Kryssar lugnt

Till havs!

Den 11-12 oktober var det dags igen. Då begav vi oss av, Therese och jag, för att delta på Näras kryssning för andra året i rad. Det innefattar andlighet, meditation, seanser, diverse föreläsningar och mycket av sånt som vi båda tycker är intressant. Resan startade med att vi på stationen i Mora bevittnade en man med en liten dotter som knallade omkring utanför stationen. Rätt som det var fick den lilla dottern tag på ett vägspö som hon drog upp ur marken med ett ryck, bara för att träffa sin pappa precis bredvid ögat med kanten på pinnen. Pappan, som blev ganska överraskad av vägspöpåhoppet, slet åt sig det elaka vägspöt och kastade det all världens väg. Något häpna fnissade vi lite åt det hela och knallade ombord på rälsbussen mot Stockholm. 

Lunch med Patrik

Där hittade vi våra platser och fann oss tillrätta, trodde vi. Det visade sig att vi definitivt inte var på rätt plats. Av någon outgrundlig anledning hade vi placerat oss i en tyst vagn, så det enda vi hade att göra var att göra om och göra rätt. Väl på våra rätta platser, bestämde vi oss för att kaffe nog vore en bra idé, varför vi begav oss till bistrovagnen. Precis när jag skulle hälla i mjölk i kaffet krängde vagnen till med det resultatet att jag kastade ner hel mjölkförpackningen i kaffet. Det rättades till under mycket skratt och vi var återigen ganska tacksamma för att vi upptäckt misstaget att placera oss i en tyst vagn. 

Äntligen rätt restaurang

Väl framme i Stockholm möttes vi upp av Patrik som vi lunchade med på Jensen Böfhus. God mat i gott sällskap är alltid uppskattat, så även denna söndag mitt i livet. Efter maten var det kaffe som hägrade igen, därför begav vi oss ut i vimlet med Starbucks som mål. Där köpte vi vårt kaffe, satt där och njöt i godan ro när Therese plötsligt ramlade av stolen. Jag såg det som i slowmotion när hon, helt utan anledning, rätt som det var bara gled av stolen som dessutom tippade med en skräll. DÅ var det kört igen. Vi skrattade som galningar! 

Morgonvy från hytten

Vi skildes från Patrik och klev på en taxi, fortfarande skrattande. Då lyckades vi ge chauffören fel adress, vilket han som tur var förstod. När vi kom fram dit vi faktiskt skulle, drev chauffören med oss och påstod att det inte skulle gå någon färja därifrån på åtminstone två timmar. Till sist drog vi fram det papper med platser, tider och färjor som vi hade och det var då vi förstod att han hade rätt kul åt oss. Så vi fortsatte skrattfesten, med chauffören som önskade oss en trevlig resa samtidigt som han undrade vad vi haft i kaffet. Om han nu ville veta det så var det spice pumpkin latte vi druckit och vad det består av förutom kaffe, det vet man inte men det är i alla fall inget som innehåller alkohol.

Alltså, hur lyckas man ens få en skorsten att se ut som nån
form av hatt??

När vi kommit ombord var det bara att bege sig till restaurangen för det smörgåsbord som ingick. Ordentliga som vi var kom vi i tid och stod med de andra och köade. Det visade sig vara väldigt onödigt, åtminstone där vi var för det var fel restaurang upplyste serveringspersonalen oss om. Återigen ägnade vi oss åt att göra om och göra rätt och kom alltså så småningom till den restaurang vi borde ha gått till från början. Det var god mat och de är definitivt inte fel att studera havet, båtar och lampor som blinkar här och där medan man äter. 

På väg tillbaka mot Sverige

Efter maten var det dags för en föreläsning. Den var bra och vi följde upp den med en gruppseans, som däremot inte riktigt var något för oss. Vi hann även strula runt på mässan och införskaffa diverse böcker. Vi skrattade fortfarande hejdlöst åt det mesta, det var nog bara under föreläsningarna som vi faktiskt var tyst. Trots alla matpausar bestämde vi oss ändå för att vi var hungriga framåt 23-tiden och hittade en restaurang som bland annat hade räksallad. Förundrade tittade vi på personalen bakom disken som inte verkade tycka att det var särskilt angeläget att servera någon mat. Till sist sa vi till en ut berörd personal att vi skulle vilja köpa räksallad. Personalen svarade: ja, den står där. 

Hjärtlig himmel över ett relativ fridfullt hav

Öh, vi hade naturligtvis redan sett vart den stod. Däremot ville vi gärna ha den från just den platsen till våran sida av disken för att kunna äta den. Så vi gjorde ett nytt försök och frågade personalen om dom möjligen kunde skicka oss två sådana sallader och den tålmodige personalen svarade att det kunde de naturligtvis, men att det nog var enklare om vi lyfte på luckan och tog ut det vi ville ha. Var det nåt som krånglade så skulle de naturligtvis komma runt disken och bistå oss. Så var det kört igen då,vi skrattade som tokar. När vi sen skulle betala för maten, slog Therese av någon outgrundlig anledning fel kod och glömde dessutom den rätta koden. Hon fick lov att leta reda på ett ställe där hon hade den uppskriven innan det blev rätt. Vid det laget skrattade till och med personalen åt oss. 

Förvirring

Precis som året innan bestämde vi oss för att vi skulle gå upp och vara med på en morgonmeditation och precis som året innan försov vi oss. Nåja, det var skönt att äta frukost i lugn och ro medan vi tittade på havet som gled förbi utanför restaurangfönstret. Därefter var vi med på några riktigt bra föreläsningar, som gav riktigt mycket energi och inspiration. Naturligtvis fick vi se till att ägna oss åt mat även denna dag, så vi hittade en restaurang där vi åt. 

Vackra värld

Ätandet var inga problem, men när vi skulle betala hittade vi däremot inte kassan utan fick fråga om vägen. Jag kan ibland inte begripa hur förvirrade det går att vara, men det verkar som det inte finns någon gräns för just det. Åter i land drog vi direkt till stationen och Starbucks. Fast den här gången tog vi det säkra före det osäkra och höll oss ifrån spice pumpkin latte, faktiskt var vi så på vår vakt att vi helt enkelt valde varsin sockerfri. Det var god den med. Tågresan hem förflöt utan att vi kastade mjölk eller tog fel vagn. Väl hemma var vi nog båda såväl trötta som nöjda, med ömmande magmuskler efter all skratträning.  

Sockerfri för säkerhets skull

Vänta inte!

Det är ingen idé att vänta på livet. Livet börjar inte längre fram, när man uppnått det ena eller det andra, skaffat det ena eller det andra, fått det ena eller andra eller träffat den ena eller andra. Livet är nu, det gäller bara att fånga det i farten och ta vara på allt det har att ge. Tiden går fort, faktiskt så fort att det nästan är svårt att hinna med ibland. Ta bara de senaste fyra dagarna. De har rusat fram i en livsfarligt hög hastighet, men ändå så totalt fyllda med liv och allt som livet bör innehålla.. för mig.

Så vad har hänt då? Jag har spenderat tid i naturen, umgåtts med de viktigaste - det vill säga Camilla och Emelie, promenerat i solnedgången,  skrattat, gråtit, älskat, inte älskat, jobbat, myst, svurit, träffat kära vänner, lidit av separationsångest, åkt bil, haft hundliv och inmundigat kaffe. 

Älskade Henke - saknar dig så <3

Nåt mer som de senaste dagarna innefattat är en seans. Per Trollsveden heter mediet som höll den i en av skolornas aula, vilken var relativt full av människor kvällen till ära. Det visade sig bli en känslosam kväll, en kväll när Henke kom nära igen. Efter lite mer än halva seansen, ungefär vid den tidpunkt när jag tappat tron på att jag var en av dem som skulle få något personligt till mig den kvällen, pekade mediet på mig och började prata. Han pratade först om en kvinna, som jag med lätthet kunde urskilja som min mormor, sen om en man som jag inte kände igen och så kom det. Mediet sa: du har varit med om hemska saker i ditt liv, riktigt hemska saker.. jag vet inte om det handlar om självmord eller en bilolycka. Det var början av vad som skulle utveckla sig till beskrivningen av bilolyckan Henke var med i, av Henke, hur Henke var, hur han kände, vad han tyckte, tycker, kände och känner. För mig var det starkt, så starkt att det fortfarande känns som Henke är lite nära igen och det är stort. Så stort och så viktigt att jag, trots att tårarna rann hela resterande kväll, kände lite lycka, lite tröst och så väldigt mycket kärlek - kärleken till min son som jag saknar alltid. Jag känner i och för sig alltid den kärleken - till Henke, Carro, Camilla och Emelie, men det är inte ofta jag känner mig lite tröstad eller att Carro och Henke är nära igen. Så det var en omtumlande kväll, en väldigt känslosam kväll och en kväll att spara på länge, länge. 

Idag har Engla bevisat att hon kan simma, antagligen lika mycket för sig själv som för alla andra. Hon ramlade nämligen i en bäck som egentligen inte var så djup, men visade sig  väldigt djup för en liten vovve som är så där tre äpplen hög. Nu sover hon, som den slagna hjältinna hon är, djupt bredvid mig i soffan. Även hennes dag har nämligen varit full av liv. Den har varit fylld av äventyr, kärlek, irriterande hinder, förvånande upptäckter, glädje, ilska, rädsla, lycka och närhet - det vill säga med en del av allt som livet består av.

Utanför vardagsrumsfönstret är det fler än oss som fyller tiden med liv. Det står en bil modell van på gatan, med taket fullt av ungdomar som sjunger, dansar och verkar allmänt glada. Jag blir lite glad av att se dem, men kanske ännu mer av att höra musiken de spelar och alla skratt. Efter en dag i skogen tillsammans med kära vänner och älskade hundar, känns det som en helt enkelt perfekt avslutning. Det och känslan av att nån väldigt saknad fortfarande är nära..