic. Slutligen fångade kaosteorin min uppmärksamhet. 

Trots att en blick ut mot världen inte talar för det naturliga med ordning, är det precis vad det är. Ordning är tydligtvis en drivkraft som finns naturligt hos allt levande, därmed även hos människan. Det lustiga är att det är även kaos. I och för sig krävs det inget geni för att komma fram till det obestridliga i det påståendet, för mig räcker det till exempel med att tänka på en arbetsrelaterad plats alias Firma Fiffel & Båg. Orsaken till kaos är att oberoende faktorer börjar samverka på ett sätt som ingen förutsett och enligt matematisk forskning krävs det tre såna oberoende faktorer för att kaoseffekter ska uppstå. Vilket redan nämnts framträder ordning naturligt, men det är desto svårare att skapa och kontrollera. Det är någonstans på gränsen mellan kaos och ordning som utveckling blir möjligt, det vill säga om de nya kreativa infallsvinklar, som nämnda gränsland ger upphov till, tas tillvara. Om förmågan att ta tillvara dessa saknas kan alltför stor uppmärksamhet ägnas åt det kaosartade, som då börjar leva sitt eget liv.

Med ovanstående i åtanke tänker jag dryfta mig till slutsatsen att mitt liv framskrider som en form av konstruktivt infall, på gränsen till kaos med inslag av ordning. John Blunds samarbetssvårigheter är en av dessa oberoende faktorer som möjliggör en del kaosartade effekter, medan den förestående flytten till ännu okänd adress är ett exempel på min inneboende naturliga strävan efter ordning. Firma Fiffel & Båg däremot, är antagligen bara ett urartat kaos som lever sitt eget liv. Det är ju trots allt vetenskapligt framforskat att oförmåga att tillvarata kreativa nya idéer leder till just nämnda effekt. Det i sig är ändå relativt förunderligt, med tanke på den totala oförmåga de verkar besitta när det gäller att skapa ordning.

---

Mr Murphy som *piiiiip*

Pengar, vad annars. Vad är det som får en att alltid tappa fattningen snabbare än det mesta världsliga man kan stöta på? Jo alltid dessa pengar.. Och det faktum att inget fungerar!! Det är just det, när inget fungerar på vissa ställen (läs min *piiip*) så slutar det alltid med att det påverkar mina pengar på något vis. Om det någon gång vore positivt så det vägde upp det hela, men nej. Det verkar liksom alltid vara åt det andra hållet.

Jag har ofta stora problem med att komma överens med Mr Murphy (för de som inte vet: Murphys lag - lagen om alltings jävlighet), men jag har väldigt ofta även stora problem med att förstå hur han hinner med att verka på alla områden av livet. Hur är det möjligt att vara överallt samtidigt och enbart ställa till oreda, elände och kaos? Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till kloning, men jag är övertygad om att det måste vara Herr Murphy him self som gjorde den upptäckten. Det finns ingen annan förklaring till hans ständiga uppdykande överallt.

I vilket fall som helst så har jag för andra gången sen Henke dog nu råkat ut för ett samma problem kopplat till min *piiip*, som påverkar min ekonomi. Det har varit en del turer nämligen sen jag *piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip*, så de specifika problem jag babblar om nu är bara några få i mängden. Det här kommer att bli lite invecklat beskrivet, eftersom jag reviderat texten rejält när jag uppfattade att en människa trott sig vara personligen utpekad. Så är det inte, jag pekar inte ut någon enstaka människa och bad naturligtvis om ursäkt till personen. Den personen fanns aldrig ens i mina tankar när jag skrev inlägget. Nåväl, jag kan ärligt säga att jag struntar i vad det är som krånglar och vad som funkar och inte funkar, jag bryr mig för närvarande bara om att de får det att funka för mig. Hur det nu än är så finns det ingenting hos mig som känner att jag borde acceptera allt krångel för att jag är sjukskriven. Näpp, nu är det nog helt enkelt. Jag har tröttnat på att tyst göra alla möjliga underligheter bara för att det är så man bör bete sig. Min nya rebellpersonlighet har precis vaknat ur en alldeles för lång dvala.

Första steget blev att hårt och besinningslöst rapportera om min ilska på Facebook. Jag vet, det låter lite lamt. Dock ska man inte underskatta små steg, om det är ett steg i rätt riktning och det är det. Det är nämligen ett första steg mot att stå upp för mig själv. Idag mot min *piiip* alias Mr Murphy! Jag avstår gärna alla former av hejaklackssupport i form av ”krångligheter” och liknande. Ska jag ha något support över huvud taget, se för guds skull till att inte blanda in Herr Murphy!!