Det är ingen idé
att vänta på livet. Livet börjar inte längre fram, när man uppnått det ena
eller det andra, skaffat det ena eller det andra, fått det ena eller andra eller
träffat den ena eller andra. Livet är nu, det gäller bara att fånga det i farten
och ta vara på allt det har att ge. Tiden går fort, faktiskt så fort att det nästan är svårt att hinna med ibland. Ta bara de senaste fyra dagarna. De har
rusat fram i en livsfarligt hög hastighet, men ändå så totalt fyllda med liv
och allt som livet bör innehålla.. för mig.
Så vad har hänt då? Jag har spenderat tid i naturen, umgåtts med de viktigaste - det vill säga Camilla och Emelie, promenerat i solnedgången, skrattat, gråtit, älskat, inte älskat, jobbat, myst, svurit, träffat kära vänner, lidit av separationsångest, åkt bil, haft hundliv och inmundigat kaffe.
 |
| Älskade Henke - saknar dig så <3 |
Nåt mer som de senaste dagarna innefattat är en seans. Per Trollsveden heter mediet som höll den i en av skolornas aula, vilken var relativt full av människor kvällen till ära. Det visade sig bli en känslosam kväll, en kväll när Henke kom nära igen. Efter lite mer än halva seansen, ungefär vid den tidpunkt när jag tappat tron på att jag var en av dem som skulle få något personligt till mig den kvällen, pekade mediet på mig och började prata. Han pratade först om en kvinna, som jag med lätthet kunde urskilja som min mormor, sen om en man som jag inte kände igen och så kom det. Mediet sa: du har varit med om hemska saker i ditt liv, riktigt hemska saker.. jag vet inte om det handlar om självmord eller en bilolycka. Det var början av vad som skulle utveckla sig till beskrivningen av bilolyckan Henke var med i, av Henke, hur Henke var, hur han kände, vad han tyckte, tycker, kände och känner. För mig var det starkt, så starkt att det fortfarande känns som Henke är lite nära igen och det är stort. Så stort och så viktigt att jag, trots att tårarna rann hela resterande kväll, kände lite lycka, lite tröst och så väldigt mycket kärlek - kärleken till min son som jag saknar alltid. Jag känner i och för sig alltid den kärleken - till Henke, Carro, Camilla och Emelie, men det är inte ofta jag känner mig lite tröstad eller att Carro och Henke är nära igen. Så det var en omtumlande kväll, en väldigt känslosam kväll och en kväll att spara på länge, länge.
Idag har Engla bevisat att hon kan simma, antagligen lika mycket för sig själv som för alla andra. Hon ramlade nämligen i en bäck som egentligen inte var så djup, men visade sig väldigt djup för en liten vovve som är så där tre äpplen hög. Nu sover hon, som den slagna hjältinna hon är, djupt bredvid mig i soffan. Även hennes dag har nämligen varit full av liv. Den har varit fylld av äventyr, kärlek, irriterande hinder, förvånande upptäckter, glädje, ilska, rädsla, lycka och närhet - det vill säga med en del av allt som livet består av.
Utanför vardagsrumsfönstret är det fler än oss som fyller tiden med liv. Det står en bil modell van på gatan, med taket fullt av ungdomar som sjunger, dansar och verkar allmänt glada. Jag blir lite glad av att se dem, men kanske ännu mer av att höra musiken de spelar och alla skratt. Efter en dag i skogen tillsammans med kära vänner och älskade hundar, känns det som en helt enkelt perfekt avslutning. Det och känslan av att nån väldigt saknad fortfarande är nära..
