Arbetar kamikazeflugorna verkligen för Murphy?

Jobbig tisdag minsann ;)

En stor och viktig fundering för dagen rör flugor. Varför flyger en mängd flugor in så fort något är öppet och far rätt in i fönsterrutorna, stör friden med sitt eviga surrande, skitar ner fönstren för att slutligen dö och därmed även skräpa ner fönsterbrädorna. Är det i själva verket så att dessa flugor har tagit på sig det otroligt dumdristiga uppdraget som självmordsbombare, där deras uppgift går ut på att bomba så många fönster som möjligt med flugskit innan de dör? Om det nu är så, undrar jag förstås även på vems uppdrag arbetar dom? Såna saker funderar jag på medan solen värmer och kaffet flödar.

Notera speglingen i glajjorna - inte riktigt det jag hade planerat

En annan viktig fundering rör Murphy. Igår var jag till Vansbro för att träffa min samtalskontakt, man måste ha en sådan när man är sjukskriven för utmattningssyndrom tydligen och min är dessutom en bra sådan. På vägen hem hade jag solglasögonen på mig och solskyddet med en spegel i nedfällt, varpå jag upptäckte att jag såg vägen framför mig i solskyddspegeln som avspeglade det som speglade sig i solglasögonen.

Liten Harry måste ha litesnålskjuts i det höga riset

Wow, tänkte jag lite lyriskt, nu ska jag ta en selfie där nåt vatten eller annat vackert avspeglar sig i glajjorna. Därför stannade jag vid Almasjön, gick glad i hågen ut och tog en bild som jag trodde skulle avspegla det helt supervackert blå vattnet, utan att för den sakens skull visa mobilen som jag tog kort med. Nu blev det inte riktigt så. Visserligen syntes inte mobilen, men däremot avspeglades det som speglade sig i mobilens fönster i solglasögonen (dvs min bil och en soptunna med vägen som bakgrund).

Kärleksfull kaffepaus efter kort skogsvandring vid stugan

Därför funderar jag över Murphy och om han har väldigt lite att göra? Vanligtvis brukar det lägsta irritationsmomentet vara att sparka i en tå, för att han ska orka agera. Därifrån och uppåt, utan övre gräns för vilken irritation eller skada han kan åsamka. Så att lägga sig i min amatörmässiga fotografering känns som lite underligt. Kan det vara så att flugorna arbetar på uppdrag av honom och deras nya strategi är att förarga folket i liten skala under lång tid, för att på så vis driva alla till galenskap? Nåväl, då fick han tji för jag skrattade gott när jag väl hemma såg resultatet.

En del av en dags storverk

Under cirka två veckor har jag sovit nattetid, vilket inte direkt har varit ett vanligt inslag de senaste månaderna. Efter nån dag gav det utdelning och jag kände mig ganska pigg förra måndagen. Tisdagen låg jag, men på onsdagen uträttade jag storverk. Det var i alla fall vad jag själv tyckte, efter att under flera månader ha varit helt slut.

Älskade vännen Engla med på skogsvandring <3

Onsdagen innefattade handling, möte med försäkringskassan, ett samtal med min chef (som inte längre var min chef, utan det var någon ny konsultchef som jag ännu inte orkat ringa och därmed har jag alltså min tredje chef sen den 15 juli i år!), besök och kaffe hos morsan, bakning av fyllt bröd ala Leila, soppmatlagning och en sväng till stugan med Matte och hundarna. Det var en riktigt bra dag, där jag drog järnet för att orka så mycket som möjligt när jag nu orkade något igen.

Gammelselen på väg hem från stugan - vackra värld

Den strategin visade sig inte vara så väldigt hållbar. På torsdagen, som var en soligt vacker dag, orkade jag knappt släpa mig ut i skogen med hundarna. Jag gjorde det ändå och åt frukost där bland sol, träd, ljung och lingonris. Sen var den dagen klar. Jag orkade inget mer, utan det var krasch i soffan som gällde. Inte för att det på nåt vis gick att sova, men det gick inte heller att göra något annat.

Förra torsdagens skogsfrukost

Fredagen var likadan, med den skillnaden att det hände nåt ganska storartat. Jag somnade när jag låg på soffan. Jag har under de senaste månaderna så gott som aldrig kunnat sova och därför var det stort. Så stort att jag tror att det är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll, äntligen. Så trots att det var lite rörelse den fredagen, var det en bra dag.

Var till Camilla & Linus på lördagen & grattade Linus en dag för sent 

Under lördagen var det åter hopp om livet, så då passade Matte och jag på att åka hem till Camilla och Linus för att gratta honom och följa med dem på Torsby-marknad en sväng. Det blev en kaloristinn dag där vi blev bjudna på smörgåstårta följt av fika, sen kort marknadsvandring med inköp av diverse nougat och naturligtvis langos som vi åt hemma hos Camilla och Linus.

Langos!

Väl hemma for vi förbi Emelie och Jejje, som hade Harry Potterhelg hos en kompis, med nougat och sen följde vi deras exempel. Vi såg alltså, efter husgudsvandringen i skoglig miljö, på Harry Potter och åt bland annat nougat. Jag sa ju det, kaloristinn!

Vackert på lördagens husgudsvandring

Söndagen var okej, men lördagens aktiviteter hade satt sina spår så den gick i sakta mak. Det enda som krävde någon lite mer aktiv insats var väl bullbaket som Emelie och jag ägnade oss åt. Det blev goda bullar, även de gjorda på ett recept ala Leila. På kvällen gjorde barnen tacos och serverade oss. Det var en riktigt mysig kväll.

Resultatet av bullbak med Emelie

Igår hade jag två saker att göra. Jag skulle vara med Emelie till tandläkaren och jag skulle träffa min samtalskontakt. Det fanns rester kvar till lunch, Emelie och Jejje skulle fixa middagen, så dagen var relativt fri från måsten. Med enbart dessa två hållpunkter, sol och inga måsten som måste utföras utöver redan nämnda, var även även humöret jämt. Jag drog inte igång med nåt mellan dessa aktiviteter, utan tog det lugnt. Det medförde att jag inte var stressad när jag skulle åka till mötet med samtalskontakten, därmed klarade jag även av att det ringde flera gånger, jag var på ett strålande humör när jag kom hem och jag hann till och med uppmärksamma tre enorma rovfåglarmed gula näbbar som svävade ovanför bilen på väg till Vansbro.

Mer skogsvackert

Samtalskontakten pratade på om att balansera, att inte göra en massa saker de dagar jag har ork för att sedan vara helt slut nästkommande dagar. Hon sa att jag skulle hålla mig till max två saker att göra de dagar jag har energi att göra nåt. Det lät klokt, jag kunde dessutom se resultatet av dagens två inplanerade aktiviteter och hur det inverkat på min dag. Trots detta samtal och trots att jag såg att det troligtvis var en fungerande strategi, så for jag hem, drog ut i skogen med hundarna och sen stekte jag pannkakor till Emelie och Jejje som har friluftsdag idag. Sen var orken slut och idag är det en dag i väldigt sakta mak igen. Det kommer uppenbarligen ta viss tid att få in dessa enkla förhållningsregler i huvudet. Undrar om Murphy och flugorna även är inblandade i det?

Gårdagens skogsliv

När jag väl dör..

Vingar från en vän

Oavsett förkylning eller inte så är natten min tid. Så har det alltid varit. Även om dagarna är underbara, så är det under nätterna jag kan tänka i lugn och ro. Det är då det finns tid och tystnad nog att reflektera och fundera igenom livet och vad som är viktigt. Jag har hunnit med att fundera en hel del, faktiskt både nattetid och i viss mån även dagtid på slutet. Feber ger tydligen vissa förmåner, åtminstone de stunder det inte går att sova trots att det ändå inte finns ork nog för att kliva upp. En sak som slagit mig är att jag tappat bort en del av min glädje och konsten att se det lilla. Om jag ska gradera livet, så är dessa definitivt med på viktiglistan. Utan dem glider livet förbi i någon form av genomlevande som ändå saknar liv och jag vill leva när jag lever. Jag vill uppleva livet och det som är viktigt i det. Den senaste tiden har min energi varit alltför låg och mina arbetsdagar alldeles för långa, ingen av delarna är bra. Jag tycker visserligen om att arbeta, bara det finns en balans. När jag är på arbetet arbetar jag och vilar mig från de tankar jag inte orkar tänka dygnet runt, men det är efter arbetsdagens slut som jag samlar energi och fyller på med viktigheter genom att spendera tid med nära och kära, studera små saker som vattendroppar och istappar, se hundarnas och kattens framfart genom livet, vandra i naturen, titta på stjärnorna, skratta och ibland  till och med genom att städa. Trots alla måsten finns det även andra saker som är väldigt viktiga, kanske viktigast av allt. Det är ungefär det jag funderat över de senaste dagarna, att jag måste få till en balans mellan måste och liv så jag när jag väl dör slipper ångra att jag inte tog mig tiden att leva. 

En del av att leva innefattar att umgås med vänner och idag kom en av mina vänner, Therese, hit med en present. Hon gav mig ett väldigt vackert halsband som var format som änglavingar med en rosenkvarts mellan, samtidigt som hon rakt och ärligt utbrast: "men hur ser du ut? Du är inte särskilt pigg va?" Nej, jag var inte pigg. Däremot blev jag väldigt glad både över påhälsning och present. Detta ska snabbt omvandlas till en insättning på energi i livetkontot som för närvarande är i stort behov av påfyllnad. Det och bäcken som försiktigt har börja porla igen så det hörs in genom det öppna fönstret i mitt sovrum. Åtminstone under natten, när det finns tid och tystnad nog att för att höra den.        

Uttvingad i baddräkt

Igår trodde jag att idag var en dag att spendera i det öltält, som är ett av de stående inslagen under dansbandsveckan i vår lilla by. Det var igår det. Idag visade det sig att det är hundlivets och solens dag och att utrymmet för eventuella tältturer i samhället är obefintligt. 

Dagen idag har således ägnats åt internet, medan mitt ex diskade hemma hos mig. Den har även innefattat hemkörd mat, kaffesällskap och att en av de viktiga drog i väg mot norr på motorcykel. Camilla, som vanligtvis inte vistas hemma särskilt mycket, bor hemma den här veckan. Det medför ett utökat hundliv och dessutom ett hundliv i storlek XXL. Hon äger en irländsk varghund, som själv tror att han är ganska liten. Jag äger tre små små hundar, som själva tror att de är extremt stora. Kombinationen är inte alldeles komplikationsfri, så det krävs en del pass utöver det vanliga. Idag har Camilla jobbat, för att därefter vara inplanerad i aktiviteter som innefattar redan omnämnt öltält. Därmed ströks min inplanerade tältsemester från to do listan och istället har jag blivit uttjatad i solen.

Att bli uttjatad i solen är inte helt fel, även om det kanske inte direkt var den synvinkeln jag först hade när jag satt i den relativt varma bilen iförd baddräkt och ett inte helt strålande humör. Väl på plats vid sjön i skogen vände det. Där gick det inte att göra annat än att njuta. Till och med hundarna badade och Nova, min ena husgud, gjorde nåt för henne alldeles extraordinärt. Hon simmade ut till mig en bit ut i sjön, vände och simmade tillbaka till land och det har aldrig någonsin hänt att hon frivilligt ägnat sig åt simning tidigare. 

Väl hemma igen var humöret något förhöjt, avslappningen märkbar och energin totalt opåverkad. Jag är trött, möjligen blev jag ännu tröttare av att bada, fast trött på ett behagligt vis. Det kanske inte vore helt sanningsenligt att påstå att den trötthet jag kände när jag upptäckte att varghunden försett sig med en av Emelies skor och bitvis ätit upp den var av samma karaktär, så det gör jag inte. Fast i det stora hela har dagen, trots oplanerad icketältning och delvis uppätna skor, varit bra. Nu återstår bara energins återkomst så kommer det här att bli en riktigt bra semester.

  

Lightprodukter

I samma stund som våren gav vika för ännu mer vinter och snö, försvann min energi. Jag är helt enkelt så in i nordens trött. Det verkar inte spela någon roll hur tidigt jag lägger mig, för när klockan ringer är jag ändå inte utvilad. Det har medfört en extrem längtan efter sol och värme, efter hav och varma vindar. Sånt som kan fylla på energidepåerna och värma upp det som för närvarande är fruset. Imorgon tänker jag i brist på sommar, ägna mig åt lite uteliv kvällstid. Kanske med nån gnutta vin till också. Vem vet, det kan möjligen medföra lite energigivande skratt och social trevnad. Om så inte är fallet kommer troligen en mindre energigivande huvudvärk att vara alternativet. Det är bara att chansa och hoppas på det bästa. 

Annars är livet statiskt för närvarande. Allt lunkar på ganska lika dag ut och dag in. Jag är inte suverän på ganska lika väldigt ofta och jag gissar på att det har viss del i den totala energidräneringen. Det, vintern och att jag inte skönjer någon rörelse. Nåja, det är väl som i reklamen så plötsligt händer det väl.. i alla fall nåt och då helst nåt kul. En lite rolig sak är att jag antagligen ska på nån form av konferens längre fram under våren och den råkar dessutom vara på nordic light hotell. Jag har aldrig varit där, men däremot läst om det och det verkar lite speciellt och mysigt. Det medför förhoppningsvis lite energi och antagligen häftigt ljussatta rum. Fram till dess är väl kontorslamporna den ljussättning som kommer att gälla, den och så en och annan mysbelysning på lokal under fredagen. Nu tänker jag lägga mig under sänglampans sken en minut eller så innan Herr Blund gör entré.   

Ljudlöst impopulär

Strålande dag 

En del dagar går bara inte riktigt den väg dom borde gå. Såna dagar kan till exempel börja klockan halvfyra på morgonen i samband med att en hund gnäller, gnäller, gnäller och ska ut. I och för sig kan en del såna morgnar innebära en underbar stjärnhimmel med så gott som full måne, men faktiskt kan inte ens stjärnorna glimma starkt nog för att det ska vara värt att kliva upp den tiden. Speciellt inte dom gånger det varit förunderligt svårt att somna. Idag var det en sån dag. Eftersom det inte är lättare att somna om än det är att somna första gången, gav jag upp klockan 04.38 och loggade in på min jobbdator och skrev klart ett protokoll. Det var liksom inte lönt att vrida sig längre, för att om möjligt somna om precis innan klockans galet irriterande alarm skulle slå igång. Så klockan 06.50 väckte jag Emelie och den vanliga morgonrutinen började. Vanlig i alla fall ändå tills vi skulle sätta oss i bilen och bege oss till skola och jobb. Det tillhör inte det scenario man ser framför sig när man tänker på en perfekt morgon, att inse att hela bilen är igenfrusen och att ingen dörr, inte ens bakluckan, är möjlig att öppna. Som sagt var det här en sån där dag som inte riktigt gick den väg den borde. Tio minuter och nästan en granntur för att låna en kofot senare, gav plötsligt en av dörrarna efter och Emelie kunde kliva in och sparka upp dörren på förarsidan. Jippi, etapp ett avklarad! 

Kärleksfull energi

Väl på jobbet var det möten från sekund ett som gällde. Behöver jag nämna att inte ens att ha möten gick riktigt som det borde? Ifall svaret mot all förmodan skulle innebära att jag behöver nämna nåt om det, så funkade mötesbiten inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter alldeles för lite sömn, alldeles för många tankar och en alldeles för tidig morgon, ekade minsta ljud ganska gällt i huvudet. Så pass gällt att det nästan var jobbigt att höra någon andas. Den här morgonen hamnade jag mellan två kollegor, trevliga kollegor utan huvuden som ekade av alla möjliga och omöjliga ljud och som definitivt ägnade sig åt mer saker än att andas. Till exempel ägnade dom sig åt att diskutera. I min ljudkänsliga dimension diskuterade dom dessutom extremt högljutt, men i deras värld försiggick antagligen diskussionen i normal ton. Eftersom detta inferno av ljud fick hela min tankekraft att kortslutas, tänkte jag inte. Jag reagerade och det gjorde jag genom att helt plötsligt, helt utan förvarning, resa mig upp så att stolen nästan tippade bakåt. Det enbart för att utbrista jag sätter mig på andra sidan bordet och det gjorde jag också. Jag såg inte ut att ha samlat några enorma popularitetspoäng efter den uppvisningen, men, för att säga som det är, så struntade jag just då i det. Alla ekande diskussioner kom på så vis på lite avstånd och med det kom även min puls i ordning igen. Därav kom det sig att jag med ett mindre ekande inre och en eventuell ansamling av impopulärpoäng, begav mig mot nästa möte. Ett möte som varade resten av dagen och som inte genererade några eneriyttringar att tala om.

Säreget suveränt

Förmiddagen förflöt genom att ord seglade genom luften och ner i skrift på min dator. Jag lyssnade och lyssnade, skrev och skrev och rätt som det var blev det lunch. En lunch där husgudsrastningen, för omväxlings skull, kunde bedrivas i solens sken. Jag älskar solen lika mycket som jag avskyr att vara blöt om fötterna hela tiden. Därför njöt jag av lunchen, faktiskt så pass mycket att en del av energin återkom. När dagen beståendes av möten äntligen tog slut, var det underbart att få åka hem. Hem tillsammans med Emelie och husgudarna. Hem för att fixa lite hemgjord pyttipanna och hem för att bara vila lite. Ljudlöst i skymningsland tog jag en kort promenad med de fyrbenta bedårande. I min egen takt och utan särskilt mycket ljud gjorde jag mat. Efter det var det mysigt att äta middag med Emelie medan hon berättade om sin dag, det var härligt att höra henne skratta och det var underbart att inse att idag syntes äntligen solen igen. Sammanfattningsvis går det nog att säga att dagen inte riktigt gick som den borde ha gått, men att den var ändå strålande på sitt säregna lilla vis.  

Otillräckligt trött

Tiden går väldigt fort nu och jag tycker jag fyller den med alldeles för mycket jobb. För mycket jobb för att egentligen orka med att leva, så därför går stor del av min lediga tid åt till återhämtning. Fast för mig är inte det helt tillräckligt. Det har aldrig varit nog att bara glida genom det som borde vara liv, i någon form av vakuum av bara varande. Efter Carros och Henkes död har det, bakvänt nog, blivit än mer viktigt att fylla den tid jag har med små mirakler.. med allt det där lilla, men enormt viktiga, som får livet att bli glittrande, sprittande och värt all den möda det innebär. Jobbet är en stor del av livet, men för att behålla motivationen att leva så måste det till nåt mer. Så det är där jag är, i en spiral av för mycket jobb och för lite energi kvar att för att orka göra mer av sånt som ger energi och det irriterar mig. 

Trots irriterad utmattning och en motivation som sinar, har jag fått njuta av att se Emelie och hennes klass i ett Luciatåg i onsdags, varit på en medial cirkel, ätit lunch med Angelica, varit på meditationscirkel, haft luciafrukost på jobbet med en del av kollegorna, blivit bjuden på lunch av mamma, sett på luciatåg på jobbet med så vacker sång att jag blev tårögd, varit på step up, läst lagtext, druckit kaffe, fått en egen lucia i Emelieform att njuta av hemma, druckit varm choklad med vispgrädde, plöjt fem avsnitt av julkalendern och sett ett stjärnfall. Det är faktiskt nåt jag hinner med. Jag hinner alltid med att se stjärnorna när de inte täcks av moln. Jag har faktiskt även hunnit med att genomskåda den bakomliggande orsaken till Pinocchios näsa, utifrån diverse mailreklam som kanske inte alltid hittar rätt kundkrets. Så mitt i allt har det även varit en del skratt också. Dessutom har posten skickat ett sms av relativt obegriplig karaktär, där några av orden utgjordes av aet ätråt eller nåt i den stilen. Roande, men inte så väldigt lätt att förstå. Nåt jag inte har hunnit med är att vara till gravarna, kanske har jag bara inte orkat. Fast det ligger där inom mig och kräver att jag ordnar upp det, så jag ska försöka bege mig dit under helgen. Även när jag inte är till kyrkogården, för den delen precis alltid, har jag dom med mig i både mitt hjärta och i mina tankar. Det går faktiskt inte många minuter på ett dygn, som jag inte ser Carro och Henke inom mig. Det är genom dem ljuset från såväl mitt liv som mitt varande silas och jag behöver ha det så. Jag vill inte släppa dem ifrån mig, Det är det enda sätt jag har kvar att känna dem lite nära och jag vill ha dem nära, så nära det går fast det inte är möjligt.

Cirkeln är sluten

Nu är orken slut och jag med den. Sängen är vad som hägrar och jag längtar efter att få krypa ner. En hel arbetsdag med data, stress hem och sen iväg på veckans energipåfyllnad i form av meditation sätter sina spår. Idag räckte inte ens den energi som strömmade in på meditationscirkeln till, utan dräneringen inom energiområdet har tydligen varit synnerligen effektiv. Imorgon är det dock fredag och på lördag har jag sovmorgon. Hur underbart är inte det :) 

Dyra steg

Hösten, november och december. Månader som kostar, månader som gör ont. Alla månader gör ont ännu och kommer väl antagligen att fortsätta göra så resten av livet, men hösten är tung. Det är som kroppen i sig själv vet att den här tiden har hemska saker hänt, saker som inte fick hända och den reagerar. Psyket reagerar och världen, åtminstone min värld, rasar i omgångar. Det är en kostsam tid, om energi anses som valuta. Det är ett kostsamt liv, om redan omnämnda valuta är den gällande. Mitt i alla kostnader glimmar det ändå ljus av olika slag. 

Det första ljuset som glimmade till för dagen bestod, för min del, av en oväntad överraskning i form av ett paket, som låg och väntade på mig på mitt kontor efter ett möte. Det stod ingen avsändare och det fanns inget som talade om vem det kommit ifrån. När jag öppnade det var det ett vitt hjärta med två änglar i. Jag började naturligtvis att gråta, så rörd blev jag. Efter en del detektivarbete lyckades jag ändå få fram vem det varmhjärtade personen är. Tack till Dig! Du är guld! 

De andra ljusen fanns att se på kyrkogården. Så många och så vackert. Älskade Carro och Henke, vart ni nu är, kom ihåg att jag älskar er och var säker på att jag saknar er.. alltid. Det var inte bara ljus vid deras gravar, någon hade varit dit med ett väldigt vackert hjärta med texten saknad på. Det var fint att se. Det var vackert med alla ljus och jag är glad att jag åkte dit. Trots att det är vackert, trots att jag vill, så får det mig ändå att vackla och nästan rasa varje gång. Idag klarade jag det trots allt och det är stort på sitt sätt.  

För att försöka få tyst i huvudet, begav jag mig på step up. Det var frigörande, det stillade mina tankar medan jag var där och det var riktigt, riktigt roligt. Så kroppen har fått sitt, det är helg och vi har vandrat runt på kyrkogården som nästan var att likna vid en stjärnbeströdd natthimmel, så vackert var det. Imorgon blir det hemmets lugna vrå, lite pyssel i huset och bara lite tid att andas. En bra tid, mitt i all otid som består av hösten, november och december.

Bland stjärnor och svarta hål

En del dagar inser man att svarta hål existerar närmare än man kanske trodde och att det faktiskt är sant att de slukar all energi, allt ljus och allt som på nåt vis skulle kunna vara ett tecken på egen vilja. Från början sägs det att svarta hål har varit stjärnor som sedermera kollapsat. Det enda avtryck som finns kvar är detta svarta, som nog de flesta skulle försöka hålla sig så långt ifrån som det bara går. Det vill säga om det gick att se svarta hål, det gör det nämligen inte. Istället är det genom att betrakta omgivningen, som det går att bekräfta existensen av svarta hål. Lustigt nog, eller egentligen fullt förståeligt, är svarta hål enkla objekt. Det enda svåra är att upptäcka dem innan man dragits in i deras destruktivt negativa massa, malts ner till partiklar av ingen egen vilja och totalt utan energi eller utstrålning. När det händer, när ett svart hål existerar alldeles för nära den egna existensen och suger energi som knappt finns, gäller det att komma ihåg dess enorma litenhet trots deras enorma utformning, för att därigenom kunna fokusera på alla stjärnor omkring istället. 

Förutom svarta hål och stjärnor så existerar det andra fenomen på min himmel också, såsom sorgebearbetning på MHE-kliniken, medial utvecklingscirkel, vackra kvällshimlar, fascinerande och underbara vattendrag, meditation, återupptagen träning på gymet, flyttkartonger, böcker, författarträff inom synhåll, Stockholmsresa och imorgon ska Camilla operera sig. Hösten verkar vara här, min samtalsterapeut säger jag är stressad och bilen måste lämnas in på verkstad. Hur som helst så blir det Mora i morgon, som chaufför åt älskade dottern efter operationen. Jag är inte överförtjust, mitt hönsiga mammahjärta oroar sig så klart över om allt kommer att gå som det ska och min logiska del av hjärnan irriterar sig över att mammor inte får var med in under operationen för att se hur det ser ut inuti ett knä. Kvällens mest traumatiska händelse bestod i att jag hittade en fripassagerare i form av en spindel innanför min tröja. Jag är inte överdrivet rädd för spindlar, men alltför närgångna får de inte vara. Nu ska jag ägna resterande del av kvällen åt att försöka flirta med adressändringen, som konstant påstår att mitt namn och mitt personnummer inte hör ihop. Jag förstår inställningen, men i längden blir den lite jobbig. Jag vill ha min post dit jag bor, trots mitt ungdomliga sinne ;)        

Just idag är jag stark

Där var Henke hos mig igen

Som så mycket annat i livet, är tidens framfart relativ. Dagarna växlar mellan att pågå en evighet, till att flera timmar känns som någon minut. Ikväll, inatt, stannade allt och några minuter frös fast till en evighet, samtidigt som jag slungades tillbaka i tiden till då. Till den sista gången jag såg Henke i livet. Inatt var det första gången sen Henke dog, som jag faktiskt åkte till hans skola. För första gången sen jag släppte av honom, då för drygt två år och sju månader sen, stannade jag min bil utanför bygggymnasiets ingång och för första gången någonsin stod jag där utan att Henke var med mig i bilen. Jag har åkt förbi där innan idag och efter han dog, men utan att ens riktigt klara av att titta åt det hållet. Jag trodde tidigare att jag skulle kunna åka dit för att hämta Henkes grejer och för att säga hej till hans kvarvarande klasskompisar, men jag klarade det inte. Till slut, när Henkes hela gymnasietid skulle ha varit slut, var det pappa som fick åka dit och hämta Henkes saker. Så många morgnar det är som jag har svängt in där, släppt av Henke och sett hans ryggtavla avlägsna sig när han begett sig av mot ännu en dag i byggvärldens klassrum. Så många morgnar, precis som den morgonen då den sista gången någonsin jag såg min son leva. Inatt när jag stod där var det till den morgonen jag slungades tillbaka igen. Inatt var Henke med mig i bilen ännu en gång och inatt såg jag än en gång för mig hur han gick ur bilen i sin svarta jacka och mössan lite på sned. Inatt stannade tiden och för en stund hade jag Henke hos mig igen. Naturligtvis började mina tårar att trilla nerför mina kinder, så mitt i allt var det tur att det var natt. När tiden återigen återgick till nu, när Henke inte längre var kvar hos mig i bilen, satt jag där i mörkret tillsammans med mina tre husgudar och sa högt till dem: Henke gick här, ni kommer väl ihåg det? Precis som om det krävdes en förklaring av något slag till varför vi stod där mitt i natten och var ledsna. Fast husgudarna har en förmåga att förstå, eller åtminstone att se väldigt förstående ut, så även inatt. Nova tittade mig i ögonen med sina varma, bruna ögon och med en min som om hon tänkte: jag vet, du saknar honom och det är okej. Det är okej, för mig är det bra jobbat att ens kunna åka dit.

Tidigare dagars relativt underliga tidsaspekter har fyllts med allt från nattliga samtal av relativt oväntad karaktär, lunchbjudningar av exet, morsan och exet igen, bad, kaffe hos Hasse och Majan gånger flera, naturupplevelser, synonymer, besök hos grannen, skogspromenader i husgudsformat och kärlek i Emelieform. Ändå har det känts som allt skett för så där tusen år sen och mitt liv bestått av öken. I frustrerad uttråkning har därför ett vin-nande beslut inför fredagen fattats. Så idag begav jag mig till en bekant för koffeinpåfyllnad i kombination med samtal, när tiden helt plötsligt rusade iväg och sju timmar kändes som allra högst två. Det var vid det besöket jag samlade på mig så pass mycket energi att jag till sist orkade åka till Henkes skola och det var även vid det besöket jag fick en fiskformad egentillverkad present med glitter, för att jag tyckte den var fin. Det var innan jag tog en kvällspromenad med hundarna, åkte till exet och fick kvällsmat och innan jag för en liten stund hade Henke hos mig igen. Det var faktiskt även innan jag orkade med att diska och städa marsvinsburarna. En del dagar är bättre, även om det bitvis gör väldigt ont. En del dagar är faktiskt till och med riktigt bra. 

Härliga sommar 

Också ett kaffesällskap

Kompanjoner 

Jag tyckte den var finast av alla    

Diktatoriskt

Söndagens utsikt efter blommor & mat

Kroppen härjar återigen med mig i gestapostil. Den har en tendens att vara på det viset. Egentligen i all välmening och med mitt välmående som syfte, men det spelar ingen roll. När den härjar på är det drygt. Det är när jag inte lyssnar till dess relativt subtila signaler, som den går över till mer tydliga styrmedel. Natten till fredagen till exempel, efter viss tids total energibrist i kombination med ingen vila, fällde den mig helt enkelt genom att frammana kräkningar. Den självklara följden var vila, så hela fredagen och lördagen vilade jag. Söndagen började jag tycka att jag gjort min kropp till viljes länge nog, så jag tog saken i egna händer och begav mig ut i naturen. Naturligtvis i rent rekreationssyfte, samt även för att låta de överenergiska hundarna tillika husgudarna få utlopp för sin enorma energi. Det gillades inte av min diktatorkropp, som handlöst svarade med kallsvettningar och total svaghet. Återigen förpassades jag till horisontalläge och kroppen hade därmed utdelat två varningar för ouppmärksamhet från min sida.

Jag har ett vänligt matlagande ex -
även om det ibland går att ifrågasätta hans  psykiska hälsa ;)

Väl medveten om kroppens åsikt om vila, tyckte jag ändå att jag hörsammade den ganska bra när jag några timmar senare under söndagen begav mig till mitt matlagande ex för utfodring. Nämligen har kroppen inte den minsta lilla insikt i sambandet mellan äta mat och laga mat, men jag tänkte att om någon annan lagade mat och bjöd mig på den så hade jag ändå kommit relativt nära målsättningen i form av vila samtidigt som jag tillgodosåg näringsbehovet. Eftersom jag därmed sparade lite krafter genom att inte behöva laga mat, tog jag mig även friheten att titta på några blommor med Anita, Emelies farmor. Anita har nämligen en väldig massa blommor i alla former och färger och det är, trodde jag åtminstone, till och med enligt kroppens tydliga åsikter att kasta bort njutning för såväl lukt- som synsinnet att inte insupa denna ljuvlighet när möjlighet ges. Så var inte fallet. Kroppen, som vid det laget började påminna om de två påtagliga redan utdelade varningar, började återigen muttra genom kallsvettaningar och tydliga hänvisningar om att återinta ett mer horisontellt läge. Det var vid det laget jag insåg att måndagen antagligen inte skulle komma att innebära arbete, utan snarare vila.. igen. 

   

Emelie, ex, Anita, blomsterfägring och odjur i trädgården

Måndagen genomdrevs, precis som kroppen redan meddelat, utanför arbetslivets vardagliga ramar. Snarare bedrevs dagen liggandes i sängen, åtminstone till den ödesdigra sekund jag kom på den briljanta idén att för en kort sekund trotsa min lekamen genom att faktiskt följa med hundarna ut. Efter att redan ha utdelat två varningar, fick min kropp tillika diktator därmed nog. Varning nummer tre gick inte och går än inte att nonchalera. Straffet för ohörsamhet är, som sagt, att fälla mig rent fysiskt och det var precis vad som hände. Genom ett litet tryck på nån odefinierbar knapp fick kroppen något vid min skuldra att brista. Det gjorde inte bara ont, utan snarare är ontsådetintegårattandasont en bättre beskrivning.

Håkan, morsan, Emelie, nydiskad disk och nybadat svin -
en del av allt glitter helt enkelt

Från sekunden knäppapåontsåinihelvete-knappen fanns inte mycket annat att göra, än att försöka att inte röra mig, försöka att andas och försöka att inte gråta. Trots ihärdiga försök misslyckades jag periodvis radikalt med alla tre delarna, så resterande måndag bestod därmed av ingen vila, mycket smärta, illagrinade grimaser och till och med en och annan tår. 

  

Horisontalläge för mig - guldläge med enorm mysfaktor för husgudarna

Smärtstillande i tablettform, zon i gelform och en rörelseförmåga på så där 23 % av den vanliga rörligheten, åtminstone i skulder-, nack-, axel- och ryggområdet, är det läge som kroppen för närvarande anser vara rätt läge. Alla rörelser av nämnda områden straffar sig omedelbart, så jag rör mig väldigt försiktigt och väldigt lite. Emelie tycker att jag är i ett minst sagt drygt stadium, men hon är snäll och hjälper till med hundarna, med kaffe och med andra livsviktiga saker som bara måste ordnas. Hon och morsan. Morsan kom nämligen upp och diskade igen under dagen, vilket jag är väldigt tacksam för. Själv drack jag, väldigt försiktigt och med väldigt lite rörelser, kaffe tillsammans med min barndomsvän Håkan som kom på besök. Håkan bor i vanliga fall i Göteborg, så det är inte varje dag vi ses. Som tur är har vi känt varandra en evighet, ändå sen vi båda var sex år gamla, så han bryr sig varken om att jag har håret på ända, är grinigt gnällig och relativt orörlig. Han har sett de flesta stadium och stilar redan och accepterar mig faktiskt precis som jag är, vad jag nu än är i. Så det var väldigt trevlig att träffa honom, trots skuldror och annat irriterande kroppsligt. Det bästa är att han blir kvar på orten några dagar till, så vi kommer att hinna med fler kaffekoppar och mer kvalitetstid innan han far. Mitt i all kroppslig gestapostil, finns det faktiskt en hel del glitter också.  

Rekreation - trodde jag ja..

Kroppslig ekonomi

Min kropp har en egen form av målsättning och egentligen en ganska smart sådan. Den jobbar mot målet att hålla mig vid liv och relativt pigg, så den inställningen ska jag väl egentligen inte klaga på. Eftersom det är min kropp, är det tydligtvis rätt lik mig i sitt sinnelag. Det betyder att när den tror sig ha rätt, är den envis som bara sjutton. Än så länge har jag aldrig vunnit en diskussion mot min kropp och bara det säger en del.

Min plånbok däremot, den har en annan målsättning. Den vill konstant ingå i en process, en slags cirkelformad rörelse totalt utan slut. Om dess innehåll, eller för den delen brist på innehåll, inte är rörligt anser plånboken att nåt är helt galet. Det i sig gör inte så mycket, men min plånbok samarbetar med Herr Murphy och Herr Murphy är en synnerligen hård motståndare när han har fått för sig att han har rätt. Stillestånd i plånboken brukar därmed innebära att Herr Murphy snabbt släpar in mig på nåt ställe där det finns saker, som jag bara måste ha. Skulle det mot all förmodan inte hjälpa, tar Mr Murphy till hårdare påtryckningsmedel i form av nån extrem räkning som oväntat rasar in eller nåt annat liknande. Även om det händer att jag vinner mot plånboken och Herr Murphy, är det mer undantag än regel. 

Nu är det så att min kropp och min plånbok, de samarbetar inte. När min kropp tycker att jag bör vila, fäller den mig helt enkelt och ser till att jag blir liggande tills jag orkar vara igång igen. Det medför att det blir visst stiltje i min plånbok, eftersom karensdagar och dylikt inte har en positiv inverkan på den ekonomiska rörligheten. Nu har kroppen fällt mig igen. Dagen har spenderats i sängen. För en stund sen hörde jag Herr Murphy smyga in och viskande föra långdragna konversationer med min plånbok. Förhoppningsvis avvaktar de ytterligare agerande, men redan nu börjar sidor med diverse heminredningsprylar att dyka upp på min dataskärm. Framtiden ter sig i och med det relativt oviss.   

Nyvaken cyklist

Tanken var att den här dagen skulle innehålla en cykeltur, med många vätskepausar och målgång vid en lite avsides restaurang tillsammans med goda vänner. Istället har dagen mestadels inneburit sömn, sömn och mer sömn. Nu sitter jag här hemma, relativt nyvaken, och funderar över livet och dess innehåll. Hundarna sover, restaurangen på gatan nedanför mitt fönster spelar musik som är så där och jag vill vara pigg igen. Senaste tiden har inneburit lite för mycket jobb och lite för lite liv. Jag är för den delen för trött för att engagera mig i nåt som skulle kunna kännas lite levande när jag är ledig. När jag har för lite energi är inte heller mitt tålamod riktigt vad det borde vara, vilket medför att saker som i vanliga fall inte är mitt problem förvandlas till mindre irritationsmoment. Jag gillar inte att vara i det stadiet, jag tycker om att vara levande och att fylla tiden med liv. Stadiet andas men inte leva är nåt jag vill hålla så långt från mig som det bara går, ändå är det där jag just nu är och det är inte okej.

Trots total energibrist fick jag ändå kommentaren en dag på jobbet: ”vilken energi! Det var alldeles stilla här, så kom du in med en energi som en stormvind”. Det gjorde mig lite glad mitt i allt. Glad, eftersom det fick mig att känna att Carro var lite nära. Carro hade en energi och utstrålning, som man oftast kände långt innan man såg henne. Hon var som ett kraftfält hela hon, alltid, till och med när hon mådde som sämst. Alltid, utom sista gången jag såg henne. Då var energin stilla, vibrationerna harmoniskt lugna och jag vaggades in i en falsk trygghet där jag för en kort stund trodde att allt skulle ordna sig för henne.

Hur som helst måste nåt hända, en förändring måste till. Livet måste levas, frågan är bara hur jag ska orka få in lite liv igen. Dock har det viktigaste i livet virvlat runt mig idag på olika sätt. Emelie har förgyllt min tillvaro under förmiddagen, kvittrande och fylld med snusförnuftig vishet. Camilla mms:ade mig en bild på havet och skrev: tänkte på dig mamma. Mina underbara döttrar tillika mina älskade barn. Även om jag just nu inte fyller livet med så mycket liv, så vet jag i alla fall vad jag har att leva för.     

Sjukligt tomt

Sen några dagar tillbaka är det säng- eller snarare soffläge som gäller. Beskrivet på ett annat sätt, så är jag sjuk. Energi finns inte, huvudvärken är konstant och molande, temperaturen är för hög och det mesta är för drygt, även om det i vanliga fall skulle vara till och med roligt. Sånt är livet helt enkelt, även om jag numer är mer än lovligt muttrig över detta återkommande tillstånd. 

Älskade Carro & Henke - på kyrkogården

Igår kom oväntat känslan av måste krypandes över mig. Trots att jag egentligen inte orkade, så måste jag bara. Jag åkte därför dit jag måste, jag åkte till kyrkogården. Det finns inte mycket som är lika hemskt, trots att det är vackert, rofyllt och lugnt på kyrkogården. Det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt vackert med den saknad och trasighet allt detta vackra vittnar om. Det är några av de värsta stunderna i mitt vardagsliv numera, de stunder jag måste åka till kyrkogården. Deras gravsten är vacker, platsen de ligger på är fin, men det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt mer hemskt än att behöva besöka två av sina barn på kyrkogården. Dom borde inte behöva vara där, men det är dom. Jag plockade undan vintern från deras gravar. Jag avskyr att se formen i gräset efter där deras kistor har sänkts ner, jag avskyr att veta att de ligger där och jag avskyr att de är borta. Känslan av måste ersattes, när jag satt på huk framför deras hjärtformade gravsten, av samma känsla som alltid; tomhet, att trasas sönder igen och bara sorg. När jag återkom hem och stod på gården utanför huset där vi bor, fanns inte ens orken att gå ur bilen först. Jag blev sittandes där i skymningen, hade egentligen lust att skrika rätt ut, men gjorde som alla gånger innan. Jag var tyst, lät tårarna torka, samlade mig och gick in till mina två levande barn igen. Emelie sov och Camilla ville dricka te med mig. Jag älskar dem, alla mina fyra underbara ungar.

Söndagen - ett sjukligt hundliv

Trots ovan beskrivna hälsotillstånd händer åtminstone nåt, det vill säga nåt mer än besök på kyrkogården. Igår monterades markiser ovanför fönstren, inte av mig utan av representanter från hyresvärden. Idag tvättades fönster. Inte heller det utfört av mig, utan av en representant för mammas oro. Hon är, sedan hon själv höll på att ramla ut genom fönstret i samband med fönstertvätt, rädd för att jag ska ramla ner och slå ihjäl mig, om jag tvättar dessa omoderniteter till utåtgående fönster på våning två där jag bor. Därför kom det idag en lejd person, för just fönstertvättarändamålet, hem till mig och gjorde detta. Bekvämt, men bakvänt på nåt vis. Nåja, det medförde även att morsan inte tvättade sina fönster och det var väldigt bra. Inget mer klivande för hennes del, efter den ramlingsincidenten. 

Även hemma hos mig har det ramlats. Inte heller detta har åstadkommits av mig, utan av en person som var hit och fixade nåt åt hyresvärden. Medan denne ägnade sig åt uppdraget hyresvärdssysslor, passade personen i fråga även på att ramla ner från en trappstege, slå sig i en fåtölj och se ut att ha relativt ont. Faktiskt så pass ont att svettpärlorna trängde fram i pannan. Inte bara människan på stegen/golvet var svettig efter detta, utan det var även jag som redan innan hade förhöjd temperatur. Det var åtminstone tur att det gick så pass bra som det ändå gjorde, för det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa.  

Trappinvigning under fredagen

Ramlanden, fönster, kyrkogården och mindre piggelin, i fredags var jag åtminstone pigg och dessutom på trappinvigning. Det fungerar även att utläsa det som tjejfest.. eller tja åtminstone en fest med 26 kvinnor då. Det var trevligt, innefattade ljusparty, smörgåstårta, trevliga människor, ett och annat vinglas och allsång. Märk väl, allsång - absolut inte skönsång. Trevligheter till trots var jag skötsamt nog hemma vid ett - halvtvå under natten, så lördagen var inte helt bortom all räddning. Däremot söndagen, det var då det ofrivilliga soffläget inträdde på arenan.

Förutom allt och inget har jag nu fått den bok jag beställt åt Camilla och Emelie, Livet är nu av Ludmilla Rosengren. Det är en bok som vänder sig till barn och ungdomar och syftar till att ge dem verktyg för att kunna hantera livets svårigheter när de kommer, utifrån olika förhållningssätt och tekniker som är vanliga inom KBT. Grundtanken är att kunna vara i nuet, använda sin empati, välvilja och tolerans, både inför sig själv och andra. Det jag hittills har hunnit läsa av boken, ger ett helt och hållet positivt intryck och jag längtar efter att få diskutera det som står med Camilla och Emelie. För som forskningen, för att inte tala om det sunda förnuftet, säger, så är det i nuet och genom förmågor som just empati, välvilja och tolerans, nyckeln till den svårfångade lyckan ligger. Om boken ger Camilla och Emelie bara så en glimt av verktyg för att uppnå det, så är den väl värd att läsa.      

För information..

Det var helt suveränt att komma tillbaka till gymet! Vilka underbara människor det är som har det och så välkommen man känner sig. Dessutom var det ett riktigt trevligt pass, som leddes av en urgullig människa som bara pulserar av positiv energi. Camilla uttryckte känslan av vår nystart när vi gick därifrån på ett perfekt sätt: "åh så skönt det var att komma dit igen, jag skulle vilja gå tillbaka direkt. Vi har aldrig mer uppehåll därifrån". Så kändes det, så en del saker kan faktiskt hjälpa till att vända måendet ändå. Träning är en av grejerna och underbara människor är en annan. Fylld av ny energi och tro på framtiden tänker jag nu kliva i duschen, antagligen sova gott och vakna till en dag med hästumgänge. Det är också nåt som är mycket bra för ens mående, så vilka underbara dagar det är ändå. 

Ödmjukt glid

Underbar vinterdag i längskidornas våld

Dagen har gått i energibristens tecken, nåt som jag efter Carros och Henkes död fått lära mig att acceptera som ett ständigt återkommande inslag i tillvaron. En del dagar går det för sig, andra dagar gör det mig vansinnigt nedstämd och lättirriterad. Det är jobbigt att inte orka göra det man tänkt sig, till förmån för att bara utföra bara det absolut nödvändigaste. Fast dagen idag har ändå varit helt okej. Vi har njutit av en hel del sofftid, umgängestid, kaffetid och lästid. Emelie har förnöjt lekt med några av sina julklappar i form av monsterhigh-dockor, vi har sett lejonkungen tillsammans och bara pratat. Mamma, Tove, Eve och ex:et har besökt oss, mamma med medhavt fikabröd som absolut är himmelskt för själen men inte lika suveränt för kroppen. Vi har löst det genom att ta till oss argumentet ”det viktiga är inte vad du äter mellan jul och nyår, utan vad du äter mellan nyår och jul”.

Den skidaktiga skymningen var även den helt underbar med en enorm,alldeles orange måne,
som seglade upp över vår vackra bygd

Igår företogs testet, det test som jag hade önskat skulle ge mig blodad tand. Jag dristade mig att prova på tidigare omtalad skidåkning. Testet gav inte önskad effekt, inga blodade tänder inom synhåll efter den turen och absolut ingen önskan om en uppföljare. Uppnått resultat var inte alls det eftertraktade, min förhoppning var nämligen att jag skulle älska att glida fram på de vita vidderna på ett par snygga längdskidor. Skam den som ger sig, så nästa gång en aktivitet ska innefatta ett par skidor får det bli slalomskidor. Längdskidorna får däremot vara, det ska vara roligt att leva och inte ett elände med sendrag och halkiga pinnar under fötterna. Dock var gårdagen en väldigt vacker dag och det i sig var faktiskt värt alla underligheter som dessa längdskidor kom att innebära. Efter skidprovning begav Emelie och jag oss till Majan och Hasse, för lite koffeinintag i trevligt umgänge. Jag fick en vit väldigt vacker ängel av deras äldsta dotter Emma. Det är inte illa att bli överraskad på ett så änglalikt sätt en vanlig fredag. Dessutom gjorde vi upp att Emelie och jag ska umgås med varsin häst som de har i sin ägo åtminstone en dag i veckan. Det blir trivsamt, hästar är helande djur för såväl kropp, själ som psyke och att möta en hästs ögon är att uppleva hur det är när någon annan levande varelse ser rakt in i djupet av ens personlighet, hjärta och själ. Det är en helt otroligt häftig upplevelse, som medför en väldigt ödmjuk känsla inför dessa vackra djur.

Emelie & jag i plurret

Resterande tid av gårdagskvällen gick i badandets tecken. Vi, det vill säga Camilla, Emelie, jag och ex:et, hyrde badhuset. Vi släckte lamporna överallt utom i stora bassängen och det var en riktig höjdare att såväl simma som leka i ljuset som strålade upp från vattnet. Jag simmade en kilometer och lekte resten av tiden. De andra simmade inte lika mycket, men badade och lekte däremot rejält. Det är helt suveränt att vi har möjlighet att hyra badhuset i vår kommun, för mysfaktorn det medför går inte av för hackor. Alla somnande nöjda, trötta och relativt snabbt när vi kom hem. Därmed har det varit två rätt bra dagar och kväller. Till och med John Blund har varit social vid rätt tillfällen. Nu blir det säng, förhoppningsvis tillsammans med John Blund och förhoppningsvis med en morgondag fylld av energi och livslust att se fram emot.    

Nöjd Emelie i plurret.
Camilla avkrävde mig ett löfte om att inte lägga upp några bikinibilder, som jag  får lov att hålla.. den här gången iaf

   

Till och med stjärnorna påminner..

Jag har mina dagar och idag har det varit en sån dag. I och för sig brukar energifyllda dagar återföljas av dagar när jag är trött, men det är okej. Det har jag nästan lärt mig att leva med numer. Däremot har jag inte lärt mig att leva med att aldrig mer få träffa Carro och Henke, inte ens tanken på aldrig mer är i närheten av vad jag klarar av att acceptera. Naturligtvis finns det inget val, det går inte att ändra. Dom är borta, jag saknar dem och vet inte hur jag ska kunna leva utan dem resten av mitt liv. Det är därför jag tar en dag i taget, för att jag inte har nån lösning på hur jag ska klara av det hela den resterande tid jag har kvar att leva. Fast trots en dag i taget, så går det sämre att hantera saknaden en del dagar. Idag har det som sagt varit en sån dag.

Vi grejar i vårt nya hem efter flytten. Det innebär en del nya lösningar för att få till en del saker, idag behövdes det en vinkel. Jag har aldrig använt en vinkel tidigare, men jag vet hur en sån ser ut. Jag vet också vart vi har en, så jag hämtade den. Enda problemet med det är att den ligger bland Henkes snickargrejer. Självklart gör den det, det är Henkes vinkel. Så jag gick de otroligt långa metrarna det plötsligt var ut till hallen och öppnade lådan med Henkes alla snickarsaker och hans snickarkläder. Där tog kraften slut och ångesten tog över. Henkes skjorta, hans t-shirt, snickarbyxor och skorna med stålhätta. Allt fortfarande otvättat, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tvätta det heller. Inte så länge som de fortfarande luktar lite, lite Henke. Jag saknar honom! Det gör ont att inte ha honom i livet. Det gör ont att se hans grejer, känna den lilla lukten av honom som finns kvar i hans t-shirt och veta att han aldrig mer kommer att finnas med oss i livet. Min Henke som var stabiliteten i familjen. Lugn, med humor, fixaren, vänlig och alltid rädd om de sina. Hur ska det gå att vara utan honom resten av livet, när en timme är så plågsamt lång? Hur ska jag kunna vara utan Carro? Jag älskar mina barn och vill ha dem hos mig, jag vill att de ska få leva och må bra. Istället är två av dem borta, alltid är dom dessutom borta. Det gör ont, river och sliter och det finns inget att göra åt det. Inget som förändrar nåt, inte någonsin.

Så jag har haft en sån där dag igen. En dag när all energi har runnit ifrån mig och det enda jag orkade göra var att lägga mig, vända mig inåt och titta på mina minnen. En dag när jag trött invaderat Camillas säng, medan hon målat alla möjliga och omöjliga saker. Naturligtvis har jag även haft en sån kväll. En kväll när till och med stjärnorna, som jag älskar att titta på, påmint mig om hur mycket jag saknar Carro och Henke med sitt vackra avlägsna sken. Resten av livet är en väldigt lång tid, oavsett hur långt det nu kommer att bli.