Definitivt ett vi

Regnet knaprar på fönstren medan jag dricker mitt nödvändiga morgonkaffe för att försöka ge dagen de bästa möjliga förutsättningar under de omständigheter som är. Just idag intas kaffet ur en rosa mugg med texten "min mamma", som Emelie och Henke gett mig för flera år sedan. Jag funderar över när hon gick till affären tillsammans med Henke, hur han petade i hälften av kostnaden för att de skulle kunna köpa just den muggen (vilket han berättade för mig om efteråt i smyg) och jag saknar. Jag sakar dem. Jag saknar Carro och Henke och jag saknar det vi, som vi var då. Vi som i tillsammans med alla mina fyra barn, vi emot världen eller snarare vi tillsammans i världen. Vi. Det mest självklara vi:et som fanns, det var i alla fall vad jag trodde då. Vi.

Vi är ett kraftfullt ord. Det talar om vilka som är inkluderade och på samma gång vilka som står utanför. Det är få saker som kan vara så hårt och exkluderande som ett vi där man själv inte ingår, precis som ett inkluderat vi ger en känsla av att höra samman och vara viktiga för varandra. Det gäller väl både i det lilla livet och i det stora, men idag är det det lilla livets vi som surrar i mitt huvud. Vi som vi i familjen, vi som i du och jag som står varandra närmast och vi som i tillsammans med alla mina barn. Vi är ett, för mig, viktigt ord med en viktig innebörd och jag använder det därför bara när det omfattar ett oss där det finns samhörighet, där jag poängterar vilka jag anser mig stå nära och vilka som står nära mig. Åtminstone när det gäller det lilla livets, det viktigaste livets, vi.

I det vi som var mitt närmaste vi, det mest självklara vi:et i världen som jag trodde då, saknas två personer. Det vi:et finns bara kvar som en saknad, ett enormt tomrum och hål i hjärtat på oss som är kvar. Jag har numer lärt mig att aldrig se ett vi som en självklarhet, för ett vi är oerhört skört, väldigt viktigt och något att vara extremt rädd om. Vi har nya vi:n nu, vi som blev kvar, nya människor som står oss nära och är viktiga. Vi har blivit flera i våra vi:n och vi:na har även de utökats. Vi som, åtminstone för mig, är något väldigt viktigt, ett ord att använda om ett oss som inkluderar de som står närmast, är viktiga och några att vara rädd om, är inte så självklart som jag en gång trodde. Vi kan när som helst gå förlorat och därför är det nåt att vara väldigt tacksam över och rädd om. Vi, som vi tillsammans i världen så länge det är möjligt. 

Höstlov

Strålande ledig dag

Vecka 44 innebar höstlov. Det gällde såväl Emelie som mig. Eftersom jag tänker ta tillvara på all tid Emelie fortfarande tycker att det är okej att umgås mycket med sin mamma, tog jag semester. Det går undan nu och det märks tydligt att Emelie är på väg mot tonåren, så det gäller att passa på.  Det var en bra vecka med långa sovmorgnar, gemensamma frukostar, kaffe i gott sällskap, skogsliv, alldeles för stora diskberg, kaminvärme medan pappa målade dörrar och pyntning av Carro och Henkes gravar.

Fika med Anette & Hugo på deras veranda 

Fågelfix inför kommande vinter

Myskväll med Emelie - vi gjorde tacos
tillsammans. Guld!

Plockar mossa & ris samt  njuter av en
underbar dag <3

Vackert

Tog kort på Emelie som tog kort på himlen

Kärlek <3

Vinterfixat hos Carro & Henke <3

Fika hos morsan med Camilla & lilla Kevin<3

Lättlagad middag med viktiga människor <3

Kaffebesök av Hasse & Majan

Diskberg att ta itu med

Lata dagar <3

Kaffe & värme hos pappa..

medan pappa målar dörrar..

ser slitsamt ut ;)

Allhelgonaafton. Det var många ljus tända hos
Carro & Henke. SÅ vackert, men så otroligt sorgligt.
Dom är saknade, så väldigt saknade <3

Ögonblick av skratt

Pappa & jag väntar på "För kärlekens skull" ska börja

Nejdå, jag har inte slutat med bloggandet. Jag har bara varit omväxlande rätt upptagen med annat kontra helt slut. Fast jag tar vid där jag slutade, jag fortsätter att samla en del av mina minnen på bloggen  och jag fortsätter även med mina försök att komma i kapp. I minnesvärlden har jag kommit till 21-25 oktober 2015. 

Den 21 oktober drog Emelie, Emelies kompis Jejje, pappa och jag till kyrkan för att lyssna på konserten "För kärlekens skull" med bland annat Johan Eriksson. Det är fint i kyrkan och det var en väldigt, väldigt bra konsert med en mängd Ted Gärdestadlåtar. 

Middag hemma hos pappa tillsammans med Patrik

När Johan sjöng "I den stora sorgens famn" tänkte jag naturligtvis på en mängd minnen kring Carro och Henke, på orden i låten och så småningom tänkte jag på en av de sorgegrupper jag blev med i efter att Carro dött. Jag tänkte på hur vi alla i den gruppen förlorat något eller, som för min del, några av våra barn på olika sätt och i olika åldrar. 

Mums!

Jag tänkte på hur olika vi drabbats, men framför allt tänkte jag på likheterna och på vilket stöd vi varit för varandra i något som ingen egentligen skulle behöva vara med om. Alla dessa tankar ledde senare till att jag ordnade en återträff för oss och det var guld. Där var dom, allihopa mitt i livet men ändå så påverkade av förlusten av våra barn. Det var gott att träffa dem. Det är stort att vara tillsammans med människor som förstår det som egentligen inte går att förstå.

Gott liv

Fredagen den 23 oktober kom Patrik på helgvisit. Under lördagen begav vi oss av till Mora på skoterns dag tillsammans med pappa. Många var de skotrar som lätt hade passat  väldigt bra i min ägo, men ingen av dem fick följa med hem. Fast det var roligt att kika på utbudet och drömma lite. 

Vandring

Åter i Malung meddelade pappa att han bjöd på middag under kvällen, så det var till honom vi begav oss när kvällen kom. Där serverades god mat och gott vin och samtalsämnena var synnerligen spridda. Vi avslutade kvällen, som då  hunnit bli sen natt, med ett glas vin vid elden i kaminen. Såna dagar går det att prata om gott liv.

Framme hos  Hasse & Majan

Söndagen, som av förklarliga skäl gick i ganska långsam lunk, begav vi oss ut på vandring med Hasses och Majans hem som slutdestination. Trots att det till en början kändes relativt drygt att vandra, så var det riktigt trivsamt bara  vi väl kom i väg. 

Ingen stress hos denna nya bekantskap inte

Väl framme bjöds det på kaffe och smörgås och ett glatt sällskap. Ett  nytt inslag i sällskapet var de två jättesniglar som flyttat till Hasses och Majans dotter, Ebba. Som så många gånger förr tänkte jag på att jag ändå är lyckligt lottad. Jag har många bra människor omkring mig, nuförtiden har jag till och med relativt trivsamma sniglar att umgås med. Det är alla dessa små, men väldigt stora, händelser som man ska spara på, för det är dom som gör hela skillnaden i livet. 

Vem är i Vemforsen

Jag fortsätter min uppdatering av hösten på mitt externa minne och snart är jag i kapp. Hitintills har jag kommit till den 5 oktober. Det var den dagen jag och mamma tog med husgudarna och for till Vemforsen när jag slutat arbetet. 

Det är nämligen så att när orken tryter brukar vatten av diverse slag hjälpa till att fylla på energi för min del. Vemforsen är vacker, enkel att ta sig till och det passar alla dagar efter arbetet att vandra runt där. 

Har jag dessutom någon ur familjen med mig blir det det bästa av två världar. Vattenvärlden och familjelivet i kombination. Den senaste tiden har det varit mycket stress och energin har börjar tryta. Den tidigare förkylningen har inte heller släppt sitt tag, så behovet av vattenenergi var naturligtvis stort.

Det allra bästa sättet att samla energi genom vatten är naturligtvis att bege sig till havet och allra helst Västkusten, men Vemforsen i höstskrud är inte heller fy skam. Medan vi var där hann jag trampa ner mig i lera, halka snett på en sten och nästan tappa telefonen i vattnet. Det var det definitivt värt. 

Husgudarna var glada, jag blev glad och morsan var också på ett sprudlande humör. Vattnet var spegelblankt där det stod något så när stilla, samtidigt som forsens ljud gav precis den avslappning jag var ute efter. 

Det finns en överhängande risk för att jag blir tjatig i all min höstighet, men det får vara så. Hösten är otroligt vacker, nästan sagolik i all sin prakt, och det går inte att få för mycket av dessa bilder. Åtminstone inte i in värld, där minnen är mycket mer värda än diamanter och upplevelser är det som skapar minnen.

Harry husgud, som gillar vatten, beundrade den mycket stiliga hunden under utan. Något som var väl värt att ägna sig åt en relativt lång stund, det vill säga mellan tass- och magbaden som tydligtvis var lika uppskattade trots att det borde vara alldeles för kallt. 

Vi vandrade runt där i Vemforsen tills det började skymma och sög i oss all vattenenergi och klar höstluft vi orkade innan vi begav oss av hemåt. Det ger energi att vara vid vatten, men det tar värme också den här årstiden. 

   

Därför var vi ganska frusna när vi klev in i bilen igen. Det var nog första gången den här hösten som jag bestämde mig för att det definitivt är viktigt med ved. Ved som måste införskaffas, som alltså inte fanns att tillgå efter en höstvattnig, lertrampande nerkylning av totalvacker karaktär. 

I brist på ved skjutsade jag hem mamma och for hem med husgudarna och gjorde mig kaffe och avokadomackor. Det kanske inte hade exakt samma effekt som en brasa i kokspisen, men det var gott och kaffet var i alla fall varmt. Energin hade kanske inte gått upp så många hack efter Vemforsenvistelsen, men något snäpp högre var den ändå och harmonin inombords var bra mycket närmare den nivå som är att föredra. Stress är inte något som står väldigt högt på min önskelista och det känns i hela kroppen när det blir för mycket av den varan. Då är Vemforsen med sitt brus från forsen och vackra vatten ett bra ställe att vara på, trots den ibland något coola effekten.

Verkligen söndag

Emelie med sin morfar 

Söndagen den 20 september var en söndag när jag verkligen inte gick fram i rask takt eller ens halvfart. Gårdagens uteliv gjorde sig påtagligt påmint och det var en sån där dag när tanken "aldrig mer" låg väldigt nära till hands. Trots det var det en bra dag, med hemliv och umgänge i fokus. 

Frukost

Emelie kom hem, Magnus H kom och hälsade på och pappa kom farandes och drack kaffe. Det var bra samtal och en bra dag. Livet återvände i sakta mak och jag var synnerligen överbevisad om vad som är viktigt här i livet. Familjen, vännerna och husgudarna i hemmets lugna vrå, ja och så kaffe och solnedgångar förstås.

Magnus H på kaffevisit

Urinvägsinfektion i lingonriset

Vid Vemforsen med mamma <3

Under mitt liv har jag aldrig haft urinvägsinfektion. Det vill säga fram till vecka 28 i år var det så, för vecka 28 fick jag för första gången ever urinvägsinfektion och jag kan efter det medge att det var en erfarenhet jag hade klarat mig utan. Den 26 augusti konstaterades det igen att urinvägsinfektion var ett faktum i mitt liv. Min kropp är i obalans och energidepåerna håller på att bli tömda. Det betyder inte att jag uppskattar att bli påmind om det genom synnerligen svidande toalettbesök. Nåja, penicillinkur nummer två under det här livet mot denna irriterande åkomma har därmed förbrukats och jag hoppas att det var sista gången jag behövde kureras mot denna åkomma.

Försöker fylla på energidepåerna

Grytor för matlagning över öppen eld

Vackert vid vattnet

Vattenland med mjölkört

Med mamma & husgudarna vid Vemforsen <3 - älskar det stället 

Trots diverse energibrister och urinvägsinfektioner gör solen underverk för humöret. Morsan och jag begav oss till Vemforsen en dag efter jobbet, höll oss undan alla björnlokor och njöt av naturen och vattnet. Vatten brukar vara energipåfyllande och inte blir det sämre av att solen skiner och mamma och husgudarna är med, men inte ens det räckte till för att fylla upp orken till max. 

Penicillin - verkligen glad över att det finns ibland

Lolita Lempicka - lycka i en liten flaska

Förutom penicillin och diverse åkommor har det ramlat hem en form av lycka i en liten flaska. Lolita Lempicka, en av de få parfymer jag formligen skulle kunna bada i. Första gången jag såg den tänkte jag, vem skulle vilja ha den med tanke på namnet, men jag älskar den doften. Så som lite plåster på såren luktar jag väldigt gott medan jag springer fram och tillbaka på toaletten för att ändå inte kunna kissa.

Vackra, energigivande skog

Löven börjar bli gula 

Direkt jag kommer in bland träden känner
jag mig fjäderlätt & utan några bekymmer.

De dagliga vandringarna tillsammans med husgudarna har fortgått, dock inte så ofta på morgnarna eftersom jag börjar bli väldigt trött igen. Med en fri själ har den inrutade vardagen sitt pris och jag känner av det. I vanliga fall brukar min själ ändå börja nynna så fort jag tar på mig skorna jag brukar knalla runt i skogen med, men inte när dårarna, som oftast går under benämningen husgudar, högljutt informerar världen inom de närmaste milen om att de minsann tror att andra hundar och barnvagnar går att äta. En sån dag hade jag under veckan och i kombination med urinvägsinfektionens inverkan fick det mitt humör att rasa totalt i botten. Så in i nordens att jag stampade iväg in i skogen i en sån fart, att jag enligt appen som mäter det mesta i rörelseväg högljutt deklarerade att jag slagit mitt fartrekord när jag går. I ren irritation drog jag in på en stig jag inte ens sett tidigare, fortfarande svärandes inombords över dårarnas dryghet. Väl där, inne bland träden, rann all ilska och irritation av mig. Jag blev totalt harmonisk och kunde ha spenderat resten av mitt liv där bland gulnande löv som dalade ner på den gröna mossan. Det vill säga om jag inte hade haft urinvägsinfektion som plötsligt tvingade mig att dra hem i samma fartrekord som under mina ilsket stampande steg tidigare samma dag. Mellan alla kurer, kissningar och fartrekord hittade jag en dag en väldigt vacker rosa blomma på en affär. Den var så vacker att jag köpte den till mamma, för att hon är en väldigt viktig person för mig och för att hon passar mina kära husgudar varje dag när jag jobbar. Både mamma och katterna blev glad. Faktiskt undrar jag om inte katterna blev gladast, för de sitter ofta och sniffar på den blomman. Nåja, bara nån blir glad så är det bra och rosa är förstås alltid bra.  

Morsan <3

Fri själ