Idag

Det sägs att om man funderar mer än två minuter på ett problem och dess lösning, så ältar man. I så fall ältar jag, jag ältar det om och om igen. Fast en del säger att det gått så lång tid och att det liksom blir bättre med åren. Det blir det inte, det blir nog aldrig bättre egentligen. Det som händer är att den akuta fasen lägger sig, övergår till en mer tystlåten fas, en fas som är i det fördolda, alltid molande och som egentligen ingen klarar av att hantera om den skulle få synas. Den fasen som skär i själen för att det gör så otroligt ont att sakna två personer som aldrig mer kommer tillbaka. Det är ett problem, fast det går inte att lösa det. Inte genom att älta och inte på nåt annat sätt heller. Det spelar ingen roll. Den fasen finns där alltid. 

Idag spelade jag en del låtar på Youtube, en sån där gång när man liksom bara klickar vidare till en låt från en annan och minns olika delar av livet. Så kom jag till låtar från The phantom of the opera och jag mindes hur jag och Carro tittade på den filmen tillsammans sent en natt, och hade så högt ljud på att Camilla ropade till oss hur många gånger som helst att vi skulle sänka ljudet. Jag mindes hur Carros ögon tårades när det var sorgligt, hur vi skrattade åt att vi konstant vägrade att sänka ljudet eftersom det liksom var så bra och jag mindes hur hennes röst och skratt lät. Jag mindes den där känslan av när hon och jag satt där, nära och tillsammans. Mitt förstfödda barn och jag. Det är underbart att ha såna minnen, men de gör även ont. Det gör ont att minnas allt bra, eftersom det påminner så mycket om att de inte är här. Det kanske har gått lång tid för en del och det har det för mig med i vissa avseenden. Jag saknar dem, Carro och Henke borde vara med i så mycket. I allt som händer nu och i det som borde vara en del av deras liv, men det är dem inte. Det är lång tid att sakna. Ändå hamnar jag på en sekund tillbaka till när de dog. Då är det ingen tid alls sedan det hände. 

Mitt liv har kommit att delas upp i delar. Före Carro dog, innan Henke dog, efter Carro och Henke dog, mitt liv där jag saknar och det gör ont och mitt liv där jag är lycklig i det jag har nu. Jag försöker oftast att dölja det trasiga livet, det där det bara gör ont, för så gott som alla andra. Det finns ändå inget som någon kan göra, men ibland rinner det över, sipprar fram och vägrar och ligga under ytan. Som idag, idag saknar jag och det får synas. Det får komma fram och det får låta. Det finns där och det är det inte heller någon som kan göra något åt. Så om det är ält, då ältar jag. Idag ältar jag dessutom tydligt. En del dagar får vara så, som idag.     

Var sak har sin tid.. uppenbarligen

Ibland innebär livet lite tid i cyberrymdens domäner och mycket tid på till exempelvis jobbet. Så har de senaste året sett ut, åtminstone till väldigt stor del. Jag har jobbat mycket, alldeles för mycket, vilket resulterat i att jag sedan slutet av april är sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom. Det är inte roande på  något som helst vis, utan snarare extremt frustrerande. Jag vill ju så mycket och allt jag vill kräver energi och ork. Trots alldeles för mycket arbetsliv och alldeles för lite energi och fritid, så har det under det senaste halvåret hunnit hända en del annat än bara arbete. Till exempel så har den stora kärleken helt oplanerat och totalt oväntat klivit in i först mitt kök för att därefter ta plats i hela mitt liv, jag har blivit skoterägare till en lagom stor Lynx, Camilla har tillsammans med sin stora kärlek Linus flyttat till ett hus i Torsby, Emelie och jag har flyttat ihop med min kärlek Mattias (Matte) och hans dotter Jennifer, jag har bytt arbete från enhetschef till socialsekreterare och min bil har helt oväntat gått igenom besiktningen. Det nya arbetet ska jag kliva på efter min sjukskrivning, så det gamla arbetet hann jag inte riktigt med att avsluta som jag hade hoppats. Det nya hemmet är i ihopfogandefasen och det går mer eller mindre snabbt att få saker och ting på plats, beroende på hur mycket ork det finns. Fast jag tänker att det mesta kommer att falla på precis rätt plats i precis rätt tid så småningom. Jag är trött men lycklig, jag är kär men saknar Carro och Henke extremt och alldeles hjärtskärande mycket, jag är nyfiken på mitt nya jobb men orkar inte räkna ut hur jag ska få in nåt nytt i huvudet, jag är glad för Camillas skull men har total separationsångest och och jag vet att jag troligen inte kommer att hitta ens hälften av mina saker på flera år. Jag vill dessutom få mina minnen på plats i min externa minnesbank, dvs bloggen, och det kommer. Plötsligt händer det, för var sak har sin tid.. upenbarligen.

 

Plötsligt kom Kevin

En helt vanlig dag den 21 september fick jag ett meddelande från Camilla. Meddelandet innehöll två bilder på en hundvalp och jag kunde omgående konstatera att det dessutom var en grand danoisvalp. Eftersom det inte var det första meddelandet jag fått av Camilla som innehållit bilder på diverse hundar och hundvalpar, svarade jag på frågan om  vad jag tyckte om valpen; den ser väl bra ut som alla valpar. Jaha, svarade Camilla, det är min hund. I min inre värld kände jag ett suckande nej. Inte en till stor hund med alla de krämpor som följer på stora hundar, tänkte jag. Samtidigt förstod jag att om hon skrev att det var hennes hund, var det redan för sent att påpeka att du vet väl att stora hundar.. Så jag skrev och frågade när den nya juvelen förväntades anlända och fick svaret att den 28 september var den stora dagen. Lite stelt skrev jag, så kul och tänkte ojojoj. Efter någon dag hade jag smält det hela, faktiskt hade jag till och med hunnit med säga alla farhågor till Camilla också och kanske hjälpte det till att få allt på plats, även i min inre värld. Camillas värld bestod mestadels av valpiver och längtan, så så långt var allt bra.

Den 28 september kom och det gjorde även Kevin. Eller snarare så for Camilla och hämtade honom och när hon ringde mig på vägen hem lät hon lyrisk. Det var den sötaste lilla hund hon sett på länge och dessutom var han pytteliten, i alla fall om man jämförde med när vi hade hämtat David. När vi hämtade David var han ganska stor, faktiskt minst lika stor som många vuxna hundar av andra mellanstora raser, så när Camilla förmedlade att valpen var liten trodde jag inte på henne ens under en liten del av en sekund. Grand danoisar är inte små, så det kändes inte sannolikt att vår nya familjemedlem skulle vara så väldigt petit. Camilla berättade att hon antagligen skulle döpa honom till Kevin och så blev det också. Till en början fick ingen komma och hälsa på för Kevin skulle få vänja sig vid allt det nya innan det började välla in en massa människor för att hälsa också. När jag så småningom fick se honom blev jag överraskad, trots att jag var förvarnad. Han var liten, faktiskt den minsta grand danois jag någonsin sett och det kändes rätt otroligt att han skulle komma att bli så stor som dom faktiskt blir. Nu har han växt fem centimeter i mankhöjd sen han kom och det är inte alls lika otroligt att han kommer att bli stor och det kommer dessutom att gå ganska fort. Kevin visade sig vara en riktigt blyg liten hund och allt var till en början väldigt farligt. Inte minst tanter kvinnor som kom farandes och trodde att det skulle gå att vara riktigt tjenis direkt. Fast han är söt och naturligtvis gled han rakt in i hjärtat direkt, en förmåga som alla sorters djurbebisar verkar ha. Camilla är lycklig, hon har saknat livet med hund sen David så tragiskt dog efter sin operation. Jag är lycklig över att Camilla är glad och jag är, som sagt, väldigt charmad av den nya familjemedlemmen som ganska plötsligt gjorde entré i min medvetandevärld.

Camilla, Camilla & björnlokor

Frukostkaffe

Helg efter en veckas arbete och sol. Lyckokänslan från fredagskvällen satt fortfarande kvar vid uppvaknandet under lördagsmorgonen och den växte dessutom i och med att frukosten delades med Camilla i trädgården. Vilken otroligt bra start på en bra dag. 

Naturlig skönhet

Vemforsen

Björnlokornas land - vackert på ett giftigt sätt

Resterande tid under helgen ägnades åt solen, gräsklippning och vandringar med husgudarna. En del vistelse vid vatten blev det också och det visade sig inte bara vara vackert, utan även lite giftigt bitvis. Nämligen hade jag min första konfrontation med en björnloka i livet. Den såg visserligen rätt fredlig ut, det gjorde de allihop, och eftersom jag inte är van att blommor tar i med sådan kraft så brydde jag mig föga i att de kantade delar av vattenvistelsens vandringar. Faktiskt brydde jag mig inte om det förrän jag upptäckte att jag hade brännblåsor här och där på ena armen, som kändes rätt rejält. En lyckades jag naturligtvis klia sönder relativt omgående och det kändes också. Nåja, nu vet jag att dessa björnlokor med fredligt utseende inte är att leka med i alla fall. Som plåster på såren åt Camilla och jag middag tillsammans på en av samhällets pizzerior. Jag gillar helger av det här slaget, speciellt om de inte innefattar så många närgångna björnlokor då förstås.

Hjärtegott

En vecka

Morgonsol på gården

En vecka. Det vill säga en arbetsvecka efter semestern och den gick ganska fort ändå. Energin höll och verkade dessutom vara relativt intakt när fredagen kom. Arbetstiden hölls inom ramen för normal arbetstid det i sig borde ha varit skäl nog för klappar på den egna axeln och egenhändigt utfärdat diplom, men det räckte bra med vetskapen att jag orkade nåt mer än att jobba. 

Frukostdate med kollega

Kollegial kväll med mat och skratt i syfte
att lyfta stämningen inför hösten

Anna-Britta & Camilla på kollegial middag

Det var dessutom väldigt trevligt att träffa arbetskamraterna. Med dem blir det många skratt. Dock var de flesta överens om att det var en lite dyster stämning mot hur det kan vara, så i syfte att bryta den bestämde vi oss för att träffas efter arbetet och äta tillsammans. Det var en synnerligen bra idé, för vi skrattade så magmusklerna fick sig en rejäl omgång och känslan av lycka faktiskt kom smygandes. Även en frukostdate med ytterligare en kollega har hunnits med. Återgången till arbetet efter semestern började därmed på ett väldigt bra sätt. 

Vacker värld

Tid i trädgården

Fortsatta vandringar i ur & skur

Naturligtvis hade Murphy ett finger med i spelet, men något annat var inte heller att förvänta. Den karln klarar av att vara överallt och alltid, så det är bara att göra det bästa av det. När semestern var slut och kontorets fönster var det som visade upp utanförvärlden, kom solen fram igen. Efter en regnig och kall sommar tyckte den då äntligen att det var dags att visa upp sig. Nåja, med normala arbetstider har även solen hunnits med att njuta av. Vandringarna morgon och kväll med husgudarna fortsatte trots att vardagslivet återkommit. När fredagskvällen kom, satt jag i trädgården och grillade kött medan jag faktiskt kände mig helt lycklig. Det är en go känsla att ha. 

Nätverk 

Livsväv

Skogstur med husgudarna

Sommaren borde vara här, men det är den inte. Det är kallt och många dagar går i blåsigt, blött och grått. Jag är frusen och för närvarande trött. När tröttheten kommer medför det att mitt mående går i vågor, från mörkt till ljust inom loppet av några minuter. Saknaden är påtaglig, det är den alltid. Nu måste jag dessutom bege mig till kyrkogården igen. En del av mig vill sätta blommor och göra det fint där, men en annan del vill inte dit alls. Det är jobbigt att konfronteras med gravarna, det är ändå inte där det känns som dom är. Istället blir det den påminnelse jag definitivt inte behöver, för jag vet hur det är men vill ändå inte ha det slängt i ansiktet. När jag väl har varit dit brukar det ändå kännas bra att jag gjort det, att jag har pysslat och gjort det fint där. Det är bara att ta steget dit som är svårt, att orka stå där igen där det av någon anledning känns lite kallare än någon annanstans. 

Emelie som vävt klart sin duk <3

Trots måendets lynnighet går livet i något slags flow. Det är inte stora saker som händer, men det händer ändå. Till exempel begav vi oss till Mora en dag, Emelie,morsan och jag. Det var rusningstid och bilkön var lång där vi skulle svänga över vägen och jag tänkte att det skulle ta resten av eftermiddagen för oss att ta oss över. Det gjorde det inte, eftersom en bil stannade och släppte över oss. När vi kom fram till parkeringen var den full, vi svängde in ändå och i samma sekund backade en bil ut och vi fick en plats. När jag sen skulle gå för att köpa en parkeringsbiljett, stannade en bil bredvid mig och en man ropade till mig: ska du stå här länge? Jag svarade att jag skulle stå där ett tag och då gav han mig sin parkeringsbiljett så slapp jag till och med köpa en sån. Jag har fått trisslotter skickade till mig i brev från min kusin, ett barbord med stolar som jag länge velat ha men tyckt varit för dyrt dök plötsligt upp på blocket för en spottstyver att vad det annars kostar och en rapport på jobbet var redan gjord när jag skulle gå in och göra den. Inte av mig utan av någon annan. Såna små saker är det som händer titt som tätt och jag tackar för det, flow är ett bra tillstånd att vara i. 

Fågelskådning i skogen <3

Det var pappa och jag som drog iväg och hämtade det mycket åtråvärda barbordet som nämnts ovan, till Karlstad var det vi fick åka. Det en trevlig tur, trots att vi med jämna mellanrum åkte lite vilse. På vägen hem stannade vi på ett ställe som heter Diner 45 i Sunne. Det kändes som det låg mitt ute i ingenstans, men det var en riktigt trevlig restaurang i 50-talsstil med mycket god mat visade det sig. Det har varit mors dag och jag blev firad genom att Emelie målat ett väldigt fint hjärta som jag fick och Camilla försökte bjuda ut mig på mat, men jag styrde om det till gemensamt kaffedrickande i hemmets lugna vrå tillsammans. Jag firade min mamma genom att köpa en trisslott och nåt jag vet att hon gillar löjligt mycket,nämligen glass. Den här gången blev det mjukglass och det var tydligtvis en populär mors dagspresent. 

Middag med pappa på Diner 45

Vad har mer hunnit passera senaste tiden? Emelie har varit på skolresa till Boda Borg under en helg, vilket var en succé och det var en synnerligen nöjd dotter som kom hem. Hon har även vävt klart den duk hon hållit på med ett tag i slöjden och den blev himla fin och kommer att passa alldeles utomordentligt på vårt nya bord. Jag har bevisat mig vara starkare än jag trott och på egen hand flyttat köksbordet till en blivande matsal till förmån för det nyinköpta barbordet, vilket förutom en rätt nöjd känsla gav vissa andra känslor i ryggen. Bra blir det dock och då får ryggen kännas av lite.

Lapar sol på gräsmattan <3

Det har även varit en del besök i vårt hem, till exempel har Anette, Caija, Magnus, Matte och Therese varit hit. Camilla har även hon varit hit et flertal gånger, men hon räknas inte som besökare utan som en del av oss, trots att hon bor i egen lägenhet sedan ett ganska långt tag tillbaka. En hel del skogspromenader har också hunnits med och det är tur det, för efter en dag på jobbet är det ett väldigt bra sätt att få frid i sinnet. Dessutom blir husgudarna glada och det gör mig glad. Det är bland annat på dessa promenader som humöret åker riktigt mycket upp och alla små vackra ting framträder alldeles tydligt. Då är det lite tacksam lycka som gör sig påmind och det är en helt underbar känsla. 

Eagle Down med gästspelare i Öje

I fredags var det till och med sol, så jag passade på att flexa ut lite tidigare än jag vanligtvis brukar sluta arbetet för att bara njuta av den annars ganska svårflirtade solen. Det var underbart att ligga i det lite för höga gräset på gräsmattan och bara känna värmen sprida sig i kroppen.Naturligtvis var husgudarna med och de njöt minst lika mycket som jag. I lördags umgicks jag med Therese, vi åt kinamat och drack champagne innan vi begav oss av till Öje för att lyssna på ett band som heter Eagle Down. Det var bra musik och en trevlig kväll, men tyvärr gav det en synnerligen trött söndag. En söndag som för övrigt var relativt kall och med en del regnskurar, vilka gjorde att utelivet kändes mindre lockande. I övrigt har det väl mestadels varit en hel del arbete och vardagslivet i övrigt som tagit tid.  

Sol & flex är en bra kombination

Rik & levande

 

Med mamma & husgudarna på vitsippsinspektion

Egentligen lever jag ett rikt liv om rik definieras som nåt mer än bara pengamässigt stark. Trots all trasighet jag bär med mig i min ganska tunga ryggsäck, så är jag ibland lycklig. Lycka i min värld innebär att jag fortfarande saknar, saknar, saknar, sörjer och aldrig mer kommer att bli hel, men det betyder också att jag har lättare att se dom små sakerna i livet och förundras. Kanske just för att jag är så väl medveten om livets bräcklighet och hur totalt omöjligt det är att kontrollera. Det låter konstigt med lycka och bara tanken på att jag faktiskt kan vara lycklig skrämmer mig enormt, men här om dagen snappade jag ändå upp den känslan. Känslan av att allt är bra, det finns glädje i att leva och att jag var lycklig.

Underbara vår

Så fort jag hade tänkt tanken blev jag livrädd. Lycka är för mig starkt förknippat med livets oberäknelighet och en av de senaste gångerna jag riktigt kände den känslan stod jag på vår trappa. Det var trappan till det hem vi delade tillsammans, Carro, Camilla, Henke, Emelie, jag och då även Magnus. Jag stod där och satte ner enris och ljung i krukor och lådor och pyntade inför vintern. Carro hade varit hemma efter att ha hållit sig undan under några veckor och hon verkade glad, till och med harmonisk, och jag tänkte att allt kanske skulle komma att ordna sig ändå och den tanken gjorde mig lycklig. Jag var lycklig över att familjen var hel igen, över att det fanns hopp inför framtiden och att Carro verkade må bra.

Älskade Engla

Fast det var egentligen inte så det var. Carro mådde inte bra och lyckan var en illusion, eller åtminstone väldigt flyktig. Det var den natten Carro valde att lämna det här livet och alla vi andra i familjen fick erfara hur det är att gå sönder och vad verklig smärta, sorg och saknad är. Så när jag nu återigen kände känslan av lycka blev jag rädd. Så pass rädd att jag fick lov att döpa om det jag kände till glad, för glad är det ofarligt att vara. Glad brukar inte innebära att livet slår till på sitt oberäkneliga sätt, så det var så det fick vara. Jag var glad och dessutom glad att jag hittat ett sätt att känna det jag kände, utan att behöva vara rädd för vad som skulle kunna komma.

Äntligen en diskmaskin i huset 

Dagen därpå fick jag lov att titta lite på vad det var som hänt och vad jag egentligen höll på med, för det var en viktig upptäckt jag hade gjort. Den som står i vägen för den lycka jag kan känna är tydligen jag och min egen rädsla. Naturligtvis kommer livet emellan ibland, men livet går det inte att kontrollera. Däremot kan jag tillåta mig själv att vara lycklig de gånger jag är det, eller åtminstone jobba för att tillåta mig själv det. Det var en bra insikt. Nu finns åtminstone möjligheten att försöka komma till rätta med det. Fram till dess tänker jag fortsätta att vara glad och njuta av det i livet som det verkligen går att njuta av. Glad är inte så dåligt det heller. 

Vacker i solen

Tiden, rannsakan av mig själv till trots, susar i övrigt förbi i ett onödigt högt tempo och en del saker har åtminstone hunnits med. Sen två veckor tillbaka är jag tillbaka i arbetslivet igen efter min sjukskrivning på fyra veckor. Första arbetsveckan var rätt spännande på ett lite annorlunda vis och innefattade många olika bud, lika många funderingar och snabba beslut. I slutändan resulterade det i att jag delvis lånar ut mig till handläggarenheten under fyra veckor för att stärka upp där med bland annat en inskolning. Förutom handläggarinhoppet har jag kvar en del av mina vanliga arbetsuppgifter. Nu är det tre veckor kvar på utlånartiden, därefter går jag tillbaka till att vara enhetschef på heltid igen.

Grönt är skönt

När det inte har varit arbetstid har det varit tid för annat. Jag har hunnit med att vara på två hälsomässor. Förrförra helgen var jag till Rättvik med Therese och Caija. Där var vi på en föreläsning om access consciousness, fick varsin access bars behandling, köpte någon sten och lite nässlor och självklart ett vitt stenhjärta som Emelie fick när jag kom hem. Det var en bra dag med många intryck, många trevliga människor och en del skratt.

Hur mysigt som helst att mata flasklamm

Förra helgen var det Lena och jag som begav oss av till Mora på hälsomässa. Det var en kanondag. Båda fick healing av olika slag, jag tog reconnective healing och det var bra. Dessutom var vi med på en trummeditation som var något av det starkaste jag varit med om i trumväg. Jag rös under hela meditationen, det var riktigt häftigt. Några inköp blev det väl också, såsom yogi tea med choklad och chilismak och vit salvia. Väl hemma frös jag som en tok och fick lov att göra eld i kokspisen. Sen satt jag vid den under några timmar och huttrade och drack te innan det var sängdags. Jag somnade som om någon hade klubbat mig när klockan var strax efter 21 och sov till strax efter åtta idag. Det är tydligt att det behövs sömn efter en dag med healing och trummor.

Värmande efter trummor & healing

Vad har mer hunnits med? Jag har målat känslor i oljefärg tillsammans med några väninnor, haft en nattlig meditation tillsammans med andra kvinnor, varit på besök hos mamma, Angelica, Therese, Caija och Hasse och Majan vid olika tillfällen, haft en tarotafton och naturligtvis tittat på eldar eller åtminstone skjutsat runt Emelie med kompisar på eldtittar. Jag har haft besök också. Therese, Caija, Magnus och under helgen har Patrik varit här. Vi har matat flasklamm, sett solen, njutit av fjärilar och små hästar. Morsan, husgudarna och jag har varit på vitsippsinspektion vid älven och det var underbart. Det går inte annat än att samla kraft av vattnets brusande och vårens ankomst. Det har bakats havrekakor och inhandlats diverse sötningsmedel, kokosolja och spirulina, varav de sistnämnda fick Emelie att fråga om jag lekt med karamellfärg efter intag av smoothien med just spirulina i. Emelie och jag har införskaffat målarböcker för vuxna och njuter i fulla drag av att färglägga alla dessa små fält samtidigt som bruset i hjärnan tystnar för en stund. Jag har till och med kommit ihåg att deklarera och inspekterat en kajak. I morgon bär det av till först Rättvik och sen Mora i jobbet och på tisdag är det dags för träning på gymet igen. Det är bra dagar. Ibland är det jobbiga dagar, men framförallt är det dagar fyllda av liv och är det nåt jag vet så är det att livet ska man ta vara på.

Frid

Känner mig som ett trafikljus

Incheckad med snyggstassen på

Det finns saker som fungerar både i teori och praktik, andra saker fungerar bara i teorin och så finns det saker som magkänslan direkt meddelar inte hör till de bättre idéerna men som man av någon anledning envist genomför ändå. Förra veckan hyllade jag dumheten och ägnade mig åt det sistnämnda alternativet. Jag företog mig en resa till Stockholm med Mr Murphy som sällskap en del av vägen. Väl i Stockholm for jag till hotellet jag bokat, sov som en stock, klev upp och for till Sofiahemmet och la in mig för operation. Så långt var allt väl, även operationen förlöpte som den skulle och jag vaknade hög som ett hus med en syn som innefattade åtta av allt och en yrsel som inte var att leka med. 

Buffé

Efter operationer ges ingen pardon från vårdpersonal vad gäller att man ska upp inom en timme efter operationen och Sofiahemmet var inget undantag. Så snabbt som ögat åkte jag upp och lika snabbt åkte jag ner i sängen igen. Om det nu är någon som tror att det fungerar att stå upprätt när man är yr och ser åtta av allt, kan jag meddela att så är inte fallet. Det var i ungefär det läget läkaren kom och skulle berätta för mig hur operationen gått. Jag koncentrerade mig allt jag kunde, försökte blunda lite växelvis med ögonen för att på nåt vis kunna fokusera på människan framför mig. Det jag tänkte var att jag skulle förklara att jag var lite yr, men det jag sa till den stackars läkaren var: "jag känner mig som ett trafikljus". Han svarade lite förvirrat: "aha jag förstår, då nöjer jag mig med att berätta att operationen gått bra så länge". Jag skulle vilja påstå att det bästa sättet att imponera på den läkare som precis opererat en, inte är att jämföra sig med ett trafikljus. När yrseln lagt sig och jag återigen såg en av det mesta fnissade jag rätt gott åt mig själv när jag tänkte på det. På tal om intelligenta samtal liksom.

Buffébiljett

Det var dagen efter operationen jag började mitt hyllande av dumheten. Egentligen hade jag börjat redan tidigare när jag bestämt mig för hur jag skulle lösa saker och ting. Min plan var att jag dagen efter operationen skulle ta tåget, ja jag vet att det egentligen är en rälsbuss, till Borlänge, bli hämtad där och åka till hemorten och hämta Emelie, hundarna och katterna hos mamma innan jag begav mig hem. Magkänslan skrek sig nästan hes medan den försökte få mig att förstå att man är rätt sliten efter kirurgiska ingrepp. Jag ignorerade den och fortskred med min plan. Faktiskt så till den milda grad att jag bestämt sa nej när läkaren undrade om jag inte kunde stanna åtminstone några timmar till innan han skrev ut mig. Därefter duschade jag, sminkade mig, beställde en taxi som jag därefter for till centralstationen med. För guds skull, jag hade ett tåg, ja jag vet att det egentligen heter rälsbuss, att passa. 

Hemma, sol, juice - underbart

När jag stod där tillsammans med en bunt andra människor och väntade på att få kliva ombord på rälsbussen, återkom yrseln. Väl ombord satte jag mig så försiktigt jag kunde drog jackan över mig och försökte sova. Efter en del av vägen var det omöjligt, jag var inte längre bara yr utan jag hade ont också. Tack och lov för de smärtstillande små pillren jag hade fått med mig. I Borlänge mötte Magnus upp mig. Han stod på perrongen och väntade, hjälpte mig med min väska och gick långsamt, långsamt med mig till bilen. Det var först i bilen som jag började ge upp resterande del av min plan. Det visade sig att jag inte var riktigt så mycket viking som jag hade velat vara. Direkt jag hade satt mig i bilen brast det, jag grinade och kunde inte sluta. Inte så mycket för att det gjorde ont eller världen gungande utan mestadels för att orken var slut. Det blev ingen hämtning av Emelie, hundar och katter när vi kom till hemorten. Vid det laget skakade jag tänder, grinade vid minsta ansträngning och kände mig som en trasdocka. Magnus är en pärla, han har sett mig i allehanda situationer och behöll sitt lugn medan han såg till att jag kom in och hade allt jag behövde. Han ringde mig därefter under kvällen och natten för att se hur det gick. 

En av de viktigaste <3

Det gick för sig, men jag var bra spak i ungefär fem dagar efter denna lilla Stockholmstur. Den sjätte dagen vände det och jag gick ut i solen, drack juice och njöt av att bara vara, även om det visat sig att jag definitivt inte var en viking. Fast jag behöver inte vara det nu heller. Nu är jag hemma och är sjukskriven i sammanlagt fyra veckor. Jag har gjort det jag alltid gör vid lite längre ledigheter, jag har vänt dygnet och njuter av nattens tystnad. 

Kärlek & sol <3

Medan jag satt här i natten och funderade över livet samtidigt som jag förde över kort från mobilen till datorn, slog det mig att vi, Camilla, Emelie och jag, skrattade mer förr. Även om det var tungt, smärtsamt och jobbigt var vi stundvis lyckligare för bara något år sen. Det längtar jag tillbaka till, lycka lite oftare och oftare tillsammans med dem som är viktigast. Jag diskuterade saken med Camilla och hon höll med, vi har svamlat bort det lite i all stress som vardagen numer innefattar. Vi var överens om att ett prioriterat mål just nu är att återfinna det vi hade förr. Ett fruktansvärt jobbigt liv med riktigt söndertrasande förluster fyllt med ljusglimtar, värme och skratt oftare än nu. 

Störda i solandet av matten med kameran

Idag har jag suttit i solen med Camilla, pratat om allt och inget, tittat på solen, molnen och hundarna och livet har innehållit lite av den lycka jag längtar efter. Dessutom såg jag den första fjärilen för året och det i sig är stort. Trots att jag bitvis har hyllat en del dumhet de senaste dagarna, har jag även påmints om vad som egentligen är liv. Det är i en känsla av tacksamhet jag tänker lägga mig strax. I morgon fyller Emelie tolv år och det i sig är en lycklig dag.    

Vackra värld 

     

Ändå..

Jag fattar inte hur det kommer kännas imorgon de var Carro som hade mest Julkänsla i familjen. Så de kommer bli en väldigt konstig jul i år.                                                                                                                                                                                                                                    Skrev Henke på dayviews den 23 december 2008 

Ett tag i livet hade jag en egen husmodersförening och tyckte att jul var en riktigt viktig högtid, då allehanda bakverks och maträtter skulle serveras. När mina krav på mig själv sjönk, tog Carro vid. Hon var den som ville pyssla, pynta och baka och hon fick dessutom med sig övriga i familjen i alla dessa julbestyr. När hon dog försvann väldigt mycket av den känslan. Julen är alltsedan dess en tid när det är väldigt tydligt att det saknas några av dem som var vi förut. Henke hade så rätt. Alla jular efter att först Carro och sen Henke dog är konstiga. 

Tack Angelica <3

Jag närmar mig därav julen med en känsla av motstånd och det som står på fixalistan är inte särskilt mycket. Ändå lyckas jag inte vara ute i tid, så även i år var det i sista stund jag fixade det som ändå måste fixas. Några julklappar införskaffades, en julskinka har inhandlats så även lite lax, rödbetssallad och leverpastej. Utöver det är det inte allt för mycket jul i vår kyl. Eller det var inte förrän natten innan julafton i alla fall.

Mamma har dukat för julmiddag <3

Nämligen sover Emelie hos sin pappa natten innan julafton varje år. Han fyller år på julafton, så julaftonsmorgon ägnar Emelie åt att gratta honom. Camilla sover hemma hos sig. Det innebär att kvällen och natten innan julafton spenderar jag utan hänsyn till klockan. I år fikade jag först med Camilla. Det var ett tag sen vi hann sitta och bara babbla över en kopp te eller kaffe, så det var en riktig höjdpunkt i tillvaron. När hon for hem till sig vid 22.30 tiden, for jag till Angelica och Peter och där blev jag kvar till två på natten. 

Camilla & Jonatan hemma hos mormor
på julafton <3

När det väl blev hemfärd, efter en riktigt trivsam kväll med ljus, mycket kaffe och vänskap, blev det i sällskap med en kastrull vardera av Angelicas hemgjorda köttbullar och hennes hemgjorda risgrynsgröt. Det är såna människor jag har omkring mig. Varma, vänliga och med oändligt stora hjärtan och jag är oändligt tacksam över att jag har dem i mitt liv. Väl hemma struntade jag i att griljera skinkan, allt har sin tid så även skinkfix. Istället slog jag in julklappar till ungefär halv fem på morgonen, för att därefter krascha med alarmet ställt på klockan halv tolv.      

Även husgudarna var förväntansfulla inför julmiddagen <3

Alarmet väckte åtminstone inte dem det var tänkt för och mitt uppvaknande skedde därför inte förrän strax innan klockan tolv när pappa ringde. Det var en himla tur att han gjorde det, tack vare det slapp jag missa julmaten hos mamma. All denna mat, som varje år följs av nån form av julkoma. Så även detta år, men det har sin charm det också på nåt vis. Framåt 17-tiden hämtade jag Emelie som fram till dess varit hos sin farmor och farfar. Det var efter det som juleljusen verkligen började glimma. Emelie har önskat sig en speciell telefon under några månader. Jag har ljugit och sagt att hon inte kommer att få nån sådan och att jag berättat det för henne för att hon inte ska bli besviken.   

En mycket nöjd Emelie med en av sina julklappar <3

Hon fick sin telefon och glittret i hennes ögon efter det gjorde att samtliga andra ljus verkade lite bleka. Det var underbart att se hennes totala glädje och det värmde mitt mammahjärta rejält. Vi fortsatte vår julaftonskväll hemma hos pappa. Mina syskon var julen till ära hemma alla tre och det var mysigt att träffa dem. Emelie spelade kort med sin ena moster Chatrin och sin morfar. Jag och min andra syster Jeanette drack te och sällskapade kortspelarna. Min bror Daniel med flickvän tråkade framför tv:n. Kvällen var riktigt, riktigt bra. 

Sent på julaftonskvällen tände vi ljus hos Carro & Henke,
pappa & jag <3 

Ändå var mina tankar delade. Vad jag än gör är det så och julafton är inget undantag, snarare är det ännu mer tydligt. En del av mig firar jul och gör för jul väldigt normala saker, den andra delen letar efter Carro och Henke. I tankarna och i hjärtat. Alltid. Jag saknar dem, det gör vi alla. Det är svårt att vara utan dem. Sent på julaftonskvällen for vi, pappa och jag, till kyrkogården. Jag hade köpt två ljuslyktor som ser ut som hjärtan, som jag hade tänkt tända redan på dagen. Det är bara det att det inte är det lättaste att åka till kyrkogården, inte känslomässigt, så efter en stunds fightande med mig själv under dagen bestämde jag mig för att jag fick tända ljus hemma för dem istället. Under kvällen kände jag att det inte gick längre, jag måste dit.

Julaftons kväll hos pappa <3

Det var vackert på kyrkogården med ljus så gott som överallt, frost som glittrade och en helt stjärnklar himmel. Det kändes bra, men så väldigt sorgligt, att tända hjärtljusen till dem. Det är inte meningen att man ska tända ljus på kyrkogården för två av sina barn på julafton. Dom borde istället ha fått julklappar, ätit massor med mat och fuskat i kortspel med oss andra. Nu är det inte så och mina julkänslor är definitivt påverkade av det. Trots det och trots mina minimala förberedelser inför jul, kom den ändå. Den blev dessutom trevlig, så trevlig som jularna nu för tiden kan bli och det är nåt att vara tacksam för det med. Idag är en ny dag, en dag med väldigt mycket telefonbabbel från Emelie, många minusgrader utomhus, köttbullar att äta och en julskinka att griljera.       

Vackra kalla vinterland