Frusna planer

Planen för dagen var att blogga om Mallorca och när vi var där, men som så många andra dagar förirrade sig mina tankar till att cirkulera kring Carro och Henke. I lördags, den tredje december, var det sex år sedan Henke dog. Den nionde november var det åtta år sedan Carro dog, även om det står den nittonde november på gravstenen. Det tog nämligen tio dygn innan hon hittades och det officiella dödsdatumet blir det datum som det kan konstateras att någon är död. För mig är den nittonde november det datum jag såg Carros kropp för sista gången någonsin, den dag det jag var allra mest rädd för att skulle vara sant blev sant, men det är den nionde som är datumet jag förknippar med hennes död. Det är jobbiga månader, november och december, inte bara för mig utan för oss alla som hade Carro och Henke nära oss. Redan i oktober börjar hjärnan ställa in sig och komma ihåg, först lite lågmält för att sen konstant öka volymen tills det är så gott som det enda jag hör. Så kommer då de datum när de dog och de ser lite olika ut. I lördags orkade jag inte med att åka till kyrkogården, utan tände ljus för Henke hemma. När det var Carros dödsdag var jag på kurs på annan ort, försökte ta in en massa nytt, gick på hotellrummet och grät för mig själv i duschen medan Matte åkte till kyrkogården och tände ljus vid graven. Det som inte är olika är att dessa månader påverkar mig på samma sätt varje år och tydligen år efter år. 

Mitt i all november/decemberkänsla var jag på möte under torsdagen i jobbet. Mötet handlade om mig och hur min arbetssituation ska se ut nu när det är tänkt att jag ska öka min arbetstid och samtidigt minska min sjukskrivning. Jag lyssnade på den inhyrda chefen, som i och för sig inte sa något som var dumt. Inom mig kände jag mig, om möjligt, ändå ännu mera trött. Kombinationen möte med november/decemberkänsla har medfört att min lediga tid därefter spenderats på soffan, frysandes under en filt med huvudvärk, yrsel och total brist på ork. Jag behöver den lilla ork jag har för att hålla mig själv uppe. Just nu har jag ingen vettig strategi för att hitta tillbaka till den, men jag letar. Åtminstone tankemässigt. Rent praktiskt sker inte mycket, åtminstone inte de senaste dagarna. Idag var jag fruktansvärt glad att det fanns matdosor så jag slapp laga mat och för mig är det ett steg i fel riktning. Förhoppningsvis vänder det snart igen. Förhoppningsvis hamnar jag aldrig mer i ett utmattningssyndrom. November och december kommer däremot alltid att påverka mitt mående och så måste det få vara, men det räcker med det. Det räcker alldeles otroligt bra med det.

Fjärilsvingar syns på tavla

Magisk kväll

Nu är det bara en vecka kvar innan det blir semester och det vore en enorm underdrift att beskriva känslan inför kommande fredagseftermiddag som längtan. En fundering som för närvarande tar upp en stor del av min tanketid rör sig kring att hitta snabbspolningsknappen, för kommande vecka får gärna gå fort som bara den. Sedan många år tillbaka har jag en stående beställning på 96 miljoner till kosmos. Enda problemet är leveranstiden, som verkar vara relativt lång. Om det mot all förmodan skulle visa sig att just nu är en bra tid för leverans, skulle jag inte protestera det minsta. Däremot skulle jag förlänga min semester och köpa mig ett hus på Västkusten, för att inte göra så mycket annat än att umgås med nära, kära och havet. Länge.

Vattenvärld

I onsdags stiftade jag en ny bekantskap. Det var Magnus F som kom susandes med denna eminenta gäst. Eftersom jag den här sommaren hitintills inte har haft umgängesrätt med någon gräsklippare, var det med viss lyckokänsla jag studerade den nyanlända gästen tillika den gräsklippare jag får låna. Vi presenterades för varandra och jag fick instruktioner om hur jag skulle hålla den nya bekantskapen på bra humör. Under onsdagen var dock orken inte riktigt på topp, så det blev bara en kort presentation med löfte om kommande gemensamma äventyr. 

Livskvalitet

Torsdagen var den dag jag begav mig till arbetet igen efter tre dagars horisontalläge. Eftersom solen sken bestämde jag mig för att det bästa var att börja tidigt för att kunna gå hem i tid, så strax efter sex på morgonen var jag på mitt kontor. Jobbdagen var som jobbdagarna har tenderat att bli den senaste tiden. Efter jobbet fikade jag med mamma, för att därefter bege mig hem och umgås med den nystiftade bekantskapen. Det är faktiskt rätt rogivande att klippa gräs. Solen sken, hundarna njöt av gårdslivet och jag av att gräsmattan återigen förvandlades till gräsmatta istället för vildvuxen äng. 

Bäckvandring

Efter gräsklippningen drog vi till Byråsen en snabbis, husgudarna och jag. Ibland är det skönt att bara dra iväg och torsdagen var en sån dag. Även om det kändes som jag lätt hade kunnat fortsätta att åka i all oändlighet, var väl Byråsen ett rätt bra ställe att landa på ändå. Solen gick långsamt ner över bergen, vindkraftverken snurrade på och hundarna var lyckliga över den mjuka vind som svalkade dem medan vi vandrade runt på diverse skogsstigar och i slalombackarna. 

Blodigel

Efter skogspromenader är det gott med kaffe. Därför for vi till Hasse och Majan i deras fäbod. Dom hade elden tänd ute, rökelse mot myggen och gott kaffe. Från kaffe till jordgubbar. Nämligen så bjöds det jordgubbar med vispad grädde av Ebba, Hasse och Majans yngsta dotter, hemma hos Hasse och Majan, så vi for dit. Det var riktigt gott. På hemvägen visade månen upp sig och det var så vackert att jag fick lov att stanna för att ta kort. Det var en bra kväll med input av diverse slag. 

Överraskad 

I fredags var det en kollegas sista dag på jobbet. Hon ska arbeta med annat på annan ort från och med måndag. Hon serverade sista dagen till ära en riktigt god frukost med allt från kokta ägg, nykokta hallon med honung, yoghurt, pålägg i massor till mjölk till kaffet. Det var en mysig stund, även om det var lite kluvet på grund av anledningen till mysandet. När jag begav mig från jobbet kramade jag om henne och svamlade kortfattat en del saker. Det är alldeles för känslosamt att säga hejdå till en del. Ute i bilen skrev jag ett meddelande till henne istället. Även om vi kommer att höras av på andra sätt än i arbetet kommer jag definitivt att sakna henne i jobblivet. 

Inte den makaonfjäril jag såg, men vacker 

Efter detta lite vemodiga avslut på jobbdagen drog jag till skogs med husgudarna igen. Vi for till en sjö och på vägen dit såg jag för första gången en tranunge tillsammans med sina föräldrar. Den var himla fin, så starten på helgen var definitivt av det bättre slaget. Väl framme vadade både hundarna och jag runt i vattnet, njöt av solen och vinden som svalkade lite lagom. Det var där vid den lilla sjön som jag för första gången i mitt liv fick se en makaonfjäril på riktigt också. Den var maffig, den största fjäril jag sett utanför ett fjärilshus och så väldigt vacker. Utan att tänka mig för utbrast jag "hallå, stanna för du är bland det vackraste jag sett". Naturligtvis brydde sig fjärilen inte om det, men det var faktiskt en riktig höjdare att få se den.

Mycket trevlig kväll med Anette <3

Förutom fjärilar och en tranunge hann vi även stöta ihop med en orm, grodyngel och en  blodigel. När vi vandrat runt ett tag satte vi oss, husgudarna och jag, på bryggan och bara njöt ett tag. Livskvalitet är ett annat ord att beskriva eftermiddagen. När vi varpå väg hem fick jag plötsligt syn på fyra svarta fjärilar som fick mig att tvärnita bilen, släpa med mig hundarna för att vada runt i en bäck. Det visade sig att fjärilarna var trollsländor, men vackra var dom och bäcken var riktigt trevlig att vada runt i. Under kvällen var jag bjuden på grillat hos Therese och Magnus. Det var supergott och trevligt var det också. När jag for hem packade Magnus med mig en matlåda med mat för ungefär två dagar. Det är definitivt en form av lyx att ha såna vänner och dessutom att slippa laga mat. 

Harry husgud

Lördagen började med kaffe och jordgubbar hos exet och Emelie som sovit hos honom. Det var en trevlig start på dagen och så fick jag krama på Emelie lite också. Det är tomt när hon inte är hemma. Därefter var det skogen som gällde. Det var väldigt varmt, så det var med trötta husgudar jag kom hem. Utanför dörren stod det två tavlor med fjärilar och väntade. Det var Anette som lämnat dem visade det sig, precis som det visade sig att jag fick dem av henne. Wow liksom. Det var en riktigt bra överraskning. Under kvällen umgicks jag med Anette. Vi drack kaffe och te, åt melon och babblade. Det var riktigt trevligt. Medan vi satt där och babblade kände jag för första gången på ganska lång tid att det ändå fanns hopp om livet. Det gick att skratta hjärtligt och ändå ner i magen och det var underbart. Kanske, kanske är måendet på väg åt rätt håll igen. Kanske kommer semestern att underlätta vändningen och det betyder att det kanske blir en rätt bra sommar ändå. 

Sommar 

En kväll med Pingu

Grattis ☺

Idag har vi hyllat en 50-åring efter jobbet. Vår kollega Catharina fyller inte bara år, utan ska även byta arbete och naturligtvis straffar sig dessa två komponenter i kombination. Vi lurade i henne att det var yoga, så hon gick till gymet där hon fick dra på sig en pingvinkostym och rosa peruk för att sedan jogga mellan olika stationer, som bestod av allt från vinprovning till att faktiskt göra en del udda yogaövningar. Min uppgift var att kolla av förmågan att multitaska med utgångspunkt i en del av Catharina intressen. Hon fick vattna en blomma, provsmaka diverse smaktillsatser och gissa vad det var samt spela luftgitarr till en låt av White Snake. Det såg ganska roligt ut, inte minst för att hon hade pingvindräkten på sig under alla aktiviteter. Naturligtvis skedde allt centralt också. Vi avslutade firandet på en restaurang där hon fick sin riktiga present, som bestod i konsertbiljetter till White Snake. Hon blev glad, det var en trevlig kväll och det är bara att konstatera. Jag kommer att sakna henne när hon byter jobb.

Rik & levande

 

Med mamma & husgudarna på vitsippsinspektion

Egentligen lever jag ett rikt liv om rik definieras som nåt mer än bara pengamässigt stark. Trots all trasighet jag bär med mig i min ganska tunga ryggsäck, så är jag ibland lycklig. Lycka i min värld innebär att jag fortfarande saknar, saknar, saknar, sörjer och aldrig mer kommer att bli hel, men det betyder också att jag har lättare att se dom små sakerna i livet och förundras. Kanske just för att jag är så väl medveten om livets bräcklighet och hur totalt omöjligt det är att kontrollera. Det låter konstigt med lycka och bara tanken på att jag faktiskt kan vara lycklig skrämmer mig enormt, men här om dagen snappade jag ändå upp den känslan. Känslan av att allt är bra, det finns glädje i att leva och att jag var lycklig.

Underbara vår

Så fort jag hade tänkt tanken blev jag livrädd. Lycka är för mig starkt förknippat med livets oberäknelighet och en av de senaste gångerna jag riktigt kände den känslan stod jag på vår trappa. Det var trappan till det hem vi delade tillsammans, Carro, Camilla, Henke, Emelie, jag och då även Magnus. Jag stod där och satte ner enris och ljung i krukor och lådor och pyntade inför vintern. Carro hade varit hemma efter att ha hållit sig undan under några veckor och hon verkade glad, till och med harmonisk, och jag tänkte att allt kanske skulle komma att ordna sig ändå och den tanken gjorde mig lycklig. Jag var lycklig över att familjen var hel igen, över att det fanns hopp inför framtiden och att Carro verkade må bra.

Älskade Engla

Fast det var egentligen inte så det var. Carro mådde inte bra och lyckan var en illusion, eller åtminstone väldigt flyktig. Det var den natten Carro valde att lämna det här livet och alla vi andra i familjen fick erfara hur det är att gå sönder och vad verklig smärta, sorg och saknad är. Så när jag nu återigen kände känslan av lycka blev jag rädd. Så pass rädd att jag fick lov att döpa om det jag kände till glad, för glad är det ofarligt att vara. Glad brukar inte innebära att livet slår till på sitt oberäkneliga sätt, så det var så det fick vara. Jag var glad och dessutom glad att jag hittat ett sätt att känna det jag kände, utan att behöva vara rädd för vad som skulle kunna komma.

Äntligen en diskmaskin i huset 

Dagen därpå fick jag lov att titta lite på vad det var som hänt och vad jag egentligen höll på med, för det var en viktig upptäckt jag hade gjort. Den som står i vägen för den lycka jag kan känna är tydligen jag och min egen rädsla. Naturligtvis kommer livet emellan ibland, men livet går det inte att kontrollera. Däremot kan jag tillåta mig själv att vara lycklig de gånger jag är det, eller åtminstone jobba för att tillåta mig själv det. Det var en bra insikt. Nu finns åtminstone möjligheten att försöka komma till rätta med det. Fram till dess tänker jag fortsätta att vara glad och njuta av det i livet som det verkligen går att njuta av. Glad är inte så dåligt det heller. 

Vacker i solen

Tiden, rannsakan av mig själv till trots, susar i övrigt förbi i ett onödigt högt tempo och en del saker har åtminstone hunnits med. Sen två veckor tillbaka är jag tillbaka i arbetslivet igen efter min sjukskrivning på fyra veckor. Första arbetsveckan var rätt spännande på ett lite annorlunda vis och innefattade många olika bud, lika många funderingar och snabba beslut. I slutändan resulterade det i att jag delvis lånar ut mig till handläggarenheten under fyra veckor för att stärka upp där med bland annat en inskolning. Förutom handläggarinhoppet har jag kvar en del av mina vanliga arbetsuppgifter. Nu är det tre veckor kvar på utlånartiden, därefter går jag tillbaka till att vara enhetschef på heltid igen.

Grönt är skönt

När det inte har varit arbetstid har det varit tid för annat. Jag har hunnit med att vara på två hälsomässor. Förrförra helgen var jag till Rättvik med Therese och Caija. Där var vi på en föreläsning om access consciousness, fick varsin access bars behandling, köpte någon sten och lite nässlor och självklart ett vitt stenhjärta som Emelie fick när jag kom hem. Det var en bra dag med många intryck, många trevliga människor och en del skratt.

Hur mysigt som helst att mata flasklamm

Förra helgen var det Lena och jag som begav oss av till Mora på hälsomässa. Det var en kanondag. Båda fick healing av olika slag, jag tog reconnective healing och det var bra. Dessutom var vi med på en trummeditation som var något av det starkaste jag varit med om i trumväg. Jag rös under hela meditationen, det var riktigt häftigt. Några inköp blev det väl också, såsom yogi tea med choklad och chilismak och vit salvia. Väl hemma frös jag som en tok och fick lov att göra eld i kokspisen. Sen satt jag vid den under några timmar och huttrade och drack te innan det var sängdags. Jag somnade som om någon hade klubbat mig när klockan var strax efter 21 och sov till strax efter åtta idag. Det är tydligt att det behövs sömn efter en dag med healing och trummor.

Värmande efter trummor & healing

Vad har mer hunnits med? Jag har målat känslor i oljefärg tillsammans med några väninnor, haft en nattlig meditation tillsammans med andra kvinnor, varit på besök hos mamma, Angelica, Therese, Caija och Hasse och Majan vid olika tillfällen, haft en tarotafton och naturligtvis tittat på eldar eller åtminstone skjutsat runt Emelie med kompisar på eldtittar. Jag har haft besök också. Therese, Caija, Magnus och under helgen har Patrik varit här. Vi har matat flasklamm, sett solen, njutit av fjärilar och små hästar. Morsan, husgudarna och jag har varit på vitsippsinspektion vid älven och det var underbart. Det går inte annat än att samla kraft av vattnets brusande och vårens ankomst. Det har bakats havrekakor och inhandlats diverse sötningsmedel, kokosolja och spirulina, varav de sistnämnda fick Emelie att fråga om jag lekt med karamellfärg efter intag av smoothien med just spirulina i. Emelie och jag har införskaffat målarböcker för vuxna och njuter i fulla drag av att färglägga alla dessa små fält samtidigt som bruset i hjärnan tystnar för en stund. Jag har till och med kommit ihåg att deklarera och inspekterat en kajak. I morgon bär det av till först Rättvik och sen Mora i jobbet och på tisdag är det dags för träning på gymet igen. Det är bra dagar. Ibland är det jobbiga dagar, men framförallt är det dagar fyllda av liv och är det nåt jag vet så är det att livet ska man ta vara på.

Frid

Ring så åker vi!

Fick frukost på säng av Emelie <3

För närvarande går det inte riktigt att avgöra om min kropp och jag samarbetar eller inte. Antagligen är det precis vad vi gör, men det behöver inte betyda att vi är överens. Jag är stressad och skulle behöva arbeta dygnet runt, min kropp svarar med feber och snuva. Den har antagligen rätt, stress i för stora doser är aldrig bra. Trots det går det inte att beskriva min känsla som direkt positiv.

Även Emelie & Rut var lite trött en dag <3

Fast kroppen vinner, jag är förkyld på ett manligt vis och ligger utslagen vid alla temperaturer över 38 grader och i nuläget håller sig tempen relativt stabil kring strax under 39 grader. Med relativt stabil menar jag att den går upp och ner beroende på i vilket stadium alvedonens inverkan är i. Även mitt sovmönster beter sig på samma stabila vis med hänvisning till redan omnämnda inverkan, så just nu, mitt i natten, är jag vaken. Tack och lov för datorer såna här gånger.

Kanellatte på Starbucks

Sedan senaste blogginlägget har det väl hänt något mer än bara arbete. Till exempel har jag fyllt år. Jag har ungefär en önskan när jag fyller år och den är att jag ska få frukost på sängen. Det fick jag också. Emelie hade gått upp hur tidigt som helst och fixat frukost och paket, som hon serverade mig på säng. Det var så mysigt och jag fick en väldigt vacker Willow tree figur i form av en kvinna som släpper iväg en duva och ett vackert hjärta av henne. Sånt är lyx. Jag är lyckligt lottad.

Hotell Pärlan

Efter mysstunden på morgonen var det jobb, mycket och länge och när jag väl slutade orkade jag inte ha kalas i någon större skala. Därför beslutades det snabbt att vi skulle fika hos morsan. Det var Emelie, mamma, pappa och jag. Camilla arbetade och Carros och Henkes stolar gapade lika avskyvärt tomma som de gjort de senaste åren. Trots det var det trevligt att fika tillsammans, men sen var det slut på mitt krut. Jag for hem och somnade ganska omedelbart i soffan med Emelie, som såg på film, bredvid mig. Det i sig gjorde födelsedagen bra, att få somna i soffan med ett av sina barn nära är stort.

Varför springa i affärer när det går att dricka kaffe
på hotellet?

Steg två av den mediumutbildning som jag går för Pehr Trollsveden har också hunnits med. Det var en spännande och relativt intensiv helg. Det är utvecklande att gå dessa kurser. Det spelar egentligen ingen roll vad människor tror eller inte, för leder det inte till nåt annat så leder det till en personlig utveckling som åtminstone inte jag vill vara utan. Fast wow! Nog var det mer än bara personlig utveckling som hände den helgen kan jag tala om.

Kaffe innan bion

En tripp till Stockholm har även det ingått i de senaste dagarnas förehavanden. Jag och Therese begav oss av dit tidigt en tisdagsmorgon. Med tidigt menar jag verkligen tidigt, för herregud så trött jag var när klockan ringde vid fyrasnåret på morgonen. Nåja, steg ett var bil till Mora och därifrån tog vi rälsbuss. Den hann väl ungefär ta sig från stationen, så sov vi och det var välbehövligt.

Hotellfrukost

Det går nog att påstå att vi inte riktigt har samma mönster som många andra i samband med resor till större städer. I ställer för att springa runt på en mängd affärer, satte vi oss lugnt på Starbucks som ligger på stationen och surplade kanellatte i lugn och ro. Därefter tog vi en taxi till det hotell vi skulle bo på. En bekant hade bokat hotellet, så det blev en helt ny upplevelse och vilken upplevelse sen. Det var jättemysigt! Vi checkade in och stannade sedan där ett flertal timmar, sittandes i en soffa medan vi surplade kaffe, skrattade, umgicks med den bekante hotellbokaren och reserverade biobiljetter. Vi vandrade till bion, gick vilse, hann med att äta en suverän middag på ett av alla Jensen böfhouse, drack lite mer kaffe på Waynes coffee vid Hötorget, mötte upp biosällskapet och såg filmen Cirkeln innan vi begav oss till hotellet igen med taxi. En gång vilse alltid vilse, så varför chansa liksom.

Café i Gamla stan

Dagen därpå innefattade suveränt god hotellfrukost, taxiresor, EKG, provtagning, lunch på Jensen Böfhouse, kaffe på ett urmysigt kafé i en källare med valv i Gamla stan, sol, latte på Starbucks och enormt mycket skratt. Under en av taxiresorna blev jag serverad chaufförens historia om att han låg i skilsmässa, betalade bara halva taxiresan eftersom han stängde av taxametern efter halva vägen och fick ofrivilligt hans privata telefonnummer på en lapp med löfte om att han skulle skjutsa mig vart jag ville gratis bara jag ringde honom. Det resulterade i att jag lite smått hysteriskt vände mig till ett annat taxibolag vid resterande taxiresor, samt att Therese skrattade sig nästan fördärvad medan hon frågade hur i hela friden jag lyckades med det. Jag vet inte hur jag lyckades, det jag däremot vet är att det var rätt roande när jag åter surplade kanelkaffe på stationen.

Vackert att vara vilse ibland

Det var även rätt roande att en kvinna kom fram till mig, strök mig över armen och frågade om jag inte hittade dit jag skulle. Det var väl kanske en av de få gånger jag faktiskt lyckades både veta vart jag var och vart jag skulle, så det säger väl en hel del om vilket förvirrat intryck jag måste ge. På rälsbussen hem skrattade vi så de mitt emot drogs med och en erbjöd oss att följa med till Falun, eftersom vi verkade vara ett trevligt umgänge. Under hela Stockholmsvistelsen var vi inte in i en affär, så till vida inte Pressbyrån på stationen räknas. Det finns uppenbarligen roligare saker att göra i Stockholm än att handla, som att sitta på hotellet och dricka kaffe till exempel. Väl hemma hann jag bara på jobbet, så tog kroppen över herraväldet och skickade mig i säng igen. Här ligger jag nu, förkyld på manligt vis och alvedonpåverkad, och fryser.

Kärleksfullt nerbäddad hemma <3

Huge

Julshow i Lillmokyrkan 

Jag bor i en liten håla långt ute i nästan ingenstans. Så gott som vart man än ska bege sig väntar en lång resa och tänker man sig dessutom att företa sig den med allmänna kommunikationsmedel, kommer den att ta en tidsmässig evighet. Vår lilla ort kan inte skryta med mängder av affärer, stora teatrar eller ett sprudlande nattliv och det finns inte heller en uppsjö av kaféer med uteserveringar. Vid en första anblick kan det verka som jag bor på en väldigt liten plats med nästan ingenting.

Morgonpromenad med husgudarna

Fast på den här lilla platsen har bara den här veckan innefattat en hel del. Till exempel har Emelie varit med i en julshow i en av kyrkorna. Det var vackert, juligt, gav energi och höjde humöret. Jag blev naturligtvis rörd, men även stolt. Det är modigt att gå upp och sjunga för en så gott som fullsatt kyrka. Emelie kan ibland vara lite blyg, men hon gjorde det. Det belönades med en bild i tidningen dagen därpå, vilket väl egentligen inte var så viktigt men ändå lite roligt.

Vilt rus på vinteräng

Det har varit en julfrukost på jobbet tillsammans med många av mina kollegor. Gröt, skinka, sill och paketbyte var några av ingredienserna. Det var trevligt och innehöll många skratt, julmusik och en och annan skumtomte. I mitt paket var det en alldeles bedårande röd burk med vita prickar och texten julgodis på. Jag har bra kollegor, som fixar, är påhittiga och bjuder på sig själv. Det går faktiskt inte en dag på jobbet utan att jag skrattar så tårarna rinner och det är viktigt. Det är många saker som är tunga att ta i, så att kunna skratta tillsammans är guld.

Morsan snusar husgud

Det har inte bara varit en julfrukost, utan jag har även haft förmånen att få vara med på en jullunch. En av de enheter jag jobbar med ordnade den och det var kanonmysigt. God julmat, trevliga människor, klappbyte och en tomte. Paketet den här gången innehöll en filt och en godispåse, vilket är en synnerligen bra kombination. Jag hade köpt en tomte och lagt i det paket jag lämnade in och den blev uppskattad den med. Paketen delades dessutom ut av en tomte och den tomten känner jag. Han är en av Carros kompisar och jag tycker riktigt mycket om honom. Han är en av dem som hade mod nog att komma och fråga om det fanns något att hjälpa till med när Carro försvann och han var en av hennes nära vänner. Jag blev så väldigt glad av att se honom, så det i sig var en riktigt bra julklapp.

Eftermiddagspass på vidderna

Så har det blivit klart också. Eller egentligen har det väl varit klart ändå sen innan jag sa upp mig från min tidigare tjänst, men nu är det färdigförhandlat och slutdiskuterat. Nu är det bestämt på alla de vis att jag ska vara kvar på det jobb jag har provat sedan den första september. Det känns bra, även om jag tyckte om det förra jobbet också. Nämligen så är det så att de flesta jobb innefattar människor på ett eller annat vis och det är dem man oftast fäster sig vid. Därför känns det på ett vis vemodigt att lämna det förra jobbet, för människorna jag jobbade med där är underbara.

Älskade underbara innan väckning inför en
ny dag

Det är naturligtvis människorna jag jobbar med nu också, så turligt nog behöver det ena inte utesluta det andra. För att låta bli allt uteslutande begav jag mig därför till det gamla jobbstället en av veckodagarna och åt frukost med mina gamla kollegor. Det var mysigt och förutom en god frukost, härliga skratt och ett nytt recept på bröd fick jag en och annan kram också. Litenhet är bra ibland också, det underlättar att träffa alla dem man tycker om.

Helande för själen

I min lilla värld på platsen mitt i nästan ingenstans, har solen skinit, utomhus glittrar det och jag promenerar hundarna i nattlinnet tidiga morgnar och sena kvällar vintern till trots. En av kvällarna var Emelie med och redan på håll såg vi en mötande person som inte var alldeles nykter. Eftersom nattlinne är något kallt och en inte alldeles nykter person brukar innebära långa pratstunder, bestämde vi oss för att vika av från vägen ut på en av ängarna och låta hundarna strosa runt lite där. Den inte alldeles nyktra personen stannade förvånad, spejade runt sig, mumlade jaha och ägnade sig åt diverse lockljud. Det var helt tydligt att personen inte längre såg oss och förbryllad över vårt abrupta försvinnande försökte locka fram oss igen. Det var också rätt roligt och Emelie och jag fick oss ett gott skratt medan personen knallade vidare förvirrat mumlande för sig själv. En annan relativt okänd person har förslagit en gemensam resa till Bora Bora och jag har sett en randig hund som var och en egentligen borde ha.

Kalasgos

Vi har varit på ett trevligt 39-års kalas också, som även det innefattade den där kategorin människor man tycker om. En annan trevlighet är att Camilla och pojkvännen Döden hälsade på ikväll för gemensamt glögg- och kaffesurplande. Angelica och jag har pratat ett flertal timmar i telefonen, eftersom det ibland är allra bekvämast att slippa gå utanför dörren och ändå kunna dryfta livets vindlingar. Anette kom på besök under tisdagskvällen och vi dryftade livet ändå in på nattimmarna medan vi provade ett nytt pepparkakste. Therese och jag har ägnat oss åt livets mer andliga dimensionen tillsammans och det har även Lena och jag gjort.

Promenadvy

Idag har hundarna och jag varit på en kombinerad ängs- och skogspromenad i solen och en, enligt hundarna alldeles förtjusande detalj, var den medhavda prinskorven som användes till hundmuta. Det är härligt att bo så både skog, ängar och andra människor finns på gångavstånd. Det är suveränt att kunna promenera ut i skogen på lunchen, prata med grannar och brevbäraren på vägen, och bara känna lugnet sprida sig i själen. Somliga morgnar är det dock inte lika lugnande att kliva ur sängen, väcka Emelie och se på hennes min att alla speglar borde undvikas och att trollet som bor under huset är ett lämpligt tilltalsnamn. Fast inte ens det behöver jag bry mig så väldigt mycket om där jag bor. Jag kan lugnt gå ut i trolletunderhuset stil, dessutom iförd nattlinne, och de jag möter är lika trevliga ändå. Nämligen så är det så att det kan verka som jag bor på ett väldigt litet ställe som egentligen inte har så mycket att erbjuda, men det är inte så det egentligen är. Det ställe jag har mitt hem på har allt som behövs och här finns allt som betyder något. Här har jag min familj, många av mina vänner, härliga kollegor och förmånen att kunna träffa både gamla och nya viktigmänniskor utan att behöva välja bort någon. Här finns närheten till skogen och naturen, samtidigt som människorna är så nära både fysiskt och socialt att det inte finns någon risk att bli bortglömd. Här finns minnena av Carro och Henke, inte bara kopplat till de olika platserna, utan även hos människor som bor här. Ingen är någon i mängden här, utan alla är en speciell person. Det är skönt att vara speciell, det känns tryggt att veta att det finns människor omkring en som bryr sig om en och det är underbart få vara den man är. Så trots att det vid en första anblick kan kännas som litet där jag bor, är det egentligen väldigt stort. Hur man ser det beror bara på hur man väljer att titta och vad man värdesätter. Jag vet vad jag väljer och vad jag ser och det jag ser är underbart, vackert och enormt.     

Bad hairday räcker inte för att beskriva detta

Sagt upp mig

Helt sanslöst!

Idag har jag sagt upp mig. Det var med en kluven känsla jag genomförde detta. Muntligen dessutom till en människa jag respekterar högeligen. Egentligen är det inte så allvarligt som det låter, eftersom det handlar om att byta tjänst inom kommunen. Jag har en tjänst och har provat en annan som jag kommer att vara kvar på och det medför att jag får lov att säga upp mig från den första tjänsten. Kluvenheten kommer sig av att det var ett bra jobb tillsammans med riktigt bra människor. Jag lärde mig enormt mycket och jag kommer att sakna alla underbara kollegor där. En fördel är förstås att de inte är särskilt långt borta, så det är väldigt möjligt att hälsa på dem närhelst det finns tid. Det troliga är att det finns tid under fredagar då och då. Nämligen vet jag att de har riktigt trevliga frukostar där då. Det gäller att välja sina stunder! 

Alla solglimtar är bra glimtar

En annan sak som hänt är att bilstereon, som inte har fungerat på två år, idag plötsligt fungerade väldigt bra och därmed skrålade ut Mix Megapol i en grällt hög volym i morse. Det är toppen att den fungerar, men under morgnarna är det väldigt bra om det inte är så tydligt märkbart. Dessutom var det ingen musik som kastades emot Emelie och mig där vi satt, lite chockade och med pipande ljud i öronen, utan en konstant babblande man som hade åsikter om allehanda oviktigheter. Oviktigheter är i och för sig aldrig någon vidare hit att lyssna på, men på morgnarna är det så gott som olidligt och när det dessutom följs av lika ointressant reklam så kändes det en liten stund som att en tyst bilstereo faktiskt inte är det sämsta. Senare under dagen tyckte jag, trots morgonens oljud, inte samma sak. Det är bra med musik i bilen och det är helt okej att åka runt med hög volym och skriksjunga allt vad det går för att på något vis försöka överrösta volymen som väl egentligen skulle gå att sänka, om det inte vore så befriande att skriksjunga förstås. Jag skärpte mig dock när mamma och Camilla åkte med, vilket antagligen var tur åtminstone för dem. Förutom tjänstebyten och bilstereos har dagen innefattat handling med Camilla, handling med morsan, pizzabakning, kaffe med Tove, fika  hos morsan, kaffe med Magnus och Matte, uppskruvning av en vägglampa och hundliv. 

Vackert!

Igår hände det också en del saker. Till exempel kom Anette och hälsade på med ett paket som hon gav mig, med orden "för att du är en underbar människa". Det var två väldigt vackra och glittrande ljuslyktor samt ljus i paketet och naturligtvis blev jag rörd. Jag är alldeles för blödig nu för tiden, så nån liten tår trillade väl ner för kinderna. Jag har många helt underbara människor omkring mig och Anette är en av dem. Vi fortsatte dagen med att bege oss till Therese för kaffesurpling och kattdiskussioner. Därefter for vi till ortens kinarestaurang och käkade lunch. Hemma dracks det kaffe och skruvades upp lampor, hyllor och spikades upp hjärtan. På kvällen kom dessutom Patrik för att vara här till på söndag.  Det var en riktigt trevlig dag. Tänk att november och nästan december kan ha trevliga stunder också. Igår började dagen till och med genom att solen kikade fram. Det är trevligt med sol och när morgnarna börjar med denna naturkraft, så ger det en lite känsla av hopp inombords. Idag började dagen i gråskalig dimma för att fortsätta med skrålande gubbar på radion som inte fungerat på länge, det är väl i och för sig rätt hoppfullt det med.

Gårdagens kaffekompisar

Förutom..

Trots årsdagstider går livet sin gilla gång med diverse aktiviteter. Arbetslivet tar naturligtvis sin del av den vakna tiden och det är mycket arbete.Ibland är det lite trevligare än andra dagar att jobba och förra veckans torsdag och fredag var såna dagar. Dessa dagar spenderades nämligen på Klockargården i Tällberg och jag kan inte annat än påstå att det var riktigt bra dagar. 

Sov som en prinsessa

 Vi hade givande samtal, övningar och föreläsningar. Det var god mat och en extremt trivsam miljö och sängen var helt underbar att sova i. En sån säng vill jag definitivt ha! Förutom det så var det många härliga skratt som klingade dessa dagar och skratt behövs. Det är guld för själen och det är viktigt för sammanhållningen i arbetsgruppen. 

Det är dessutom gudomligt att få vakna och titta ut över Siljan. Jag kan inte påstå annat än att jag är nöjd med upplevelsen. Det var en välbehövlig påfyllnad av samtliga ingredienser, allt från miljöombyte, gemenskap och skratt till nyttiga övningar och självrannsakan. Väl hemma igen var undertråden dock totalt slut. Jag somnade tidigt som bara den. 

Dagen efter hemkomsten blev jag väckt av telefonen. Min första tanke var naturligtvis att slänga ut den genom fönstret och min andra var att meddela den ringande personen att morgnar är inte till för att väcka folk på. 

Turligt nog besinnade jag mig och upptäckte att det var Angelica som ringde och ville ha kaffe, samt att klockan var närmare tolv på dagen. Så jag klev upp, drack kaffe med Angelica och Tove och ägnade mig senare åt städning av Emelies rum.

Söndagen innefattade dels en tarotkurs och dels en trummeditation och storytelling. Det var bra inslag i en i övrigt jobbig dag och jag var glad att jag var med. Förutom hotell, tarotkurser, vänner, trummor och städning har Tove lagat mat. Igår var det ugnsrostade rotsaker med halloumi och idag var dem moussaka. Maten idag serverades när Emelie och jag kom hem efter en Moratur på barn i sorggrupp. 

Det är en jobbig tid, men mitt i allt det jobbiga finns det även saker som är riktigt bra. Som mycket av de senaste dagarnas händelser.. och lusseglöggen Tove och jag drack under kvällen till exempel.