Kryssar lugnt

Till havs!

Den 11-12 oktober var det dags igen. Då begav vi oss av, Therese och jag, för att delta på Näras kryssning för andra året i rad. Det innefattar andlighet, meditation, seanser, diverse föreläsningar och mycket av sånt som vi båda tycker är intressant. Resan startade med att vi på stationen i Mora bevittnade en man med en liten dotter som knallade omkring utanför stationen. Rätt som det var fick den lilla dottern tag på ett vägspö som hon drog upp ur marken med ett ryck, bara för att träffa sin pappa precis bredvid ögat med kanten på pinnen. Pappan, som blev ganska överraskad av vägspöpåhoppet, slet åt sig det elaka vägspöt och kastade det all världens väg. Något häpna fnissade vi lite åt det hela och knallade ombord på rälsbussen mot Stockholm. 

Lunch med Patrik

Där hittade vi våra platser och fann oss tillrätta, trodde vi. Det visade sig att vi definitivt inte var på rätt plats. Av någon outgrundlig anledning hade vi placerat oss i en tyst vagn, så det enda vi hade att göra var att göra om och göra rätt. Väl på våra rätta platser, bestämde vi oss för att kaffe nog vore en bra idé, varför vi begav oss till bistrovagnen. Precis när jag skulle hälla i mjölk i kaffet krängde vagnen till med det resultatet att jag kastade ner hel mjölkförpackningen i kaffet. Det rättades till under mycket skratt och vi var återigen ganska tacksamma för att vi upptäckt misstaget att placera oss i en tyst vagn. 

Äntligen rätt restaurang

Väl framme i Stockholm möttes vi upp av Patrik som vi lunchade med på Jensen Böfhus. God mat i gott sällskap är alltid uppskattat, så även denna söndag mitt i livet. Efter maten var det kaffe som hägrade igen, därför begav vi oss ut i vimlet med Starbucks som mål. Där köpte vi vårt kaffe, satt där och njöt i godan ro när Therese plötsligt ramlade av stolen. Jag såg det som i slowmotion när hon, helt utan anledning, rätt som det var bara gled av stolen som dessutom tippade med en skräll. DÅ var det kört igen. Vi skrattade som galningar! 

Morgonvy från hytten

Vi skildes från Patrik och klev på en taxi, fortfarande skrattande. Då lyckades vi ge chauffören fel adress, vilket han som tur var förstod. När vi kom fram dit vi faktiskt skulle, drev chauffören med oss och påstod att det inte skulle gå någon färja därifrån på åtminstone två timmar. Till sist drog vi fram det papper med platser, tider och färjor som vi hade och det var då vi förstod att han hade rätt kul åt oss. Så vi fortsatte skrattfesten, med chauffören som önskade oss en trevlig resa samtidigt som han undrade vad vi haft i kaffet. Om han nu ville veta det så var det spice pumpkin latte vi druckit och vad det består av förutom kaffe, det vet man inte men det är i alla fall inget som innehåller alkohol.

Alltså, hur lyckas man ens få en skorsten att se ut som nån
form av hatt??

När vi kommit ombord var det bara att bege sig till restaurangen för det smörgåsbord som ingick. Ordentliga som vi var kom vi i tid och stod med de andra och köade. Det visade sig vara väldigt onödigt, åtminstone där vi var för det var fel restaurang upplyste serveringspersonalen oss om. Återigen ägnade vi oss åt att göra om och göra rätt och kom alltså så småningom till den restaurang vi borde ha gått till från början. Det var god mat och de är definitivt inte fel att studera havet, båtar och lampor som blinkar här och där medan man äter. 

På väg tillbaka mot Sverige

Efter maten var det dags för en föreläsning. Den var bra och vi följde upp den med en gruppseans, som däremot inte riktigt var något för oss. Vi hann även strula runt på mässan och införskaffa diverse böcker. Vi skrattade fortfarande hejdlöst åt det mesta, det var nog bara under föreläsningarna som vi faktiskt var tyst. Trots alla matpausar bestämde vi oss ändå för att vi var hungriga framåt 23-tiden och hittade en restaurang som bland annat hade räksallad. Förundrade tittade vi på personalen bakom disken som inte verkade tycka att det var särskilt angeläget att servera någon mat. Till sist sa vi till en ut berörd personal att vi skulle vilja köpa räksallad. Personalen svarade: ja, den står där. 

Hjärtlig himmel över ett relativ fridfullt hav

Öh, vi hade naturligtvis redan sett vart den stod. Däremot ville vi gärna ha den från just den platsen till våran sida av disken för att kunna äta den. Så vi gjorde ett nytt försök och frågade personalen om dom möjligen kunde skicka oss två sådana sallader och den tålmodige personalen svarade att det kunde de naturligtvis, men att det nog var enklare om vi lyfte på luckan och tog ut det vi ville ha. Var det nåt som krånglade så skulle de naturligtvis komma runt disken och bistå oss. Så var det kört igen då,vi skrattade som tokar. När vi sen skulle betala för maten, slog Therese av någon outgrundlig anledning fel kod och glömde dessutom den rätta koden. Hon fick lov att leta reda på ett ställe där hon hade den uppskriven innan det blev rätt. Vid det laget skrattade till och med personalen åt oss. 

Förvirring

Precis som året innan bestämde vi oss för att vi skulle gå upp och vara med på en morgonmeditation och precis som året innan försov vi oss. Nåja, det var skönt att äta frukost i lugn och ro medan vi tittade på havet som gled förbi utanför restaurangfönstret. Därefter var vi med på några riktigt bra föreläsningar, som gav riktigt mycket energi och inspiration. Naturligtvis fick vi se till att ägna oss åt mat även denna dag, så vi hittade en restaurang där vi åt. 

Vackra värld

Ätandet var inga problem, men när vi skulle betala hittade vi däremot inte kassan utan fick fråga om vägen. Jag kan ibland inte begripa hur förvirrade det går att vara, men det verkar som det inte finns någon gräns för just det. Åter i land drog vi direkt till stationen och Starbucks. Fast den här gången tog vi det säkra före det osäkra och höll oss ifrån spice pumpkin latte, faktiskt var vi så på vår vakt att vi helt enkelt valde varsin sockerfri. Det var god den med. Tågresan hem förflöt utan att vi kastade mjölk eller tog fel vagn. Väl hemma var vi nog båda såväl trötta som nöjda, med ömmande magmuskler efter all skratträning.  

Sockerfri för säkerhets skull

Lightprodukter

I samma stund som våren gav vika för ännu mer vinter och snö, försvann min energi. Jag är helt enkelt så in i nordens trött. Det verkar inte spela någon roll hur tidigt jag lägger mig, för när klockan ringer är jag ändå inte utvilad. Det har medfört en extrem längtan efter sol och värme, efter hav och varma vindar. Sånt som kan fylla på energidepåerna och värma upp det som för närvarande är fruset. Imorgon tänker jag i brist på sommar, ägna mig åt lite uteliv kvällstid. Kanske med nån gnutta vin till också. Vem vet, det kan möjligen medföra lite energigivande skratt och social trevnad. Om så inte är fallet kommer troligen en mindre energigivande huvudvärk att vara alternativet. Det är bara att chansa och hoppas på det bästa. 

Annars är livet statiskt för närvarande. Allt lunkar på ganska lika dag ut och dag in. Jag är inte suverän på ganska lika väldigt ofta och jag gissar på att det har viss del i den totala energidräneringen. Det, vintern och att jag inte skönjer någon rörelse. Nåja, det är väl som i reklamen så plötsligt händer det väl.. i alla fall nåt och då helst nåt kul. En lite rolig sak är att jag antagligen ska på nån form av konferens längre fram under våren och den råkar dessutom vara på nordic light hotell. Jag har aldrig varit där, men däremot läst om det och det verkar lite speciellt och mysigt. Det medför förhoppningsvis lite energi och antagligen häftigt ljussatta rum. Fram till dess är väl kontorslamporna den ljussättning som kommer att gälla, den och så en och annan mysbelysning på lokal under fredagen. Nu tänker jag lägga mig under sänglampans sken en minut eller så innan Herr Blund gör entré.   

Vill bort

Här är vart jag borde vara

Här är vart jag är

Dagen verkar inte medföra några direkta toppar. Istället hägrar tröttheten och missmodet. Köket är belamrat med Henkes och Carros saker, vilka jag är synnerligen rädd om, men idag ger de bara en känsla av tyngd, saknad och sårigt ont. Om jag vore pigg hade jag fixat och plockat. Det är jag inte, istället vill jag bort. Jag vill slippa alla måsten, krav och vardagliga bestyr, vila hjärnan och samla krafter. I solen dessutom. Jag skulle ge mycket för en resa till sol, hav och bad just nu. Sol, hav, bad, Camilla och Emelie och avkoppling är allt som för närvarande känns som ett måste för att få livsandarna att vilja återvända.

Nu blir det ingen resa någonstans. Det har frånvaron av ekonomi skrivit under på för länge sen. Den kommer nämligen som ett brev på posten i samband med sjukskrivning. Efter en längre tids sjukskrivning är ekonomin inte längre bara ansträngd, utan obefintlig eller snarare enormt mycket på plus på minuskontot. Det som prioriteras är inte resor till solen, utan tak över huvudet. Bara det i sig är frustrerande och som gjort för livsledan och orkeslösheten att få ytterligare något att fästa i.

Gnälligt offrig verkar även det vara nåt som har intagit arenan idag. Inte klädsamt, inte kreativt eller för den delen positivt på nåt vis. Nej, det blir att fylla på koffeindepåerna för att försöka motverka denna tillvaro i dysterhetens trista outfit. Medan kaffet inmundigas, tänker jag ändå låta mina tankar drömmande vandra vidare till varmare breddgrader. Till sol, hav, värme och bara bort en liten stund.