Vinklade samtal

Dagen började med väckning av min samtalskontakt som kom hem till mig på uppgjord tid. Enda problemet var att jag inte hade hört min väckarklocka, så det är ingen överdrift att påstå att jag kom ur sängen ganska snabbt. Det var ett bra besök, när jag väl kom till sans efter viss mängd kaffe. Jag gillar den människan, hon har mycket klokheter att komma med. I övrigt har dagen gått sin gilla gång med ett flertal besök, plock och pyssel i hemmet och målning, allt i ångorna från använd lackfärg. Snart har i alla fall det mesta som ska målas blivit målat och det ska bli väldigt skönt att få komma i ordning på riktigt snart. 

Henkes vinkel har legat framme hela dagen. Inte förrän nu på kvällen kunde jag förmå mig att lägga tillbaka den i hans snickarlåda och se hans använda snickarkläder igen. När jag gjorde det försökte jag att låta bli att snegla åt dem, men naturligtvis misslyckades jag. Jag såg dem och jag kunde inte låta bli att försiktigt dra med handen över dem, försiktigt snusa in doften av min son från hans t-shirt och känna trasigheten skölja över mig igen. Den är alltid där, trasigheten, ruvandes under ytan. Olika saker olika gånger gör att den kommer fram, men Henkes snickarkläder, hans bas, teckningarna han gjort, noterna han bad mig skriva ut för att spela efter och Carros väska, nallen hon gjorde som det står mamma på, alla hennes skrivböcker och hennes skor medför varenda gång att den sköljer fram genom mig, kommer till ytan och får mig att krackelera ännu lite mer. Det måste få vara så också, det är inte smärtan som kommer fram eller tårarna som syns som är det värsta. Det värsta är det som redan har redan hänt, det värsta är att två av mina barn är döda och att inget i världen kan ändra på det.