Leva livet!

För ett tag sen, när jag satt i min väninnas kök och surplade kaffe för fulla muggar i kombination med ingående analys av livet och dess innehåll, hörde jag mig själv uttala orden: en stor skillnad nu efter allt som har hänt är att jag verkligen är genuint lycklig när jag är lycklig! Orden smakade nytt, annorlunda och klingade konstiga, nästan förbjudna i mina öron. Lycklig??! Och nu??  När jag hörde mig själv säga dessa ord högt förstod jag.. Det är vad jag har lärt mig, vad de har lärt mig. Mina två änglabarn har lärt mig något av det viktigaste man kan lära sig under livet. De har lärt mig att leva!

Innan allt hände, innan min nästan 19-åriga dotter valde att ta sitt liv i november 2008 och innan min nästan 18-åriga son omkom i en trafikolycka i december 2010, tog jag det mesta i livet förgivet. Så gott som allt var självklart och jag förstod aldrig fullt ut vilken otrolig gåva möjligheten att få ha alla nära och kära hos sig eller att kunna uppleva allt i livet verkligen är. Eftersom jag tog det mesta för givet, förundrades jag heller aldrig över det storslagna i livet och jag kände mig heller aldrig särskilt lycklig. I stället trodde jag att bara jag gjorde än det ena än det andra eller uppnådde än det ena eller andra, så låg lyckan där framme och väntade på mig. Nu i efterhand känns det ganska förmätet att ödsla bort så mycket tid och så många erfarenheter i väntan på nåt som aldrig skulle hända, eftersom det alltid var förknippat med något som låg längre fram.

Efter min dotters död trodde jag att jag lärt mig läxan att aldrig ta nåt förgivet. Det hade jag inte, i alla fall inte till fullo. I stället hade jag låtit mig själv invaggas i en falsk trygghet baserad på tron att nu hade vår familj haft sin beskärda del av hemskheter i livet och att mina kvarvarande barn därför var immuna mot olyckor, allvarliga sjukdomar och ja allt negativt som på nåt vis skulle kunna drabba någon. Men naturligtvis ger livet inga såna garantier, men ovetandes om det var jag helt övertygad om att få träffa min son senare samma dag när jag lämnade av honom utanför skolan den morgonen i december. Av en slump, lyckträff eller kanske helt enkelt för att det var alldeles för tidigt för några planer på framtida lyckorus, hade jag just den här morgonen kvar fokus i nuet och upplevde därför verkligen den sista stunden jag hade med min son i livet. Jag såg att han satt sin mössa lite snett, att han som svar på min strålande dag hälsning nickade lite samtidigt som han blinkade åt mig, att han sökte min blick med sina vackra blå ögon för att försäkra sig om att jag uppfattat hans tysta svar, hans hejdå samtidigt som han vände sig om för att gå in i skolan och hans ryggtavla som vandrade iväg i den svarta jackan jag köpt åt honom tidigare. Jag var medveten om värmen i bröstet av all den kärlek som man känner för sina barn när jag såg honom vandra iväg den där morgonen, men eftersom jag var säker på att vi skulle ses igen och dessutom höll på tappa fokus i nuet till förmån för senarelagda händelser under dagen så missade jag nåt stort. Om jag bara gett mig själv lite mer tid i nuet den där morgonen, så hade jag upptäckt att jag just där och just då var genuint lycklig. I självklarhetens omedvetna nonchalans missade jag att känna tacksamheten och lyckan över att få ha den upplevelsen med min son. Däremot är jag idag väldigt tacksam över att jag var närvarande där och då och därigenom fick möjligheten att verkligen uppleva den där sista stunden med honom för alltid.

Det var inte förrän några dagar efter min sons död, som insikten om att jag missat att lära mig det enda jag trodde att jag lärt mig smackade in i min då chockade hjärna. Hur otroligt det än verkade hade jag tagit mina kvarvarande barn förgivna och tillåtit mig att återigen lägga lyckan någonstans långt fram i tiden. Där och då, mitt i all sorg, smärta, chock, saknad, med ett krackelerat hjärta och fullkomligt trasig tog jag äntligen till mig den lärdom jag bara några dagar tidigare trott att jag redan haft. Jag förstod att det bara är precis här och nu man har möjlighet att leva sitt liv och att känna eventuell lycka. Lyckan är inte någonstans i framtiden, inte beroende av vad som har hänt eller vad som kommer att hända. Lyckan hittar man i nuet genom att vara medvetet närvarande och förundrat tacksam uppleva stunden man är i. Bara precis nu, precis här är livet och bara precis nu och här finns förutsättningar att vara lycklig. Men bara om man vågar greppa stunden och vara närvarande i varje upplevelse, i stället för att genomleva stunden, drömma om framtiden eller minnas det som varit.

Så fast det känns nästan förbjudet att säga det efter förlusten av två älskade barn och fast jag innerligt önskar att jag fortfarande hade dem hos mig, så är den stora skillnaden efter allt som har hänt att jag är genuint lycklig när jag är lycklig och att jag faktiskt lärt mig att gå genom livet levande.