Ett ljus i mörkret

Helgen med alla vackra ljus spridda över hela kyrkogården är över, regnet strilar ner och det är höstigt mörkt. Snart har det gått fem år sen Carro dog och på onsdag är det exakt fem år sen jag träffade henne för allra sista gången när hon var vid liv. Fem år låter så otroligt länge och det är det, i alla fall när man saknar. Det är fortfarande ingen tid när det gäller att bearbeta och förstå det helt obegripliga. Älvens vatten är svart, lika svart som då. Varje dag, varje hösttecken viskar till mig om alla likheter och talar om att det var vid den här tiden det hände. Jag ältar. Det är inte konstruktivt, men det är nödvändigt ibland så det får vara så nu.  

Mitt i alla minnen, alla trasiga känslor och saknaden finns det ändå liv. Varje ögonblick har blivit så mycket viktigare, för jag vet vad man kan missa om man inte tar vara på dem. Så under en del av helgens ögonblick har jag njutit av att vakna till doften av nygräddat bröd, ätit nybakat bröd och nybakade bullar, haft besök, övat mina kulinariska färdigheter genom ett djupdyk i soppvärlden och umgåtts med nära och kära.  Igår tog jag vara på en bunt ögonblick genom att gå på ett gympass som kallas push. Idag har en hel del ögonblick ägnats åt att känna konsekvensen av detta förunderliga sätt att spendera tid på. Jag har träningsvärk, det gör ont men det är ändå lite skönt. Det är måndag, så naturligtvis har jag spenderat en del tid på jobbet. Jag har blivit bjuden på lunch av mitt ex, stekt köttfärsbiff efter jobbet, umgåtts med Emelie och faktiskt lyckats hitta tillbaka till mig själv lite i alla vardagligheter. Helgen var tuff, kyrkogårdsbesök innebär alltid en del ras. När de dessutom är kombinerade med november och december sparkar de omkull mig varenda gång. Fast i dag står jag igen och det har jag gjort i omgångar under helgen också. Bara det är faktiskt värt att begrunda under några ögonblick.

Vänta inte!

Det är ingen idé att vänta på livet. Livet börjar inte längre fram, när man uppnått det ena eller det andra, skaffat det ena eller det andra, fått det ena eller andra eller träffat den ena eller andra. Livet är nu, det gäller bara att fånga det i farten och ta vara på allt det har att ge. Tiden går fort, faktiskt så fort att det nästan är svårt att hinna med ibland. Ta bara de senaste fyra dagarna. De har rusat fram i en livsfarligt hög hastighet, men ändå så totalt fyllda med liv och allt som livet bör innehålla.. för mig.

Så vad har hänt då? Jag har spenderat tid i naturen, umgåtts med de viktigaste - det vill säga Camilla och Emelie, promenerat i solnedgången,  skrattat, gråtit, älskat, inte älskat, jobbat, myst, svurit, träffat kära vänner, lidit av separationsångest, åkt bil, haft hundliv och inmundigat kaffe. 

Älskade Henke - saknar dig så <3

Nåt mer som de senaste dagarna innefattat är en seans. Per Trollsveden heter mediet som höll den i en av skolornas aula, vilken var relativt full av människor kvällen till ära. Det visade sig bli en känslosam kväll, en kväll när Henke kom nära igen. Efter lite mer än halva seansen, ungefär vid den tidpunkt när jag tappat tron på att jag var en av dem som skulle få något personligt till mig den kvällen, pekade mediet på mig och började prata. Han pratade först om en kvinna, som jag med lätthet kunde urskilja som min mormor, sen om en man som jag inte kände igen och så kom det. Mediet sa: du har varit med om hemska saker i ditt liv, riktigt hemska saker.. jag vet inte om det handlar om självmord eller en bilolycka. Det var början av vad som skulle utveckla sig till beskrivningen av bilolyckan Henke var med i, av Henke, hur Henke var, hur han kände, vad han tyckte, tycker, kände och känner. För mig var det starkt, så starkt att det fortfarande känns som Henke är lite nära igen och det är stort. Så stort och så viktigt att jag, trots att tårarna rann hela resterande kväll, kände lite lycka, lite tröst och så väldigt mycket kärlek - kärleken till min son som jag saknar alltid. Jag känner i och för sig alltid den kärleken - till Henke, Carro, Camilla och Emelie, men det är inte ofta jag känner mig lite tröstad eller att Carro och Henke är nära igen. Så det var en omtumlande kväll, en väldigt känslosam kväll och en kväll att spara på länge, länge. 

Idag har Engla bevisat att hon kan simma, antagligen lika mycket för sig själv som för alla andra. Hon ramlade nämligen i en bäck som egentligen inte var så djup, men visade sig  väldigt djup för en liten vovve som är så där tre äpplen hög. Nu sover hon, som den slagna hjältinna hon är, djupt bredvid mig i soffan. Även hennes dag har nämligen varit full av liv. Den har varit fylld av äventyr, kärlek, irriterande hinder, förvånande upptäckter, glädje, ilska, rädsla, lycka och närhet - det vill säga med en del av allt som livet består av.

Utanför vardagsrumsfönstret är det fler än oss som fyller tiden med liv. Det står en bil modell van på gatan, med taket fullt av ungdomar som sjunger, dansar och verkar allmänt glada. Jag blir lite glad av att se dem, men kanske ännu mer av att höra musiken de spelar och alla skratt. Efter en dag i skogen tillsammans med kära vänner och älskade hundar, känns det som en helt enkelt perfekt avslutning. Det och känslan av att nån väldigt saknad fortfarande är nära..        

Sjukligt tomt

Sen några dagar tillbaka är det säng- eller snarare soffläge som gäller. Beskrivet på ett annat sätt, så är jag sjuk. Energi finns inte, huvudvärken är konstant och molande, temperaturen är för hög och det mesta är för drygt, även om det i vanliga fall skulle vara till och med roligt. Sånt är livet helt enkelt, även om jag numer är mer än lovligt muttrig över detta återkommande tillstånd. 

Älskade Carro & Henke - på kyrkogården

Igår kom oväntat känslan av måste krypandes över mig. Trots att jag egentligen inte orkade, så måste jag bara. Jag åkte därför dit jag måste, jag åkte till kyrkogården. Det finns inte mycket som är lika hemskt, trots att det är vackert, rofyllt och lugnt på kyrkogården. Det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt vackert med den saknad och trasighet allt detta vackra vittnar om. Det är några av de värsta stunderna i mitt vardagsliv numera, de stunder jag måste åka till kyrkogården. Deras gravsten är vacker, platsen de ligger på är fin, men det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt mer hemskt än att behöva besöka två av sina barn på kyrkogården. Dom borde inte behöva vara där, men det är dom. Jag plockade undan vintern från deras gravar. Jag avskyr att se formen i gräset efter där deras kistor har sänkts ner, jag avskyr att veta att de ligger där och jag avskyr att de är borta. Känslan av måste ersattes, när jag satt på huk framför deras hjärtformade gravsten, av samma känsla som alltid; tomhet, att trasas sönder igen och bara sorg. När jag återkom hem och stod på gården utanför huset där vi bor, fanns inte ens orken att gå ur bilen först. Jag blev sittandes där i skymningen, hade egentligen lust att skrika rätt ut, men gjorde som alla gånger innan. Jag var tyst, lät tårarna torka, samlade mig och gick in till mina två levande barn igen. Emelie sov och Camilla ville dricka te med mig. Jag älskar dem, alla mina fyra underbara ungar.

Söndagen - ett sjukligt hundliv

Trots ovan beskrivna hälsotillstånd händer åtminstone nåt, det vill säga nåt mer än besök på kyrkogården. Igår monterades markiser ovanför fönstren, inte av mig utan av representanter från hyresvärden. Idag tvättades fönster. Inte heller det utfört av mig, utan av en representant för mammas oro. Hon är, sedan hon själv höll på att ramla ut genom fönstret i samband med fönstertvätt, rädd för att jag ska ramla ner och slå ihjäl mig, om jag tvättar dessa omoderniteter till utåtgående fönster på våning två där jag bor. Därför kom det idag en lejd person, för just fönstertvättarändamålet, hem till mig och gjorde detta. Bekvämt, men bakvänt på nåt vis. Nåja, det medförde även att morsan inte tvättade sina fönster och det var väldigt bra. Inget mer klivande för hennes del, efter den ramlingsincidenten. 

Även hemma hos mig har det ramlats. Inte heller detta har åstadkommits av mig, utan av en person som var hit och fixade nåt åt hyresvärden. Medan denne ägnade sig åt uppdraget hyresvärdssysslor, passade personen i fråga även på att ramla ner från en trappstege, slå sig i en fåtölj och se ut att ha relativt ont. Faktiskt så pass ont att svettpärlorna trängde fram i pannan. Inte bara människan på stegen/golvet var svettig efter detta, utan det var även jag som redan innan hade förhöjd temperatur. Det var åtminstone tur att det gick så pass bra som det ändå gjorde, för det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa.  

Trappinvigning under fredagen

Ramlanden, fönster, kyrkogården och mindre piggelin, i fredags var jag åtminstone pigg och dessutom på trappinvigning. Det fungerar även att utläsa det som tjejfest.. eller tja åtminstone en fest med 26 kvinnor då. Det var trevligt, innefattade ljusparty, smörgåstårta, trevliga människor, ett och annat vinglas och allsång. Märk väl, allsång - absolut inte skönsång. Trevligheter till trots var jag skötsamt nog hemma vid ett - halvtvå under natten, så lördagen var inte helt bortom all räddning. Däremot söndagen, det var då det ofrivilliga soffläget inträdde på arenan.

Förutom allt och inget har jag nu fått den bok jag beställt åt Camilla och Emelie, Livet är nu av Ludmilla Rosengren. Det är en bok som vänder sig till barn och ungdomar och syftar till att ge dem verktyg för att kunna hantera livets svårigheter när de kommer, utifrån olika förhållningssätt och tekniker som är vanliga inom KBT. Grundtanken är att kunna vara i nuet, använda sin empati, välvilja och tolerans, både inför sig själv och andra. Det jag hittills har hunnit läsa av boken, ger ett helt och hållet positivt intryck och jag längtar efter att få diskutera det som står med Camilla och Emelie. För som forskningen, för att inte tala om det sunda förnuftet, säger, så är det i nuet och genom förmågor som just empati, välvilja och tolerans, nyckeln till den svårfångade lyckan ligger. Om boken ger Camilla och Emelie bara så en glimt av verktyg för att uppnå det, så är den väl värd att läsa.      

Då & då sen Carro och Henke dog

Då och då händer det sen Carro och Henke dog. Då och då frågar människor mig hur jag håller ihop. Sanningen är att det gör jag inte. Det kanske inte syns, men inget hos mig håller egentligen ihop längre. Camilla och Emelie håller inte heller ihop, ingen av oss är på nåt vis sammanfogade eller i närheten av att vara hela och ingen av oss kommer heller nånsin mer att bli det. Varje dag kämpar vi med att försöka hålla samman de bitar av oss som är kvar av dem vi en gång var. Varje morgon när vi vaknar och kommer ihåg att det vi hoppades skulle vara en outhärdligt hemsk dröm är den sanning vi lever i, väljer vi att försöka hålla ihop igen och igen. Varje dag väljer vi att försöka leva, istället för att bara överleva. Det vore en lögn att påstå att det valet är lätt varje dag, ofta är det ett helvete. Det gör outhärdligt ont, slår luften ur oss och krossar oss gång på gång. Det är så det är att vara utan dem. Det är så det är att inte ha Carro och Henke hos oss. Det är en del av dem vi har blivit, en del av dem vi är och det är så vårt liv ser ut nu. Så ser vår sanning ut och det är den vi får lov att förhålla oss till.   

  

Fast vi är inte bara trasigt krossade, ofrånkomligt skadade och smärtsamt såriga. Vi är starka mitt i allt det också. Vi har överlevt och valt att försöka gå levandes genom livet, trots att de bitar vi numer består av ofrånkomligen rasar ner ibland och blir till högar med skärvor att försöka foga samman och hålla på plats igen. Vi har lärt oss så mycket, om oss själva, om andra, om samhället och vi har lärt oss att se de små sakerna och att inte ta nåt förgivet. Vi har varandra, även om vi inte tar varandra förgivna. Just det, att ingen går att ta förgiven, gör oss nog än mer tacksamma över att vi ändå finns där för varandra än. I alla fall just nu och idag. Det betyder inte att vi inte ryker ihop, för det gör vi. Rätt rejält och rätt ofta, men vi står kvar också. Vi har, som sagt, varandra. Vi har lärt oss vad vi tycker är viktigt i livet och att prioritera. Vi kanske inte alltid lyckas, men vi har i alla fall möjligheten att försöka om vi väljer det. Det är det vi kan göra, för inget annat kan vi ändra på. Det vi kan göra är att varje dag välja att leva igen, välja att försöka gå genom livet levandes ännu en dag utan dem vi saknar jämt. Det går inte genom att förneka vilka vi är, vilka vi har blivit och hur livet ser ut nu. Vi måste, för att ge oss själva en ärlig chans att klara det, se allt som det är. Utgå från den situation vi har. Då och först då vet vi vad vi väljer och varför. Då kan vi ha det tålamod med oss själva som så ofta behövs. Då kanske vi har lärt oss lite av alla de lärdomar Carro och Henke lärde ut genom sina liv, hur de levde och hur de dog och då kanske vi kan använda oss lite av allt vi lärt oss. Så om vi håller ihop? Nej, men vi försöker och vi försöker att varje dag välja att gå genom livet levande.

Så mitt i mitt skrivande, där jag nu satt i all min viktighet och försökte bringa nån ordning i det jag tänkte och kände, kom Camilla insvepandes i vardagsrummet. Hon sjöng högt på nån somrig låt och var i det viktigaste val man kunde tänka sig. Valet handlade om vilken klänning hon skulle ha dagen till ära. Först tänkte jag irriterat att det var väl f_n så svårt det var att få tänka ifred, men så drogs jag med i hennes glädje och valet mellan lite elegant svart eller somrigt lila. För när allt kommer omkring är det en av de viktigaste grejerna – att leva och skratta och njuta av alla möjliga olika färger och upplevelser och att göra det nu. 

Halka in här & nu

Snöflingorna singlar åter ner utanför mitt fönster. Camilla ligger i sitt rum och sover tryggt, Emelie är hos sin pappa och kvällen är lugn. Det har varit en bra eftermiddag och kväll, trots att inget blev som jag trodde. Mina planer raserades snabbt, inte av mig, utan av andra runt omkring mig fast genom mitt eget val. Min tanke var att jag skulle skruva ihop ett bord, diska, laga mat och städa. Inget av det har blivit gjort. Istället ledde omständigheterna till en inredningsbutik, en alltiallo butik, en skinnbutik, till min mamma, till min pappa och till mitt ex och Emelie. Hemmet har fått utökad inredning i form av små vackra saker. Snön har visat upp sig från sin vackraste, mest glittrande och väldigt hala sida och släpvagnar har utmärkt sig på olika vis. Sängar har burits, bilar har bytlånats och kaffe har inmundigats i alltför stor mängd för att det ska vara hälsosamt. Tiden har sprungit iväg och det har varit en hel del skratt och några ömmande knän. Kvällen har även innehållit trivsamt umgänge och samtal innehållandes både värme och vikt. Jag har varit i nuet, närvarande, medveten och öppen för samtliga intryck som kommit i min väg. Det har varit en lycklig eftermiddag och kväll helt enkelt. Lycka som bara blir möjlig i stunden, närvarande och här och nu. Fast här och nu, just nu, är jag inte lika lycklig över att behöva hänga min tvätt och lägga i sängkläder i sängen mitt i natten. Men det tar jag, det var det värt och jag är glad att jag valde lite liv istället för rutin. Så mot tvätt och bäddning och sen raka spåret i säng, för att ge även morgondagen en chans att vara livfyllt lycklig.  

Förunderligt..

Den här helgen har egentligen ingenting speciellt hänt, eller ingenting beroende på vad man räknar som nånting. Några tavlor har satts upp, en lykta har kommit på plats, tvätthögen har så gott som försvunnit, jag har gjort kräftpaj och päronpaj och bjudit älskade vänner på, korvgryta har serverats, kaffeintaget har varit enormt såväl hemma hos mig som hemma hos andra, nybakta bullar och tigerkaka har serverats, kramar likaså och jag har suttit i vårt kök med levande ljus och ätit mannagrynsgröt och skinkmacka och bara njutit av tillvaron. Det är såna gånger jag förundras, gånger när jag tänker på den lyckliga känslan som strömmar igenom mig vid alla dessa olika tillfällen av ingenting eller nånting. Lyckan som kommer sig av att få en underbar kram av sin dotter, doften av nybakade kanelbullar som man dessutom får avnjuta med kaffe till, glädjen av att dela sin middag med vänner man bryr sig mycket om, att få sitta i sitt kök och äta efterlängtad mannagrynsgröt och att känna sig förnöjt tillfreds över det man åstadkommit i sitt hem. Alla dessa korta stunder, som ibland bara varar nån enstaka sekund som inträffar hela tiden i vardagen. Det är när jag tänker på såna saker som jag förundras över allt sökande efter den stora lyckan, när lyckan hela tiden finns hos oss. Nära, i det lilla, i det vardagliga och vanliga. I det som är ingenting eller nånting, beroende på vad man räknar som nånting. 

Lyckan i att få äta efterlängtad mannagrynsgröt

Problem Me - Solution Me

Lugnet har återinträtt, trots morgonens något kaosartade start. Ett kaos som dessutom uppstod till följd av min egen bristande planering igår. Det krävdes ett antal kaffekoppar för att jag skulle komma fram till en mer överseende inställning till mig själv och mitt eget ordnade kaos. Lärdomen som uteblev under morgonen, ramlade in allt eftersom dagen har släpat sig fram. Planera bättre och planera i tid, det vill säga kolla gympakläder, skolväskor, jackor med mera kvällen innan. Inte på morgonen i form av nyvaken och kaffesugen tröttmössa, med dåligt tålamod med framförallt mig själv. 

Nåt förvånande har dessutom inträffat under dagen. Solen har visat sig och lyst upp tillvaron. Dammet som inte varit alltför synligt i det grådassiga regnljus som varit verkligheten senaste tiden, har därför framträtt med all tydlighet idag. Det gör inget. Med klokorden ”skjut endast upp till imorgon vad du kan tänka dig ha ogjort när du dör” i åtanke, får dammet ligga kvar till en mer regnig dag. Nåt som däremot inte har blivit uppskjutet är klippningen av gräsmattan. Det tog sig Camilla an, medan jag lagade mat. En för oss suverän fördelning av uppgifter, som medfört såväl en snygg gräsmatta som en belåtet mätt känsla och tid kvar att njuta av kvällssolen. Det enda molnet på himlen är att Emelie har fått ont i halsen, som är röd och full med blåsor. Blir det inte bättre under natten är det nog inget annat att göra än att ta prov för streptokocker imorgon. Men imorgon är i morgon och nu är nu, dessutom ett nu med en härlig kvällssol. Den bör avnjutas på bästa sätt och vad kan vara bättre än kaffe i solnedgången? 

Lycka.nu

En ganska underbar dag, med många underbara människor. Dagen började naturligtvis med kaffe, dessutom i kärt sällskap. Javaflödet fortsatte hos vännen någon kilometer utanför centralorten, vilket förutom allt kaffe även innehöll skratt, prat och cowboykläder. Dessutom utspelade sig en stenhård pingisduell, vilken ingen vet vem som vann. Det spelade egentligen ingen roll, det var roligt och det var det viktigaste. Dagen fortsatte i samma strålande anda, med en biltur för att hälsa på Emelie och hennes pappa i stugan. Det var en riktig energiboost att vandra ner till sjön i solnedgången, med Emelie frenetiskt babblandes och husgudarna frenetiskt springandes bland träden. Så där stod jag sen och beundrade solen som sakta sjönk ner bakom ett berg, medan den strålade sig i glansen från den stilla sjön, och bara kände hur underbar kvällen var. Omgiven av skog, vatten, berg, solnedgång och kärlek, kände jag harmonin svepa in i mig och fylla på några av alla tomma energidepåer. Det var en upplevelse att ta vara på, så det var vad jag gjorde. Kvällen blev inte sämre av att sen dricka kaffe i värmen från elden i kamminen, innan vi åter begav oss till bebyggelsen.

Väl tillbaka i de mer centrala områdena av vår del i världen träffade vi på Camilla och Eve, vilka vi snabbt bestämde träff längre upp efter älven med i syfte att spana efter några trevliga bävrar. Trots att bävrarna inte var särskilt samarbetsvilliga vad gäller spontanumgänge kvällstid, var det en trevlig tur med många skratt. Det är underbart att se Camillas glittrande ögon och att höra henne skratta från hjärtat. Det är även det en av de upplevelser som bör tas tillvara på. Det gjorde jag och la den varsamt i mitt hjärta för att kunna ta fram och minnas när dagarna inte är lika ljusa.

Efter en sån dag som idag går det inte att göra annat än känna tacksamhet för allt underbart och alla underbara jag haft omkring mig. Det är en ynnest, en storhet och en möjlighet att känna lycka. För i stunder som de idag kan jag känna lycka. Lycka över Camilla och Emelie, över solen och hur vackert det är, över alla underbara vänner och den söta komplexiteten jag har omkring mig och över de helt galna husgudarna som alltid sprider glädje omkring sig genom att bara vara. Jag är tacksam över att jag lärt mig att ta vara på dessa stunder, det är nog nåt av det viktigaste som går att lära under ett liv -  att ta vara på det viktiga och att göra det nu.

Leva livet!

För ett tag sen, när jag satt i min väninnas kök och surplade kaffe för fulla muggar i kombination med ingående analys av livet och dess innehåll, hörde jag mig själv uttala orden: en stor skillnad nu efter allt som har hänt är att jag verkligen är genuint lycklig när jag är lycklig! Orden smakade nytt, annorlunda och klingade konstiga, nästan förbjudna i mina öron. Lycklig??! Och nu??  När jag hörde mig själv säga dessa ord högt förstod jag.. Det är vad jag har lärt mig, vad de har lärt mig. Mina två änglabarn har lärt mig något av det viktigaste man kan lära sig under livet. De har lärt mig att leva!

Innan allt hände, innan min nästan 19-åriga dotter valde att ta sitt liv i november 2008 och innan min nästan 18-åriga son omkom i en trafikolycka i december 2010, tog jag det mesta i livet förgivet. Så gott som allt var självklart och jag förstod aldrig fullt ut vilken otrolig gåva möjligheten att få ha alla nära och kära hos sig eller att kunna uppleva allt i livet verkligen är. Eftersom jag tog det mesta för givet, förundrades jag heller aldrig över det storslagna i livet och jag kände mig heller aldrig särskilt lycklig. I stället trodde jag att bara jag gjorde än det ena än det andra eller uppnådde än det ena eller andra, så låg lyckan där framme och väntade på mig. Nu i efterhand känns det ganska förmätet att ödsla bort så mycket tid och så många erfarenheter i väntan på nåt som aldrig skulle hända, eftersom det alltid var förknippat med något som låg längre fram.

Efter min dotters död trodde jag att jag lärt mig läxan att aldrig ta nåt förgivet. Det hade jag inte, i alla fall inte till fullo. I stället hade jag låtit mig själv invaggas i en falsk trygghet baserad på tron att nu hade vår familj haft sin beskärda del av hemskheter i livet och att mina kvarvarande barn därför var immuna mot olyckor, allvarliga sjukdomar och ja allt negativt som på nåt vis skulle kunna drabba någon. Men naturligtvis ger livet inga såna garantier, men ovetandes om det var jag helt övertygad om att få träffa min son senare samma dag när jag lämnade av honom utanför skolan den morgonen i december. Av en slump, lyckträff eller kanske helt enkelt för att det var alldeles för tidigt för några planer på framtida lyckorus, hade jag just den här morgonen kvar fokus i nuet och upplevde därför verkligen den sista stunden jag hade med min son i livet. Jag såg att han satt sin mössa lite snett, att han som svar på min strålande dag hälsning nickade lite samtidigt som han blinkade åt mig, att han sökte min blick med sina vackra blå ögon för att försäkra sig om att jag uppfattat hans tysta svar, hans hejdå samtidigt som han vände sig om för att gå in i skolan och hans ryggtavla som vandrade iväg i den svarta jackan jag köpt åt honom tidigare. Jag var medveten om värmen i bröstet av all den kärlek som man känner för sina barn när jag såg honom vandra iväg den där morgonen, men eftersom jag var säker på att vi skulle ses igen och dessutom höll på tappa fokus i nuet till förmån för senarelagda händelser under dagen så missade jag nåt stort. Om jag bara gett mig själv lite mer tid i nuet den där morgonen, så hade jag upptäckt att jag just där och just då var genuint lycklig. I självklarhetens omedvetna nonchalans missade jag att känna tacksamheten och lyckan över att få ha den upplevelsen med min son. Däremot är jag idag väldigt tacksam över att jag var närvarande där och då och därigenom fick möjligheten att verkligen uppleva den där sista stunden med honom för alltid.

Det var inte förrän några dagar efter min sons död, som insikten om att jag missat att lära mig det enda jag trodde att jag lärt mig smackade in i min då chockade hjärna. Hur otroligt det än verkade hade jag tagit mina kvarvarande barn förgivna och tillåtit mig att återigen lägga lyckan någonstans långt fram i tiden. Där och då, mitt i all sorg, smärta, chock, saknad, med ett krackelerat hjärta och fullkomligt trasig tog jag äntligen till mig den lärdom jag bara några dagar tidigare trott att jag redan haft. Jag förstod att det bara är precis här och nu man har möjlighet att leva sitt liv och att känna eventuell lycka. Lyckan är inte någonstans i framtiden, inte beroende av vad som har hänt eller vad som kommer att hända. Lyckan hittar man i nuet genom att vara medvetet närvarande och förundrat tacksam uppleva stunden man är i. Bara precis nu, precis här är livet och bara precis nu och här finns förutsättningar att vara lycklig. Men bara om man vågar greppa stunden och vara närvarande i varje upplevelse, i stället för att genomleva stunden, drömma om framtiden eller minnas det som varit.

Så fast det känns nästan förbjudet att säga det efter förlusten av två älskade barn och fast jag innerligt önskar att jag fortfarande hade dem hos mig, så är den stora skillnaden efter allt som har hänt att jag är genuint lycklig när jag är lycklig och att jag faktiskt lärt mig att gå genom livet levande.