Idag hände det. Jag vaknade med känslan av dagen idag är en märklig dag för idag vaknade jag förbannad. Den bättre delen av mig själv försökte försiktigt pusha för den mer pk-aktiga fortsättningen på dagen idagdikten, men förgäves. Idag var den dagen jag slutligen kom fram till att det absolut bästa vore att säga upp sig från det här jäkla skitlivet. Med övervägande del turbulens och en aldrig sinande ström av skitdryga händelser, så kunde jag inte för mitt liv komma på någon bättre lösning. Är det nog så är det tamejsjutton nog och imorse var det nog. Naturligtvis började det aldrig sovande sinnet att käfta kring det nytagna beslutet med frågor som: vart skulle man vända sig för att säga upp sig från livet? Är det möjligtvis Gud som är den som tar emot såna uppsägningar och iså fall vart finns blanketten för uppsägning?
Som för att stärka mig i mitt nytagna beslut spelade husgudarna, speciellt för den här morgonen alias hundjävlarna, på att springa efter nåt osynligt livsfarligt som måste jagas av gården när jag släppte ut dem. De bestämde sig helt sonika för att inte överhuvudtaget använda sin hörsel och lyssnade således inte det minsta till mina högljudda rop efter dem. Redan förbannad som jag var, vrålade jag i ursinne "jävla töntar" (tydligen det hårdaste skällsord jag kunde komma på för dagen) och sprang efter dem. Att bli kallade töntar störde dem inte det minsta, men när deras för dagen mer eller mindre balanserade matte sprang efter dem med mord i blicken kom de av sig i sin jakt och sprang in istället. Muttrandes gick jag och hämtade hästarnas frukosthö. Hästar är fantastiska varelser och de märker minsta skiftning i sin omgivning, vilket inkluderar humöret hos sin människa. Tjänstvilliga som de är började den ena hästen snabbt att bralla sig och försökte ganska tydligt visa sig skrämmande och stor genom att hoppa, ställa sig på bakbenen och tydligt lägga öronen bakåt. Fel dag, tänkte jag och kände mig som nån b-skådis i någon lågbudgetfilm. Med ögon smala som springor väste jag fram försvinn ditt ålbete och klampade hotfullt fram mot hagen. Det gav effekt, brallishästen gav upp sin idé om att ens försöka och den andra hästen pös snabbt iväg på behörigt avstånd med minen av att det var under hennes värdighet att befatta sig med en sådan negativ energi. Lika bra det tänkte jag surt och gick in för att äta frukost.
Det var när jag sörplade på mitt morgonkaffe som sinnet började bli högljutt igen och tjatade om uppsägningsblanketter och att gud liknade många andra höga chefer. Man hör talas om dem, de har diverse regler och en mängd galna omorganisationsideér, men man ser dem aldrig. Det, tänkte jag, var väl kanske det bästa beviset för guds existens än så länge. Som högsta hönset var det väl troligt att han eller hon var precis lika frånvarande och världsfrånvänd som de flesta andra högdjur. När jag nu tänkte vidare på det gissade jag på att i dessa tider med diverse gudar, ateister och annat så var nog tjänsten som gud inte särskilt åtråvärd. Antagligen är den tillsatt av en välbetald konsult, som skapar om möjligt ännu mer oreda innan den kan bli tillsatt mer permanent. Det troliga var nog inte att höghönset ändå behandlade uppsägningar, det borde nog vara någon form av personalkontor som tog hand om sånt. Efter visst funderande kom jag fram till vart man vänder sig för att säga upp sig från livet en skitdag som denna. Det måste naturligtvis vara Försäkringskassan som i alla övriga frågor verkar vara allsmäktig. Det gjorde det hela totalt tröstlöst. Även om jag nu skulle skicka in min uppsägning dit, så skulle den troligen bli avslagen. Något uppgiven packade jag ner en mjölkliter och en tub med skinkost i en plastpåse för att ta med till jobbet. Väl framme vid jobbet var påsen kvarglömd i hallen och jag studsade trotsigt iväg till en affär för att köpa nya varor. De andra kunde ligga där i hallen och ruttna, tänkte jag när jag klev in på mitt kontor. Dagen fortsatte på samma spår hela dagen, tills jag slutligen tog en ridtur på min älskade lilla isländska. Det var iskallt, vackert och solnedgång. Hon var på sitt vanliga godmodiga humör och spred sin lugna, lite busiga energi omkring sig. Den smittade. Jag kom in stelfrusen, men på bättre humör. Jag har fortfarande inte slutit fred med livet, men funderar starkt över om det ens är någon idé att försöka. Med en avslagen uppsägning kommer det att bli aslånga överklaganden och rättsprocesser, som troligen leder till att Försäkringskassan vinner ändå i slutändan. Det kanske går att söka nån ny tjänst? Frågan är bara vart man gör det?
