Till och med stjärnorna påminner..

Jag har mina dagar och idag har det varit en sån dag. I och för sig brukar energifyllda dagar återföljas av dagar när jag är trött, men det är okej. Det har jag nästan lärt mig att leva med numer. Däremot har jag inte lärt mig att leva med att aldrig mer få träffa Carro och Henke, inte ens tanken på aldrig mer är i närheten av vad jag klarar av att acceptera. Naturligtvis finns det inget val, det går inte att ändra. Dom är borta, jag saknar dem och vet inte hur jag ska kunna leva utan dem resten av mitt liv. Det är därför jag tar en dag i taget, för att jag inte har nån lösning på hur jag ska klara av det hela den resterande tid jag har kvar att leva. Fast trots en dag i taget, så går det sämre att hantera saknaden en del dagar. Idag har det som sagt varit en sån dag.

Vi grejar i vårt nya hem efter flytten. Det innebär en del nya lösningar för att få till en del saker, idag behövdes det en vinkel. Jag har aldrig använt en vinkel tidigare, men jag vet hur en sån ser ut. Jag vet också vart vi har en, så jag hämtade den. Enda problemet med det är att den ligger bland Henkes snickargrejer. Självklart gör den det, det är Henkes vinkel. Så jag gick de otroligt långa metrarna det plötsligt var ut till hallen och öppnade lådan med Henkes alla snickarsaker och hans snickarkläder. Där tog kraften slut och ångesten tog över. Henkes skjorta, hans t-shirt, snickarbyxor och skorna med stålhätta. Allt fortfarande otvättat, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tvätta det heller. Inte så länge som de fortfarande luktar lite, lite Henke. Jag saknar honom! Det gör ont att inte ha honom i livet. Det gör ont att se hans grejer, känna den lilla lukten av honom som finns kvar i hans t-shirt och veta att han aldrig mer kommer att finnas med oss i livet. Min Henke som var stabiliteten i familjen. Lugn, med humor, fixaren, vänlig och alltid rädd om de sina. Hur ska det gå att vara utan honom resten av livet, när en timme är så plågsamt lång? Hur ska jag kunna vara utan Carro? Jag älskar mina barn och vill ha dem hos mig, jag vill att de ska få leva och må bra. Istället är två av dem borta, alltid är dom dessutom borta. Det gör ont, river och sliter och det finns inget att göra åt det. Inget som förändrar nåt, inte någonsin.

Så jag har haft en sån där dag igen. En dag när all energi har runnit ifrån mig och det enda jag orkade göra var att lägga mig, vända mig inåt och titta på mina minnen. En dag när jag trött invaderat Camillas säng, medan hon målat alla möjliga och omöjliga saker. Naturligtvis har jag även haft en sån kväll. En kväll när till och med stjärnorna, som jag älskar att titta på, påmint mig om hur mycket jag saknar Carro och Henke med sitt vackra avlägsna sken. Resten av livet är en väldigt lång tid, oavsett hur långt det nu kommer att bli.