tisdag 27 mars 2012

Självskadebeteende

Redan här vill jag förvarna om att det längre ner i inlägget finns med några bilder på Carros armar, efter en del av hennes självskadebeteende. Det är inga smaskiga sensationsbilder, så de som eventuellt förväntar sig bilder av sådant slag kommer att bli besvikna. Anledningen till att jag informerar om dem redan i början av inlägget är för att undvika att någon tar anstöt, samt för att möljiggöra ett eget val om huruvida bilderna är något man vill ta del av eller inte och därigenom även överlämna ansvaret för detta på var och en. Hur bilderna nedan uppfattas är antagligen väldigt individuellt. Det som gör att jag blir illa berörd av dem är det faktum att någon ska behöva må så dåligt att det blir nödvändigt att fysiskt skada sig själv för att lätta upp måendet en stund. Att denna någon dessutom i det här fallet är min dotter Caroline som senare valde att genomföra det yttersta av alla självskadebeteenden genom att ta sitt liv, gör det naturligtvis extra känsligt för just mig och min familj.

Det är idag relativt vanligt med självskadebeteende, speciellt bland flickor och unga kvinnor, men det finns ingen riktigt samlad bild av hur de på bästa sätt ska få bästa hjälp. Orsaken till att jag väljer att skriva om just självskadebeteende och även ta med några privata bilder, har två anledningar. Den ena anledningen är för att jag vill hjälpa till att sprida den internetbaserade enkät, som är en del i det överenskomna gemensamma arbete regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör för att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. Enkäten syftar till att samla in patienternas erfarenhet av vård och bemötande vid självskadebeteende. Undersökningen riktar sig till dem som under de senaste fem åren haft kontakt med vården på grund av självskadebeteende. Mer information om nämnda överenskommelse finns på SKL:s hemsida. Sista dagen för att besvara enkäten är den 30 april 2012.
Enkäten finns här (inaktuell efter 2012-04-30).

En länk till SKL:s hemsida finns här

SKL:s hemsida

Den andra anledningen är för att jag vet hur hjälplös man känner sig när man står bredvid någon som man älskar hur mycket som helst som har fulla sina armar med skärsår och ärr efter skärsår till följd av sitt självskadebeteende och dåliga psykiska mående. När Carro började skära sig själv med bland annat rakblad vet jag inte exakt, för hon var som de flesta andra bra på att dölja det till en början, men jag vet att hennes beteende eskalerade. Många gånger var jag rädd för att det skulle gå på tok och många gånger passade vi på henne för att vi var rädda just för att hon skulle dö. En del gånger när vi smög in i hennes rum för att titta till henne kunde det vara en blodpöl på golvet, blod i sängen, blod på lampknappar och väggar. Jag kan tala om att alla dessa gånger har paniken startat redan vid första anblicken av blod, paniken över att det värsta skulle ha hänt. När det sen gick upp för mig att hon fortfarande andades, började jag alltid skaka och fick kämpa emot gråten över hur dåligt min lilla dotter mådde och hur illa hon hade gjort sig själv. Hur jobbigt det än var för alla runt om att ständigt vara rädd och ständigt vara på vakt, så var det inget mot hur jobbigt det var för Carro.

Jag förstod aldrig riktigt då hur man kunde må så dåligt att man skar sig själv. Det var inte förrän Carro hade tagit sitt liv som jag fick en liten inblick i hur det kan kännas och att man kan må så dåligt att det faktiskt skulle vara skönt att avleda sin inre smärta genom att skära sig själv. En kort stund i samband med att hon dog, förstod jag att det antagligen var en lättare smärta att ha, en kontrollerbar smärta och en smärta som en liten stund kanske skulle medföra att det blev möjligt att fokusera på nåt annat än sitt inre som krackelerar och går sönder. Jag har sagt det förr och jag kommer att fortsätta att säga det. Om man mår så dåligt som Carro gjorde, då är man stark varenda dag man klarar av att fortsätta leva. Och hon var stark min Carro, hon kämpade hårt i sitt liv och för sitt liv. När det sen visade sig att ingen kunde hjälpa henne, ingen ens viste hur de skulle hjälpa henne, blev det inte lättare för henne. Hon sa många gånger till mig: - mamma, jag skär mig inte för att jag ska dö! Det gjorde hon nog inte heller. För när hon väl bestämt sig för att dö, så var det inte genom att hon skar sig. Istället tog hon tabletter och sprit för att avsluta det hela med att gå ner i älven och drunkna. Jag läste efter hennes död i hennes dagböcker om hennes upplevelse av att skära sig. Det var precis som jag uppfattat det, det lättade smärtan i hennes inre en stund. Min lilla stackars Carro. Jag önskar så att jag kunnat hjälpa henne på nåt vis, men det kunde jag inte och jag vet än idag inte vad jag skulle ha kunnat göra för att hjälpa henne till ett bättre mående. Det skär i mitt hjärta varje gång jag ser bilderna på hennes armar, varje gång som jag tänker på min vackra underbara dotter som numer är död. Död för att vaken jag eller någon annan kunde hjälpa henne. Därför tycker jag att det är viktigt att bidra på de vis man kan för att öka kunskapen om vilken hjälp alla de som är i samma situation behöver. Kunskap som kanske kan medföra att någon människa slipper må lika dåligt som min Carro gjorde.

En vanlig syn på min Carolines armar medan hon levde.


5 kommentarer:

Mathilda sa...

Du beskriver o. sätter ord på det svåra. En främmande värld för
mig. Du sprider kunskap genom att öppna upp dig här.

Tårfylld skickar jag en stor kram. Tack för att du delar med dig.
2012-03-27 @ 20:02:48

Min berättelse sa...

Hittade precis hit. Har själv precis startat upp en blogg för att
berätta om mitt mående och mina upplevelser. Men även för att
i längden kunna hjälpa andra. För att upplysa, hjälpa, och få
bort alla fördomar.
2012-03-28 @ 21:05:32

Ulrika sa...

Ulrika

1:a inlägget utan namn: Kram på dig!

Matilda: Tack för dina ord, blev både rörd och glad. För den
delen, tack själv för allt du delar med dig av! Kram!

Min berättelse: Bra att du jobbar för att upplysa och få bort
fördomar, är viktigt. Kram!
2012-03-28 @ 23:01:40

Anonym sa...

Jag ser också, varje dag. Har tejpat och lappat ihop mitt barn
många gånger. Vet så väl......
2012-03-27 @ 17:42:51

Idun sa...

Väldigt känslosamt men ändå viktigt det du skriver om.. jag själv lider just nu av självskadebeteende och är i en djup depression men även då är det fortfarande svårt att läsa sånt här..