Kryssar lugnt

Till havs!

Den 11-12 oktober var det dags igen. Då begav vi oss av, Therese och jag, för att delta på Näras kryssning för andra året i rad. Det innefattar andlighet, meditation, seanser, diverse föreläsningar och mycket av sånt som vi båda tycker är intressant. Resan startade med att vi på stationen i Mora bevittnade en man med en liten dotter som knallade omkring utanför stationen. Rätt som det var fick den lilla dottern tag på ett vägspö som hon drog upp ur marken med ett ryck, bara för att träffa sin pappa precis bredvid ögat med kanten på pinnen. Pappan, som blev ganska överraskad av vägspöpåhoppet, slet åt sig det elaka vägspöt och kastade det all världens väg. Något häpna fnissade vi lite åt det hela och knallade ombord på rälsbussen mot Stockholm. 

Lunch med Patrik

Där hittade vi våra platser och fann oss tillrätta, trodde vi. Det visade sig att vi definitivt inte var på rätt plats. Av någon outgrundlig anledning hade vi placerat oss i en tyst vagn, så det enda vi hade att göra var att göra om och göra rätt. Väl på våra rätta platser, bestämde vi oss för att kaffe nog vore en bra idé, varför vi begav oss till bistrovagnen. Precis när jag skulle hälla i mjölk i kaffet krängde vagnen till med det resultatet att jag kastade ner hel mjölkförpackningen i kaffet. Det rättades till under mycket skratt och vi var återigen ganska tacksamma för att vi upptäckt misstaget att placera oss i en tyst vagn. 

Äntligen rätt restaurang

Väl framme i Stockholm möttes vi upp av Patrik som vi lunchade med på Jensen Böfhus. God mat i gott sällskap är alltid uppskattat, så även denna söndag mitt i livet. Efter maten var det kaffe som hägrade igen, därför begav vi oss ut i vimlet med Starbucks som mål. Där köpte vi vårt kaffe, satt där och njöt i godan ro när Therese plötsligt ramlade av stolen. Jag såg det som i slowmotion när hon, helt utan anledning, rätt som det var bara gled av stolen som dessutom tippade med en skräll. DÅ var det kört igen. Vi skrattade som galningar! 

Morgonvy från hytten

Vi skildes från Patrik och klev på en taxi, fortfarande skrattande. Då lyckades vi ge chauffören fel adress, vilket han som tur var förstod. När vi kom fram dit vi faktiskt skulle, drev chauffören med oss och påstod att det inte skulle gå någon färja därifrån på åtminstone två timmar. Till sist drog vi fram det papper med platser, tider och färjor som vi hade och det var då vi förstod att han hade rätt kul åt oss. Så vi fortsatte skrattfesten, med chauffören som önskade oss en trevlig resa samtidigt som han undrade vad vi haft i kaffet. Om han nu ville veta det så var det spice pumpkin latte vi druckit och vad det består av förutom kaffe, det vet man inte men det är i alla fall inget som innehåller alkohol.

Alltså, hur lyckas man ens få en skorsten att se ut som nån
form av hatt??

När vi kommit ombord var det bara att bege sig till restaurangen för det smörgåsbord som ingick. Ordentliga som vi var kom vi i tid och stod med de andra och köade. Det visade sig vara väldigt onödigt, åtminstone där vi var för det var fel restaurang upplyste serveringspersonalen oss om. Återigen ägnade vi oss åt att göra om och göra rätt och kom alltså så småningom till den restaurang vi borde ha gått till från början. Det var god mat och de är definitivt inte fel att studera havet, båtar och lampor som blinkar här och där medan man äter. 

På väg tillbaka mot Sverige

Efter maten var det dags för en föreläsning. Den var bra och vi följde upp den med en gruppseans, som däremot inte riktigt var något för oss. Vi hann även strula runt på mässan och införskaffa diverse böcker. Vi skrattade fortfarande hejdlöst åt det mesta, det var nog bara under föreläsningarna som vi faktiskt var tyst. Trots alla matpausar bestämde vi oss ändå för att vi var hungriga framåt 23-tiden och hittade en restaurang som bland annat hade räksallad. Förundrade tittade vi på personalen bakom disken som inte verkade tycka att det var särskilt angeläget att servera någon mat. Till sist sa vi till en ut berörd personal att vi skulle vilja köpa räksallad. Personalen svarade: ja, den står där. 

Hjärtlig himmel över ett relativ fridfullt hav

Öh, vi hade naturligtvis redan sett vart den stod. Däremot ville vi gärna ha den från just den platsen till våran sida av disken för att kunna äta den. Så vi gjorde ett nytt försök och frågade personalen om dom möjligen kunde skicka oss två sådana sallader och den tålmodige personalen svarade att det kunde de naturligtvis, men att det nog var enklare om vi lyfte på luckan och tog ut det vi ville ha. Var det nåt som krånglade så skulle de naturligtvis komma runt disken och bistå oss. Så var det kört igen då,vi skrattade som tokar. När vi sen skulle betala för maten, slog Therese av någon outgrundlig anledning fel kod och glömde dessutom den rätta koden. Hon fick lov att leta reda på ett ställe där hon hade den uppskriven innan det blev rätt. Vid det laget skrattade till och med personalen åt oss. 

Förvirring

Precis som året innan bestämde vi oss för att vi skulle gå upp och vara med på en morgonmeditation och precis som året innan försov vi oss. Nåja, det var skönt att äta frukost i lugn och ro medan vi tittade på havet som gled förbi utanför restaurangfönstret. Därefter var vi med på några riktigt bra föreläsningar, som gav riktigt mycket energi och inspiration. Naturligtvis fick vi se till att ägna oss åt mat även denna dag, så vi hittade en restaurang där vi åt. 

Vackra värld

Ätandet var inga problem, men när vi skulle betala hittade vi däremot inte kassan utan fick fråga om vägen. Jag kan ibland inte begripa hur förvirrade det går att vara, men det verkar som det inte finns någon gräns för just det. Åter i land drog vi direkt till stationen och Starbucks. Fast den här gången tog vi det säkra före det osäkra och höll oss ifrån spice pumpkin latte, faktiskt var vi så på vår vakt att vi helt enkelt valde varsin sockerfri. Det var god den med. Tågresan hem förflöt utan att vi kastade mjölk eller tog fel vagn. Väl hemma var vi nog båda såväl trötta som nöjda, med ömmande magmuskler efter all skratträning.  

Sockerfri för säkerhets skull

Ring så åker vi!

Fick frukost på säng av Emelie <3

För närvarande går det inte riktigt att avgöra om min kropp och jag samarbetar eller inte. Antagligen är det precis vad vi gör, men det behöver inte betyda att vi är överens. Jag är stressad och skulle behöva arbeta dygnet runt, min kropp svarar med feber och snuva. Den har antagligen rätt, stress i för stora doser är aldrig bra. Trots det går det inte att beskriva min känsla som direkt positiv.

Även Emelie & Rut var lite trött en dag <3

Fast kroppen vinner, jag är förkyld på ett manligt vis och ligger utslagen vid alla temperaturer över 38 grader och i nuläget håller sig tempen relativt stabil kring strax under 39 grader. Med relativt stabil menar jag att den går upp och ner beroende på i vilket stadium alvedonens inverkan är i. Även mitt sovmönster beter sig på samma stabila vis med hänvisning till redan omnämnda inverkan, så just nu, mitt i natten, är jag vaken. Tack och lov för datorer såna här gånger.

Kanellatte på Starbucks

Sedan senaste blogginlägget har det väl hänt något mer än bara arbete. Till exempel har jag fyllt år. Jag har ungefär en önskan när jag fyller år och den är att jag ska få frukost på sängen. Det fick jag också. Emelie hade gått upp hur tidigt som helst och fixat frukost och paket, som hon serverade mig på säng. Det var så mysigt och jag fick en väldigt vacker Willow tree figur i form av en kvinna som släpper iväg en duva och ett vackert hjärta av henne. Sånt är lyx. Jag är lyckligt lottad.

Hotell Pärlan

Efter mysstunden på morgonen var det jobb, mycket och länge och när jag väl slutade orkade jag inte ha kalas i någon större skala. Därför beslutades det snabbt att vi skulle fika hos morsan. Det var Emelie, mamma, pappa och jag. Camilla arbetade och Carros och Henkes stolar gapade lika avskyvärt tomma som de gjort de senaste åren. Trots det var det trevligt att fika tillsammans, men sen var det slut på mitt krut. Jag for hem och somnade ganska omedelbart i soffan med Emelie, som såg på film, bredvid mig. Det i sig gjorde födelsedagen bra, att få somna i soffan med ett av sina barn nära är stort.

Varför springa i affärer när det går att dricka kaffe
på hotellet?

Steg två av den mediumutbildning som jag går för Pehr Trollsveden har också hunnits med. Det var en spännande och relativt intensiv helg. Det är utvecklande att gå dessa kurser. Det spelar egentligen ingen roll vad människor tror eller inte, för leder det inte till nåt annat så leder det till en personlig utveckling som åtminstone inte jag vill vara utan. Fast wow! Nog var det mer än bara personlig utveckling som hände den helgen kan jag tala om.

Kaffe innan bion

En tripp till Stockholm har även det ingått i de senaste dagarnas förehavanden. Jag och Therese begav oss av dit tidigt en tisdagsmorgon. Med tidigt menar jag verkligen tidigt, för herregud så trött jag var när klockan ringde vid fyrasnåret på morgonen. Nåja, steg ett var bil till Mora och därifrån tog vi rälsbuss. Den hann väl ungefär ta sig från stationen, så sov vi och det var välbehövligt.

Hotellfrukost

Det går nog att påstå att vi inte riktigt har samma mönster som många andra i samband med resor till större städer. I ställer för att springa runt på en mängd affärer, satte vi oss lugnt på Starbucks som ligger på stationen och surplade kanellatte i lugn och ro. Därefter tog vi en taxi till det hotell vi skulle bo på. En bekant hade bokat hotellet, så det blev en helt ny upplevelse och vilken upplevelse sen. Det var jättemysigt! Vi checkade in och stannade sedan där ett flertal timmar, sittandes i en soffa medan vi surplade kaffe, skrattade, umgicks med den bekante hotellbokaren och reserverade biobiljetter. Vi vandrade till bion, gick vilse, hann med att äta en suverän middag på ett av alla Jensen böfhouse, drack lite mer kaffe på Waynes coffee vid Hötorget, mötte upp biosällskapet och såg filmen Cirkeln innan vi begav oss till hotellet igen med taxi. En gång vilse alltid vilse, så varför chansa liksom.

Café i Gamla stan

Dagen därpå innefattade suveränt god hotellfrukost, taxiresor, EKG, provtagning, lunch på Jensen Böfhouse, kaffe på ett urmysigt kafé i en källare med valv i Gamla stan, sol, latte på Starbucks och enormt mycket skratt. Under en av taxiresorna blev jag serverad chaufförens historia om att han låg i skilsmässa, betalade bara halva taxiresan eftersom han stängde av taxametern efter halva vägen och fick ofrivilligt hans privata telefonnummer på en lapp med löfte om att han skulle skjutsa mig vart jag ville gratis bara jag ringde honom. Det resulterade i att jag lite smått hysteriskt vände mig till ett annat taxibolag vid resterande taxiresor, samt att Therese skrattade sig nästan fördärvad medan hon frågade hur i hela friden jag lyckades med det. Jag vet inte hur jag lyckades, det jag däremot vet är att det var rätt roande när jag åter surplade kanelkaffe på stationen.

Vackert att vara vilse ibland

Det var även rätt roande att en kvinna kom fram till mig, strök mig över armen och frågade om jag inte hittade dit jag skulle. Det var väl kanske en av de få gånger jag faktiskt lyckades både veta vart jag var och vart jag skulle, så det säger väl en hel del om vilket förvirrat intryck jag måste ge. På rälsbussen hem skrattade vi så de mitt emot drogs med och en erbjöd oss att följa med till Falun, eftersom vi verkade vara ett trevligt umgänge. Under hela Stockholmsvistelsen var vi inte in i en affär, så till vida inte Pressbyrån på stationen räknas. Det finns uppenbarligen roligare saker att göra i Stockholm än att handla, som att sitta på hotellet och dricka kaffe till exempel. Väl hemma hann jag bara på jobbet, så tog kroppen över herraväldet och skickade mig i säng igen. Här ligger jag nu, förkyld på manligt vis och alvedonpåverkad, och fryser.

Kärleksfullt nerbäddad hemma <3

Frallor i Partille

Livet, det svåraste som finns, går sin gilla gång med Mr Murphy i spetsen. Den här gången var det en annan familj som drabbades och som nu har ett helvete framför sig. I lördags var jag på en vacker, men extremt sorglig, begravning för en alldeles för ung människa. Det är såna gånger allt sätts på sin spets och oviktigheter degraderas till just oviktigheter, medan det lilla blir det största av allt. För någon stannar livet upp, fryser fast i ett mardrömslikt scenario, medan det för andra går på som inget har hänt. Jag vet att jag tyckte det var extremt märkligt när Carro och Henke dog, att andra kunde fortsätta göra det de vanligtvis gör och att det mesta verkade gå vidare fast hela min tillvaro stannat. Den här gången står jag på sidan av med ett liv som går på, medan det stelnat i ett tryckande vakuum för någon nära. 

I mitt för närvarande framåtskridande liv händer ganska vardagliga saker. Jag klarade mikrofongrejen, utan att brista ut i skönsång och gapa gullefjun över hela församlingen. Det var okej att sitta där på scenen och åtminstone försöka se smart ut. Jag har klarat av tre ytterligare möten av mer avslappnad karaktär, mycket skrivande, massor med jobbande, en Stockholmsresa med konferens och nu är jag hemkommen, utarbetad och trött. Så trött att jag tänker lyxa till det med hundraåringen och ostbricka. 

Till de mer intelligenta sakerna jag hört hör: 

"Tänk att folk säger att de kommer från Stockholm när det egentligen bara är Stockholms stad som är själva Stockholm. Sa ni att ni kommer från Partille, ligger det ens i Stockholm?" 

"Är det sant att ni i Norrland bara kan åka och hälsa på varandra utan att anmäla det innan. Det har man då inte gjort här sen 50-60-talet (sagt av en människa på max 35 år)"

En av de mer intelligenta sakerna jag sagt när jag tvingades middagsmingla och uppbåda så mycket som sig bör bestod i (efter att en man pratat hundar och påstått sig ha en fralla ??! och jag associerat det till limpa) att säga: jaha, så du har en tax. Mannen tittade förnärmat på mig och förklarade i mild duärminsannfrånvettet ton att han absolut inte hade en tax, utan en fransk bulldog. Mitt svar på detta förklarande var: jaja, men det hade ju åtminstone nåt med bröd att göra! Så var i alla fall den hund- och bröddiskussionen slut.

I övrigt var det lite av en antiklimaxkänsla över hela Stockholmsresan. Med extremt höga förväntningar på belysningen på ett hotell som reklamför sig för just den, var det kanske inte direkta jubelrop av hänförelse jag ägnade mig åt när belysningen var en form av spotlight som var så mild att jag först inte ens kunde avgöra om lampan var på. Det var inga riktiga hurrarop som skallade genom staden när vi upptäckte att den beryktade isbaren, som naturligtvis borde föräras ett besök, var stängd på grund av ombyggnation, blommorna i Kungsträdgården hade blommat ut och det utlovade kaffet inte kunde serveras som utlovat på grund av en trasig maskin, men levererades senare fast i extremt svag och faktiskt ganska odrickbar form. Fast det var med viss harmoni vi njöt av hotellet som ändå var riktigt fräscht, med suverän lunch, fika som absolut gick för sig och en frukost som var precis som hotellfrukostar ska vara. Nåt som ändå levererade efter uppsatta förväntningar var NK. Jag förväntade mig nämligen att det skulle vara dyrt att gå in där och det var precis vad det var också. Så kan en blixtvisit i hufvudstaden gå till, trots att den inte har nåt med Partille att göra och fast bröd numer är namnet på hundar. Nåt mer som levererade så till den grad att det var förälskelse som närmast beskrev upplevelsen var Starbucks - I totally love their coffee!