Ring så åker vi!

Fick frukost på säng av Emelie <3

För närvarande går det inte riktigt att avgöra om min kropp och jag samarbetar eller inte. Antagligen är det precis vad vi gör, men det behöver inte betyda att vi är överens. Jag är stressad och skulle behöva arbeta dygnet runt, min kropp svarar med feber och snuva. Den har antagligen rätt, stress i för stora doser är aldrig bra. Trots det går det inte att beskriva min känsla som direkt positiv.

Även Emelie & Rut var lite trött en dag <3

Fast kroppen vinner, jag är förkyld på ett manligt vis och ligger utslagen vid alla temperaturer över 38 grader och i nuläget håller sig tempen relativt stabil kring strax under 39 grader. Med relativt stabil menar jag att den går upp och ner beroende på i vilket stadium alvedonens inverkan är i. Även mitt sovmönster beter sig på samma stabila vis med hänvisning till redan omnämnda inverkan, så just nu, mitt i natten, är jag vaken. Tack och lov för datorer såna här gånger.

Kanellatte på Starbucks

Sedan senaste blogginlägget har det väl hänt något mer än bara arbete. Till exempel har jag fyllt år. Jag har ungefär en önskan när jag fyller år och den är att jag ska få frukost på sängen. Det fick jag också. Emelie hade gått upp hur tidigt som helst och fixat frukost och paket, som hon serverade mig på säng. Det var så mysigt och jag fick en väldigt vacker Willow tree figur i form av en kvinna som släpper iväg en duva och ett vackert hjärta av henne. Sånt är lyx. Jag är lyckligt lottad.

Hotell Pärlan

Efter mysstunden på morgonen var det jobb, mycket och länge och när jag väl slutade orkade jag inte ha kalas i någon större skala. Därför beslutades det snabbt att vi skulle fika hos morsan. Det var Emelie, mamma, pappa och jag. Camilla arbetade och Carros och Henkes stolar gapade lika avskyvärt tomma som de gjort de senaste åren. Trots det var det trevligt att fika tillsammans, men sen var det slut på mitt krut. Jag for hem och somnade ganska omedelbart i soffan med Emelie, som såg på film, bredvid mig. Det i sig gjorde födelsedagen bra, att få somna i soffan med ett av sina barn nära är stort.

Varför springa i affärer när det går att dricka kaffe
på hotellet?

Steg två av den mediumutbildning som jag går för Pehr Trollsveden har också hunnits med. Det var en spännande och relativt intensiv helg. Det är utvecklande att gå dessa kurser. Det spelar egentligen ingen roll vad människor tror eller inte, för leder det inte till nåt annat så leder det till en personlig utveckling som åtminstone inte jag vill vara utan. Fast wow! Nog var det mer än bara personlig utveckling som hände den helgen kan jag tala om.

Kaffe innan bion

En tripp till Stockholm har även det ingått i de senaste dagarnas förehavanden. Jag och Therese begav oss av dit tidigt en tisdagsmorgon. Med tidigt menar jag verkligen tidigt, för herregud så trött jag var när klockan ringde vid fyrasnåret på morgonen. Nåja, steg ett var bil till Mora och därifrån tog vi rälsbuss. Den hann väl ungefär ta sig från stationen, så sov vi och det var välbehövligt.

Hotellfrukost

Det går nog att påstå att vi inte riktigt har samma mönster som många andra i samband med resor till större städer. I ställer för att springa runt på en mängd affärer, satte vi oss lugnt på Starbucks som ligger på stationen och surplade kanellatte i lugn och ro. Därefter tog vi en taxi till det hotell vi skulle bo på. En bekant hade bokat hotellet, så det blev en helt ny upplevelse och vilken upplevelse sen. Det var jättemysigt! Vi checkade in och stannade sedan där ett flertal timmar, sittandes i en soffa medan vi surplade kaffe, skrattade, umgicks med den bekante hotellbokaren och reserverade biobiljetter. Vi vandrade till bion, gick vilse, hann med att äta en suverän middag på ett av alla Jensen böfhouse, drack lite mer kaffe på Waynes coffee vid Hötorget, mötte upp biosällskapet och såg filmen Cirkeln innan vi begav oss till hotellet igen med taxi. En gång vilse alltid vilse, så varför chansa liksom.

Café i Gamla stan

Dagen därpå innefattade suveränt god hotellfrukost, taxiresor, EKG, provtagning, lunch på Jensen Böfhouse, kaffe på ett urmysigt kafé i en källare med valv i Gamla stan, sol, latte på Starbucks och enormt mycket skratt. Under en av taxiresorna blev jag serverad chaufförens historia om att han låg i skilsmässa, betalade bara halva taxiresan eftersom han stängde av taxametern efter halva vägen och fick ofrivilligt hans privata telefonnummer på en lapp med löfte om att han skulle skjutsa mig vart jag ville gratis bara jag ringde honom. Det resulterade i att jag lite smått hysteriskt vände mig till ett annat taxibolag vid resterande taxiresor, samt att Therese skrattade sig nästan fördärvad medan hon frågade hur i hela friden jag lyckades med det. Jag vet inte hur jag lyckades, det jag däremot vet är att det var rätt roande när jag åter surplade kanelkaffe på stationen.

Vackert att vara vilse ibland

Det var även rätt roande att en kvinna kom fram till mig, strök mig över armen och frågade om jag inte hittade dit jag skulle. Det var väl kanske en av de få gånger jag faktiskt lyckades både veta vart jag var och vart jag skulle, så det säger väl en hel del om vilket förvirrat intryck jag måste ge. På rälsbussen hem skrattade vi så de mitt emot drogs med och en erbjöd oss att följa med till Falun, eftersom vi verkade vara ett trevligt umgänge. Under hela Stockholmsvistelsen var vi inte in i en affär, så till vida inte Pressbyrån på stationen räknas. Det finns uppenbarligen roligare saker att göra i Stockholm än att handla, som att sitta på hotellet och dricka kaffe till exempel. Väl hemma hann jag bara på jobbet, så tog kroppen över herraväldet och skickade mig i säng igen. Här ligger jag nu, förkyld på manligt vis och alvedonpåverkad, och fryser.

Kärleksfullt nerbäddad hemma <3

Lyckan är röd med vita prickar

Morgonstund har lycka i mun

Det är snabba kast mellan lycka och olycka en del dagar. Till exempel kan frukostmackan med gårdagens gryta alá Emelie vara lycka, medan en mamma som städar barnets rum utrustad med en sopsäck kan vara olycka. Det är förunderligt att det ska vara så svårt att slänga lite saker. Vad ska man med gamla tangentbord, trasiga porslinsaker och gamla drag? Lustigt nog kan det vara lycka när ett rum är färdigstädat och saker som bara tio minuter tidigare var omöjlig att skiljas ifrån utan att få ett krossat hjärta är slängda. Det är ett förunderligt liv och det är förunderligt vad som kan framkalla lycka kontra olycka. En sak som definitivt framkallat lite lycka idag är den röda tvålpumpen med vita prickar, som jag inhandlade på väg till färjan och den nyligen genomförda kryssningen. Idag har den blivit påfylld med tvål och pryder numer sin plats i badrummet. Badrummet som förövrigt har nån form av fult blåa plattor i taket, vilka kan få vem som helst olycklig.

Ren lycka

Vi drog till fjällen

På väg in till det äventyrliga badet

I förrgår var det snarare vår än vinter ute och det var det även igår morse när vi, Emelie med kompis och jag, begav oss mot fjällen och Experium för lite äventyrsbadande.  När vi gick in var det gråmulet, inte särskilt kallt och fukten hängde i luften. När vi kom ut därifrån, nästan fem timmar, flertalet vattenrutschbaneåk och långa stunder i utomhusbubbelpoolen senare, var det vinter.

Utkommen och på väg mot Mc Donald´s

Där bilen tidigare varit parkerad väntade en snöhög på hjul, skidbackarna syntes så när som på lamporna inte på grund av allt nerramlande vitt och på den korta promenaden mot Mc Donald´s blev vi återigen dyngblöta. Jag är inte överförtjust i snö, utan gillar det mestadels de gånger det bara är så pass lite och lagom kallt att det ser ut som världen är täckt av glitter. Igår var ingen glittrande snödag, så jag kan inte påstå att det var jubel som fyllde mitt inre där vi vandrade mot snabbmatsoasen inom synhåll. 

Hemfärd

Det var inte direkt en jubelkänsla som uppfyllde mig på vägen hem heller. Sikten var relativt dålig, för att inte säga skitdålig och väglaget var om möjligt ännu värre. Sen har vi den lilla detaljen när det gäller bilkörning i kombination med mig själv. Enligt människorna som vet varför, så associerar min hjärna bilkörning, inte minst i snöoväder, till Henkes död. När den sen bestämmer att nu har jag fått vad jag klarar stänger den av. Det innebär för mig i min mänskliga tillvaro att jag somnar. Hjärnor har kanske inte den allra bästa överlevnadsinstinkten alla gånger, åtminstone inte när de kombinerar sömn med bilkörning. Därför var hemfärden spännande på mer än ett sätt. Nämligen vet jag aldrig i förväg när min hjärna anser att det är nog och det är inget jag kan göra nåt åt heller. Istället får jag tålmodigt låta min hjärna styra, så hade den bestämt sig för att det var nog igår hade jag fått stanna för att helt enkelt sova. Nu gick det bra, men väl hemma var jag trött. Det var flickorna som sov i baksätet hela vägen hem också, men troligen mer till följd av all vattenrutschbaneåkning än av snön och bilkörningen. Väl hemma tog Emelie och jag med husgudarna på promenad. Trots att de hade blivit ompysslade medan vi var på vift, var de glada att se oss och den känslan var synnerligen ömsesidig. Vi drog iväg mot en linda lite längre bort där de kan springa fritt. Det var mörkt ute, Emelie tyckte att det var lite läskigt, snön fortsatte att ramla ner och jag kom på mig själv med att tycka att det ändå var väldigt vackert. Husgudarna tyckte det var roande att rusa runt som galningar i mörkret och snön, så alla utom Emelie var ganska nöjd med promenaden. Däremot var hon grymt nöjd med dagen, det var jag också och stolt. Emelie befann sig nämligen i ett val av moralisk karaktär igår, där hon kunde strunta i det det gällde eller ta konsekvensen av ett tidigare val och stå för det. Hon gjorde det rätta. Hon stod för sitt tidigare val, berättade om det och förklarade varför hon valt som hon gjort. Älskade dotter, det är spännande att följa med i den personliga utveckling hon genomgår. I morse när vi vaknade var det vår igen och den sista lediga dagen. Jag längtar inte direkt till i morgon, men det tar väl typ ingen tid alls att komma in i den valiga vardagslunken igen gissar jag på.     

Promenadvackert

50 shades of grey

Camilla med sin lilla valp David på födelsedagskalas hos Magnus

Så mycket vardag och så mycket jobb. Den senaste tiden har det känts som den delen tagit så stor plats i livet, att det knappast funnits kvar någon energi till just nåt annat. I takt med vardagslivets stora utrymme i tillvaron har även färgen grått gjort sitt inträde. Numer är känslan av vandrande gråskala nåt jag identifierar mig med, vilket inte är det önskade. Jag tycker om tindrande färgskalor och glittrande skimmer och det är i någon av dessa energier jag vill uppleva livet. Inte i någon nyans av grått. Imorgon är sista dagens arbete innan jullovet, vilket ska ägnas åt familj, gemenskap, meditation och utklurande av nya infallsvinklar för att uppnå någon form av konsensus mellan vardag, jobb och glittrande färgpaletter. Med andra ord är förväntningarna höga på kommande ledighet och jag längtar enormt. Jag längtar efter att få pyssla med Camilla och Emelie, till exempel ska vi virka. Jag vet att det kanske inte låter så glittrande färgrikt, men för mig är det dessa tillfällen som ger mest. Vardagen är helt okej, det lilla och vanliga är det som är som bäst när det finns utrymme och ork till att njuta av det. Så det är såna saker jag ser fram emot, virkning, laga mat tillsammans, kanske någon spännande utflykt inom närområdet och bara vara tillsammans och nära. 

En del vardagslyx på jobbet

Julen är även en tid när det blir än mer tydligt att "vi" inte utgörs av samtliga som utgjort "oss" tidigare. Det är den här tiden två platser gapar extra tomma. Den 23 december 2008 skrev Henke på sin bilddagbok: "vi saknar dig nu och kommer alltid att sakna dig Caroline Stafås <3. Jag fattar inte hur det kommer att kännas imorgon. Det var Carro som hade mest julkänsla i familjen, så det kommer att bli en väldigt konstig jul i år". Henke hade rätt, det blev en väldigt konstig jul det året och de följande åren. Det kommer det att bli även i år. För vi saknar Er nu Caroline Stafås och Henrik Stafås och vi kommer alltid att sakna er <3 

En inte så väldigt vintervit utsikt från köksfönstret idag, men vackert ändå

Skandalös vinkänning

Innan fredagsmys, men efter gymet, som Camilla och jag var på, begav vi oss till systemet. Det var en chockartad upplevelse att inse att jag inte ens kommer ihåg vilket vin det är jag tycker om längre*. Jag fick åtminstone med mig två vinflaskor därifrån, en med en vit katt och en med en ganska färgglad etikett som det stod nåt fågelnamn på. Morgondagen får utvisa om det kan tänkas ha varit bra val. Imorgon kväll är det nämligen middag hos Angelica och Peter innefattandes nåt glas vin. Mitt bidrag till middagen blir en beställd amerikansk äppelpaj. En kväll att se fram emot. Ikväll har det också varit en kväll att se fram emot och den är inte riktigt slut än. Ikväll har nämligen Emelie och jag haft myskväll. Just nu duschar hon och jag väntar på att hon ska bli klar. Om jag får som jag vill så kommer hon att sova hos mig inatt. Inte vet jag om jag blivit extra hönsig av allt, om det är tiden på året, det otroligt hemska som inträffade igår eller om det helt enkelt bara är så mammor är ibland. I alla fall är jag så med jämna mellanrum och nu är ett av mellanrummen. Jag vill ha mina barn nära och Emelie får därför snällt fina sig i att sova hos mig ibland.     

*Notering till mig själv, drick vin ofta nog för att komma ihåg vad som är gott. 

JAAA!!!

Familjärt hyrahusfirande 

Det gick vägen!!! Vi ska hyra hus och det var dessutom världens gulligaste människor som har det. Idag var vi då  alltså iväg och kollade på tidigare omnämnt hus. Det är stort, det är gult, det finns gräs, vi behöver inte skotta, det är bergvärme, det är vitt här och där inuti och det kändes bara helt rätt. I september bär det av. Redan idag har jag skrivit under uppsägningen av lägenheten. För första gången någonsin, säger i alla fall Camilla, bestämde jag mig på plats om en bostad: vi hyr det! Så nu har vi en deal med hyresvärdarna, en deal som innebär flytt till en lugnare värld. I like it!

Eftersom Camilla är hemma en sväng har vi njutit lite extra, både för att fira att vi är tillsammans och naturligtvis för att fira lite att vi får lite mer lugn i själen och i omgivningen utanför vårt hem. Vårt nya hem då i alla fall. Firandet har utförts på thairestaurangen, tillsammans med morsan och Patrik. Det var trevligt, solen sken, luften var lagom varm och alla var på ett skrattigt lite lagom underbart humör. För vi har skrattat, ganska mycket den här dagen faktiskt. Det är bara synd att det är så kort stund hon är hemma den här gången, men tiden går fort så snart kommer hon igen vår kära Camilla. Det är tur, det gör mig till och med fysiskt svagare när de är allt för långt bort. Camilla och Emelie, de viktigaste människorna i världen som finns kvar i min värld. Dem är jag rädd som bara den om.  

På gränsen

En plötslig sekunds närhet

Det är balanserandes på gränsen, det är där det gäller att hålla sig. Det är där man vill hålla sig, eller det är åtminstone där jag försöker att hålla mig kvar. Det är nämligen på den där tunna lilla kanten, eggen, som det normala finns. Det är där fungerande vid liv existerar. Det är så livet ser ut efter förlusten av Carro och Henke. Mängden energi det går åt, till att konstant koncentrera sig på vart man sätter fötterna, på nästa steg, på att hålla sig upprätt, på att hålla sig i balans, är enorm. Fast valet att låta bli, att tillåta sig vila, innebär ett direkt ras och ett ras är inte ens nåt någon frivilligt någonsin skulle välja. Så det är där jag försöker hålla mig, på gränsen, där livet försiktigt tar sig fram. Under midsommar, jul, födelsedagar och alla andra dagar när familjen brukar vara samlad, är det extra svårt att balansera. Då verkar kanten vara extra tunn, extra vass, och varje steg blir en än mer noggrann avvägning. Det behövs inga stora knuffar dessa gånger, för att det upprätta ska försvinna. Nåt oförberett som påminner, nåt oväntat som får hjärnan att ropa att de kommit hem igen. Nåt som Henkes sudd med hans namn som han själv skrivit dit, plötsligt framtagen och framlagd på köksbordet under midsommarafton. Antagligen hade Emelie hittat den och lagt fram den, antagligen i syfte att få Henke lite nära. Han kom lite närmare under en sekund när jag såg hans sudd, sen kom knuffen. Den där oväntade som fick mig att tappa balansen igen. Fast det var efter midsommarmaten hos morsan och efter bilturen, som innefattade både bad och Hallsjökvarnens vackra omgivning. Det var efter det där familjära trevliga som det oväntade i form av en sudd dök upp och medförde att all resterande energi gick åt till att försöka ta sig upp på fötter igen. 

Familjärt, trevligt & midsommar

Midsommaraftonsnatten var inte direkt heller en lätt natt att balansera sig genom livet på. Det var sömnlöst med hundar som skulle ut i omgångar, restaurangen nedanför fönstret som ägnade sig åt att spela högt och konsekvent och människor som vimlade runt på vår bakgård. Själv ville jag ha lugn och ro, vara ifred och få sova. Ifred och få sova är oftast mycket bristfälligt sanktionerat av Herr Murphy, så fredagen var liksom inget undantag från den regeln. När Harry husgud skulle ut för, som det kändes, 78:onde gången under natten var klockan omkring fyra på morgonen. Det var i och för sig en tid jag under en kort stund trodde att det skulle vara relativt folktomt på vår bakgård och en relativt ifred tid att bedriva hundpromenader på. Det var tills jag så där tjugo steg utanför vår dörr blev ofrivilligt vittne till hur en granne i ett närliggande hus, dundrade ut genom dörren med en kruka i näven. I ett lönlöst försök att upprätthålla illusionen av ifred och kanske åtminstone i närheten av lugn och ro, försökte jag ignorera nämnda inslag denna arla tid på dygnet. Betoningen ligger på lönlöst, för det var precis vad det var. Ungefär fyrtio steg från vår dörr kom nästa granne utdundrandes genom samma dörr som den förstnämnda, vilket resulterade i att den förstnämnda rusade iväg, det vill säga samma väg som mig, vilt skrikande "go to hell". Granne nummer två följde efter, vilt skrikande en massa saker tillbaka och så fortsatte det ungefär  de nästföljande 250 stegen från vår dörr. Sen vek jag av, tog en annan väg, och gick hem. Åter tjugo steg utanför vår dörr dundrade en okänd ickegranne ut ur samma dörr som redan nämnda grannar redan dundrat ut ur, satte sig i en bil och rivstartade sin färd som nästan började med att sluta i husknuten. Uppenbarligen har en även en del andra balanssvårigheter och lever på gränsen, även om det nog rör sig om andra gränser än dem jag brukar vandra omkring på.

Emelie, BrusBritta, LustigPer & värme

Midsommardagen innehöll Skinnarspelet. Det är säkert tjugo år sen jag senast såg det, men det var minst lika bra nu som då för länge sen. Det gjorde inget att det regnade lätt, för musiken var underbar, rösterna suveräna och en liten flicka alldeles otroligt söt i rollen som Lisbeth. Emelie och jag satt under samma filt och kurade nära varandra hela spelet. Mysig lyx under kultspel är en annan beskrivning. Emelie tyckte också att Skinnarspelet var bra. Det var första gången hon såg det, så det var roligt att hon gillade det. Efter Skinnarspelet var det skönt att komma hem och värma sig en sväng, vila under lite filtar, dricka kaffe i mängder, äta, umgås och bara vara. Det vill säga fram till cirka klockan 22.00, då restaurangen nedanför fönstret åter vaknade till liv och överröstade det mesta i sin omgivning. Har jag nämnt att jag behöver flytta, att jag behöver hyra ett hus lite mer på sidan av och lite mer ifred? Så är det i alla fall. Tanken var att vi skulle få titta på ett hus under helgen. Det blev inte av, så vi svävar i lite ovisshet när det gäller just det huset än. Självklart håller vi våra tummar , men just nu känns det lite långt borta.

Livskvalitet & tidsresor

Idag har kvalitetstiden bestått i fäbodliv, goda vänner, kaffe, grillad korv och öppen eld. Det är kvalitetstid även för de fyrbenta, som får möjlighet att springa in och ut och runt hur de vill. Emelie plockade gräs till marsvinen, spenderade relativt lång tid vid en bäck och ville inte så gärna åka därifrån. Jag njöt vid elden, av kaffet, av en av sängarna där jag låg och pratade med Majan som var stationerad i kökssoffan. Smaken på korv som är grillad över öppen eld är speciell, verkligen god och bara fylld av harmonisk rofylldhet. Lunken är som från en annan tid och den invaggar snabbt alla tidsresenärer i samma lugna lunk och harmoniska sinnesstämning. Det var en trivsam paus från ofriden i centrum. Väl hemma var energin ändå i botten, det var väntat och jag har sett alla tecken under dagarna som gått. Soffan och sömn i närheten av medvetslöshet var vad som gällde. Nu ska jag strax bege mig ut med hundarna, bland människorna som verkar vimla på vår bakgård alla tider på dygnet och försöka genomlida promenaden i en illusion av ifred och lugn och ro. Vem vet, plötsligt en dag kanske det händer. 

Vi brukade och nu är vi bara

Emelies bilder av innan, när och nu

Vi brukade sitta ute på trappan eller på balkongen när det åskade, Carro, Camilla, Henke och jag. Oftast hade vi med varsin kopp te, som vi smuttade på medan blixtarna ven över himlen och vi njöt av deras suveränt vackra styrkedemonstration. Vi älskade åska och blixtar, vi kände nästan hur kraften från dem smittade av sig på oss och fyllde oss med styrka och energi. Vi hade inte så stora krav för att livet skulle vara glittrande och speciellt, ändå gick allt så otroligt fel. Ändå är de borta nu och jag tänker ofta på det uttalandet som ibland når mig, det om att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe.. men det gjorde den.

Vi brukade gå upp mitt i nätterna ibland, Carro, Camilla, Henke och jag, för att fika i skenet från levande ljus och bara prata. Det kändes lite hemligt, lite som om det var bara vi i världen när vi satt där omringade av nattens mörker och pratade förtroligt, skrattade och njöt av att bryta lite mot normerna och bara umgås och vara tillsammans. Så olika, men ändå så lika och så viktiga för varandra.

Vi brukade ha picknick, Carro, Camilla, Henke och jag. En del gånger på vår studsmatt, andra gånger i lekparken mitt i centrum, nån gång mitt i fontänen innan den fylldes med vatten inför sommaren, då och då i skogen och några gånger under köksbordet. Camilla pratar fortfarande om hur mysigt det var när vi åt frukost på studsmattan i solen. Emelie tog snabbt till sig den vanan och blev lika förtjust i den som vi andra.

Vi brukade sitta i timmar och göra ritningar på hur våra drömhus skulle se ut, Carro, Camilla, Henke och jag. Det var gånger när det vuxna, förnuftiga var uteslutet och drömmar och långt utanför ramarna var det som var viktigast. När vi ritat klart visade vi upp våra verk och förklarade hur vi tänkte oss att det skulle vara. Vi hade drömmar då, vi såg framåt då och trodde att livet skulle bära oss till nåt bra.

Vi hade en skattkista i vardagsrummet, Carro, Camilla, Henke och jag. Eller snarare var det så att vi hade en ganska stor träkista som jag fick fylla med allehanda snacks, godis och nån film under veckan, för att vi skulle kunna öppna den under lördagen och ha en mysdag tillsammans. Det var den kistan som var vår skattkista. När den var öppnad för veckan satt vi där i soffan och trängdes, såg på film, åt godis och bara var.. tillsammans. När Emelie hade kommit var hon också med och myste, fast då var Carro så pass stor att hon inte längre var hemma varje gång vi hade vår mysdag.

Det stämmer det Emelie ritade och skrev igår tillsammans med prästen. Innan Carro och Henke dog var vi en hel familj skrev hon under det otroligt vackra och färggranna hjärta hon ritade, som stod för tiden innan de dog. När de hade dött, den tiden målade Emelie som ett grått hjärta med sprickor i. Under det skrev hon: en splittrad familj. Slutligen ritade hon en fjäril som stod för tiden nu och skrev: en annorlunda bra familj. Så är det, vi är en bra familj. Vi är sammansvetsade och nära varandra, vi har varit med om mycket och vi har klarat upp det. Vi har överlevt, åtminstone Camilla, Emelie och jag. Det är bara vi kvar nu.      

Psykofarmaka i Sahara

Nyvaket

För en kort stund sen satt jag förstummad och lyssnade till när Camilla skrattande berättade för Tove om hur min dag startat. Åtminstone gav det viss förklaring till varför resterande dag inte förflutit under återkommande hurrarop och upprepade lyckorörelser i vågenform. Tydligen påbörjade jag mina försök att återkomma till medvetande, efter ännu en natt med John Blunds fortsatt svekfulla inställning till vår relation, genom att förvirrat sätta mig upp i sängen med hårtestar åt alla håll och utbrista: ”här trodde jag att jag låg själv i sängen och det var så himla skönt, så vaknar jag och så är jag inte själv utan har två hundar i sängen. Hur tror du det känns? Camilla hade svarat att det kändes väl kanske inte så bra då, enbart för att få nästa uttalande i form av: ”så hann jag tänka att jag åtminstone slipper vakna till ljudet från barnprogram idag. Så sitter DU här och tittar på barnprogram!” För mig är det helt begripliga uttalanden. Om man går och lägger sig ensam, men vaknar med sällskap kan man faktiskt bli lätt misstänksam för att inte säga irriterad över den oväntade trängseln som uppenbarligen inte existerade vid sänggåendet. Så ljudet från diverse barnprogram sen, det är ljud som är likställt med grälla oljud av ett slag som inte bör kombineras med svaga nerver. Faktiskt har jag under de senaste 22 åren misstänkt att barnprogram, eller i alla fall ljudsättningen av nämnda program, utarbetas i samarbete med nån läkemedelsindustri i syfte att få sälja såväl huvudvärkstabletter som psykofarmaka i mängder. I vilket fall som helst var Camilla road, tydligen roade det Tove med. För min del förklarade det vilka två saker som grundlagt en för övrigt dålig dag. Eller dagen i sig har inte varit nåt över huvudtaget, men mitt humör har däremot varit nåt och nåt har inte varit det bästa. Hela dagen har gått i en mindre positiv, rastlös och totalt uttråkad anda. Det har varit en sån där dag när inget är roligt, inget går att få det roligare heller och absolut allt ingår i kategorin tristare än att räkna sandkorn i Sahara. Jag gillar inte såna dagar, de går mig på nerverna och det hade vid det laget redan ljudet från morgonens barnprogram gjort vid mitt uppvaknande.

Nåja, det har hänt en del bra saker under dagen. Magnus har bjudit på mat, det fanns för en gångs skull nässpray hemma när det behövdes, hundarna har varit roande, kaffet har flutit i strida strömmar nerför min matstrupe och kaffesällskapet har varit av bästa sort. Faktiskt så fick till och med jag lov att dra lite på de för dagen otränade smilbanden, när Camilla och Tove skrattade gott åt min morgon. Skratt smittar och det är ju i alla fall underbart. Nu ska jag se om jag hittar den förbannade John Blund, ge honom en avhyvling för tidigare nätters nonchalanta beteende och tvinga honom att lägga sig med mig. Kanske det kan tänkas medföra en bättre morgondag, eller i alla fall en dag med ett bättre humör. Det vore ett uppskattat inslag i tillvaron. 

Ödmjukt glid

Underbar vinterdag i längskidornas våld

Dagen har gått i energibristens tecken, nåt som jag efter Carros och Henkes död fått lära mig att acceptera som ett ständigt återkommande inslag i tillvaron. En del dagar går det för sig, andra dagar gör det mig vansinnigt nedstämd och lättirriterad. Det är jobbigt att inte orka göra det man tänkt sig, till förmån för att bara utföra bara det absolut nödvändigaste. Fast dagen idag har ändå varit helt okej. Vi har njutit av en hel del sofftid, umgängestid, kaffetid och lästid. Emelie har förnöjt lekt med några av sina julklappar i form av monsterhigh-dockor, vi har sett lejonkungen tillsammans och bara pratat. Mamma, Tove, Eve och ex:et har besökt oss, mamma med medhavt fikabröd som absolut är himmelskt för själen men inte lika suveränt för kroppen. Vi har löst det genom att ta till oss argumentet ”det viktiga är inte vad du äter mellan jul och nyår, utan vad du äter mellan nyår och jul”.

Den skidaktiga skymningen var även den helt underbar med en enorm,alldeles orange måne,
som seglade upp över vår vackra bygd

Igår företogs testet, det test som jag hade önskat skulle ge mig blodad tand. Jag dristade mig att prova på tidigare omtalad skidåkning. Testet gav inte önskad effekt, inga blodade tänder inom synhåll efter den turen och absolut ingen önskan om en uppföljare. Uppnått resultat var inte alls det eftertraktade, min förhoppning var nämligen att jag skulle älska att glida fram på de vita vidderna på ett par snygga längdskidor. Skam den som ger sig, så nästa gång en aktivitet ska innefatta ett par skidor får det bli slalomskidor. Längdskidorna får däremot vara, det ska vara roligt att leva och inte ett elände med sendrag och halkiga pinnar under fötterna. Dock var gårdagen en väldigt vacker dag och det i sig var faktiskt värt alla underligheter som dessa längdskidor kom att innebära. Efter skidprovning begav Emelie och jag oss till Majan och Hasse, för lite koffeinintag i trevligt umgänge. Jag fick en vit väldigt vacker ängel av deras äldsta dotter Emma. Det är inte illa att bli överraskad på ett så änglalikt sätt en vanlig fredag. Dessutom gjorde vi upp att Emelie och jag ska umgås med varsin häst som de har i sin ägo åtminstone en dag i veckan. Det blir trivsamt, hästar är helande djur för såväl kropp, själ som psyke och att möta en hästs ögon är att uppleva hur det är när någon annan levande varelse ser rakt in i djupet av ens personlighet, hjärta och själ. Det är en helt otroligt häftig upplevelse, som medför en väldigt ödmjuk känsla inför dessa vackra djur.

Emelie & jag i plurret

Resterande tid av gårdagskvällen gick i badandets tecken. Vi, det vill säga Camilla, Emelie, jag och ex:et, hyrde badhuset. Vi släckte lamporna överallt utom i stora bassängen och det var en riktig höjdare att såväl simma som leka i ljuset som strålade upp från vattnet. Jag simmade en kilometer och lekte resten av tiden. De andra simmade inte lika mycket, men badade och lekte däremot rejält. Det är helt suveränt att vi har möjlighet att hyra badhuset i vår kommun, för mysfaktorn det medför går inte av för hackor. Alla somnande nöjda, trötta och relativt snabbt när vi kom hem. Därmed har det varit två rätt bra dagar och kväller. Till och med John Blund har varit social vid rätt tillfällen. Nu blir det säng, förhoppningsvis tillsammans med John Blund och förhoppningsvis med en morgondag fylld av energi och livslust att se fram emot.    

Nöjd Emelie i plurret.
Camilla avkrävde mig ett löfte om att inte lägga upp några bikinibilder, som jag  får lov att hålla.. den här gången iaf

   

Kommunikationssvårigheter

I morse uppstod kommunikationssvårigheter innanför hemmets väggar. Jag meddelade Camilla att imorgon måste vi handla. Svaret löd: imorgon, dagen före julafton? Varför ska vi handla då? Min respons bestod naturligtvis i det, utifrån mitt perspektiv, självklara påpekandet att det inte är dagen före julafton i morgon. Camilla tittade ett tag på mig med outgrundlig min, där vi satt och åt gröt. Hon nyvaken och på väg till arbetet, jag färdig för att gå och lägga mig, så sa hon lugnt: aha, du har inte gått och lagt dig än! Precis så var det, för mig var det i morse fortfarande igår medan det för henne var idag. Så idag måste vi med andra ord gå och handla och idag är det helt klart inte dagen före julafton.

Carro, Henke, saffransbullar & rosa paket

Rosa terapijobb

Onsdagskvällen innehöll gruppsammankomst för föräldrar som förlorat barn, en grupp som jag varit med i sen någon månad efter Carros bortgång. Där går det att prata om allt sånt som de flesta andra människor, människor som inte har förlorat nåt av sina barn, oftast inte klarar av att prata om. Det är inte så konstigt egentligen. Nu när jag genomlevt förlusten av två av mina barn, tycker jag att det är naturligt att prata om döden. Innan Carro och Henke avled, ville jag inte ens tänka tanken att det kunde hända. Antagligen är det för smärtsamt att ens snudda vid tanken på att det kan hända för de flesta föräldrar, så kanske är det därför det är svårt att prata om. Kanske blir det för påtagligt nära, skrämmande och verkligt om någon i ens närhet varit med om det. Kanske gör det den egna rädslan över det otänkbara alltför påträngande. I vilket fall som helst är alla rädslor, illusioner och idéer om att det går att kontrollera livet frånvarande i nämnda grupp. Ingen där tar nåt förgivet, istället försöker alla som ingår i gruppen att överleva och att leva. Alla försöker göra det bästa av situationen och alla är rörande överens om att saknaden efter de barn vi förlorat har gnagt så stora hål i våra hjärtan och själar, att inget i livet längre kan vara lika sprudlande, glittrande och fyllt av liv som innan vi förlorade dem. Det i sig medför en saknad, saknaden efter den helt okomplicerade, helt igenom totala glädjen som fanns innan. Det går inte att nå ända upp till dessa glädjetoppar mer, inte för oss föräldrar och inte för de syskon som är kvar. Istället har vi lärt oss att inte ta nåt förgivet, att uppskatta det lilla och att vara rädd om. Rädd om varandra, rädd om oss själva (i alla fall ibland) och rädd om den energi vi har. Egentligen har det som innan det hände var otänkbart, lärt oss så enormt mycket. Vi har fått ovärderliga lärdomar genom det vi gått igenom, lärdomar som annars hade varit svåra att uppnå under ett helt liv, men som vi skulle byta bort vilken sekund som helst bara våra barn fick vara kvar i livet. Nu är det inte så, för som sagt så går inte livet att styra och det är sånt vi kan prata om i nämnda grupp. Sånt som de flesta andra inte pratar om.

Carro & Henke har flyttat hem

Under onsdagen hamrade jag även upp korten på Carro och Henke på vardagsrumsväggen, korten som stod på deras kistor under deras begravningar. Ända sen vi flyttade har jag inte klarat av att ta mig för det, men i onsdags blev det då som sagt av. När det väl var gjort kändes det som de äntligen flyttat hit de med. Det gav lite frid i hjärtat, men det krävdes en del tårar innan det var gjort. Såväl Emelie som jag grät, Camilla tröstade sin ledsna lillasyster. Dom är bra på att trösta varandra mina döttrar.

Pepparkaksfika

I övrigt har vardagen gått sin gilla gång. Emelie var feberfri redan under torsdagskvällen, men fick ändå vara hemma från skolan under fredagen för säkerhets skull. Trots lite feber var hon nog pigg redan på torsdagsförmiddag, för att baka pepparkakor med mormor. Så torsdagskvällen innehöll därför fika på nygräddade pepparkakor med Camilla, Emelie och morsan. Rosa glasyr prydde bakverken och det var en riktigt mysig kväll. Emelie hade skrivit olika saker på pepparkakorna, på Camillas hade hon skrivit LOL. Humoristisk liten dam minsann. Carro och Henke hade också fått varsina pepparkakor med sina namn på. De finns alltid med hos oss alla. Torsdagskvällen var även den kväll när vi fick en ny familjemedlem, Blixten var namnet på denne eminente herre som är en tre år gammal marsvinshanne. Han fann sig snabbt tillrätta och fick dessutom en ny liten rumskompis, bestående av våran hemuppfödda minsting Julian. Såväl onsdagen, torsdagen och fredagen har ägnats åt städning och pyssel i hemmet.

Blixten

Idag har Camilla och jag fixat paket till Emelie, som ska hänga på väggen vid hennes säng istället för en adventskalender. För att vara helt sanningsenlig så har vi handlat dem tillsammans, men Camilla är den som har fått genomgå den terapisyssla det innebär att slå in dem. Några hundpromenader i kylan och butiksbesök har vi hunnet med också, bland annat tog vi en repa till inredningsbutiken Rackartyg. Mamma var med och efteråt bjöd hon på nybakade saffransbullar. På eftermiddagen blev vi bjudna på middag av Emelie, som är hos sin pappa. Där tittade vi på julkalendern på TV också, vilken var riktigt okej. En bra dag och en bra kväll helt enkelt. 

Middag & julkalender med kärlek i Camilla & Emelie-form

Dippedidou

Morgonen startade till tonerna av idel glada utrop, i alla fall från somliga i familjen. Den stora tilldragelsen bestod av den nattliga förvandlingen som världen tydligen genomgått. Från att igår ha varit trivsamt höstfärgad med klar himmel, var den idag insvept i vitt blött kombinerat med en himmel i varierande gråskalor. Med tanke på de glada utrop som startade dagen var förvandlingen tydligen av en väldigt positiv karaktär, åtminstone enligt somliga i familjen. När somliga i familjen sen vandrade till skolan följde jag med husgudarna ut. Deras glädjeskutt i det vita äcklet även känt som snö, förstärkte det positiva i världens förvandling. Trots både glada utrop och glädjeskutt, har inget ännu lyckats övertyga mig om det helt igenom positiva med denna växling i den utomhusliga outfiten. Det mest positiva med den är påminnelsen, som Camilla snusförnuftigt gav mig, om att jag inte behöver skotta nånstans den här vintern, vilket bara det gör det till en bra dag.

Förutom snö har dagen gått åt till att slutföra den extremt avancerade studie vi påbörjade igår, nämligen studien av mildas matlagningsgrädde med vitlökssmak. När den använts i gårdagens middag, som för övrigt var väldigt god, kom ändå den självklara frågan om varför smaken var så bekant upp. Efter visst dryftande, eller kanske mer ett förlöjligande av oss själva som gått på den enkla, konstaterade vi att den bekanta smaken kom sig av att vi så länge vi minns har haft tillgång till samma smak genom att pressa eller hacka i färsk vitlök i maträtter innehållandes grädde eller matlagningsgrädde. För att säkerställa studiens resultat har en liknande maträtt idag tillretts, men med färsk vitlök och grädde istället. Därmed är det nu tydligt bevisat att om man inte orkar pressa en eller flera vitlöksklyftor i den mat man lagar, så köp då dubbelt så dyr matlagningsgrädde med vitlökssmak. I övrigt är det såväl billigare som godare att använda äkta vara. 

Efter detta övermäktiga arbete som vår avancerade gräddforskning inneburit, kom Emelie in efter ett antal timmar i det vita eländet utomhus. Det medförde, förutom att vissa apparater i vårt hem numer ropar "dippedidou" i en allt annat än okej volym, ett gäng drypande blöta kläder och en lika blöt hall. Förhållningssätt, Stephen Hawking och kvantfysik, tänkte jag, varför jag numer tänker hänga de blöta kläderna och torka hallen medan jag glädjestrålande vrålar dippedidou. Förhoppningsvis, med dippedidouvrålen i åtanke, har även våra grannar insett vikten av att välja förhållningssätt.     

Vinklade samtal

Dagen började med väckning av min samtalskontakt som kom hem till mig på uppgjord tid. Enda problemet var att jag inte hade hört min väckarklocka, så det är ingen överdrift att påstå att jag kom ur sängen ganska snabbt. Det var ett bra besök, när jag väl kom till sans efter viss mängd kaffe. Jag gillar den människan, hon har mycket klokheter att komma med. I övrigt har dagen gått sin gilla gång med ett flertal besök, plock och pyssel i hemmet och målning, allt i ångorna från använd lackfärg. Snart har i alla fall det mesta som ska målas blivit målat och det ska bli väldigt skönt att få komma i ordning på riktigt snart. 

Henkes vinkel har legat framme hela dagen. Inte förrän nu på kvällen kunde jag förmå mig att lägga tillbaka den i hans snickarlåda och se hans använda snickarkläder igen. När jag gjorde det försökte jag att låta bli att snegla åt dem, men naturligtvis misslyckades jag. Jag såg dem och jag kunde inte låta bli att försiktigt dra med handen över dem, försiktigt snusa in doften av min son från hans t-shirt och känna trasigheten skölja över mig igen. Den är alltid där, trasigheten, ruvandes under ytan. Olika saker olika gånger gör att den kommer fram, men Henkes snickarkläder, hans bas, teckningarna han gjort, noterna han bad mig skriva ut för att spela efter och Carros väska, nallen hon gjorde som det står mamma på, alla hennes skrivböcker och hennes skor medför varenda gång att den sköljer fram genom mig, kommer till ytan och får mig att krackelera ännu lite mer. Det måste få vara så också, det är inte smärtan som kommer fram eller tårarna som syns som är det värsta. Det värsta är det som redan har redan hänt, det värsta är att två av mina barn är döda och att inget i världen kan ändra på det.    

Hjärtligt flimmerfri på rehab

Som jag nämnde i tidigare inlägg har dagen innefattat ett möte med representanter från min arbetsgivare, representant från Försäkringskassan, en överläkare, mitt psykbryt och så jag. Innan mötet skulle blodtrycket mätas. Jag minns inte om jag nämnt det, men mitt blodtryck har senaste tiden blivit för högt och ska därför mätas varje vecka. Även idag låg det för högt, 216/112 för att vara exakt. Det var innan nämnda möte. Det optimala är tydligen 140/80.

Tror det i något inlägg finns nämnt att det efter att två av mina barn gått bort, inte varit en alldeles smärtfri återgång till arbetslivet. Finns nog även redogjort vilket bakslag det är för mig som person att kastas tillbaka till hel sjukskrivning, efter att ha kämpat för att komma tillbaka till ett något så när normalt liv med arbete i en omfattning av åtminstone 50 %. Det är dock vad som hänt, så från den 25 januari är jag, efter att ha sjukskrivit mig själv den 19 januari, officiellt sjukskriven av läkare på heltid igen. Idag blev det på nämnda möte bestämt att min rehabilitering tillbaka till ett fungerande arbetsliv inte kommer att ske genom min arbetsgivare, utan utanför berörd organisation. Vart och hur är inte bestämt ännu, det enda som är riktigt klart är att det i alla fall inte kommer att bli inom den organisation jag är anställd av. Initiativet till detta är taget av behandlande läkare och Försäkringskassan och jag är faktiskt ganska lättad av nämnda beslut, eftersom det ger mig helt andra förutsättningar att kunna återhämta mig. Det innebär inte att jag säger upp mig eller blir uppsagd på något vis, utan det innebär kort och gott att all rehabiliterande verksamhet som jag ska genomgå ska vara utanför min arbetsgivares regi och att arbetsgivaren ska se över sin verksamhet efter lämpligt arbete tills jag åter är arbetsför. Blir faktiskt lite spännande att prova på något annat ett tag. Efter dagens möte mättes mitt blodtryck återigen. Det var vid det laget nere på 147/105, så det var en väsentlig skillnad. Likväl var det för högt, så en tid på ortens vårdcentral ordnades pronto.

14.30 var utsatt tid för nästa granskning av mitt blodtryck. Jag fick träffa en väldigt trevlig människa, som hade ett suveränt bemötande. Mätning av blodtrycket igen, vilket resulterade i ett påföljande EKG. Mitt hjärta går tydligen för fort visade det sig, så nu blir det medicinering i form av beta-blockerare för att få mitt hjärta att lugna ner sig lite. Tydligen var det en orsak till att jag har ont i bröstet. En positiv sak var i alla fall att jag inte hade nåt flimmer. Jag hade aldrig kommit fram till den positiva saken på egen hand, men vänligt bemötande människa berättade att det annars var vanligt när hjärtat slår så fort. Så återigen en vågenrörelse för det positiva i livet med andra ord.

Nåt mer, förutom mitt flimmerfria liv, som var trevligt var att mamma bjöd Camilla, Emelie och mig på mat idag. Det är lyx att slippa laga mat, det är så in i nordens tråkigt och jag kan vissa dagar inte ens ta mig för det. Gott var det också. I vilket fall som helst är jag för närvarande alldeles slut av dessa två senaste dagars alla möten. Det enda som återstår är sängen och dit ska jag masa mig nu.