Frusna planer

Planen för dagen var att blogga om Mallorca och när vi var där, men som så många andra dagar förirrade sig mina tankar till att cirkulera kring Carro och Henke. I lördags, den tredje december, var det sex år sedan Henke dog. Den nionde november var det åtta år sedan Carro dog, även om det står den nittonde november på gravstenen. Det tog nämligen tio dygn innan hon hittades och det officiella dödsdatumet blir det datum som det kan konstateras att någon är död. För mig är den nittonde november det datum jag såg Carros kropp för sista gången någonsin, den dag det jag var allra mest rädd för att skulle vara sant blev sant, men det är den nionde som är datumet jag förknippar med hennes död. Det är jobbiga månader, november och december, inte bara för mig utan för oss alla som hade Carro och Henke nära oss. Redan i oktober börjar hjärnan ställa in sig och komma ihåg, först lite lågmält för att sen konstant öka volymen tills det är så gott som det enda jag hör. Så kommer då de datum när de dog och de ser lite olika ut. I lördags orkade jag inte med att åka till kyrkogården, utan tände ljus för Henke hemma. När det var Carros dödsdag var jag på kurs på annan ort, försökte ta in en massa nytt, gick på hotellrummet och grät för mig själv i duschen medan Matte åkte till kyrkogården och tände ljus vid graven. Det som inte är olika är att dessa månader påverkar mig på samma sätt varje år och tydligen år efter år. 

Mitt i all november/decemberkänsla var jag på möte under torsdagen i jobbet. Mötet handlade om mig och hur min arbetssituation ska se ut nu när det är tänkt att jag ska öka min arbetstid och samtidigt minska min sjukskrivning. Jag lyssnade på den inhyrda chefen, som i och för sig inte sa något som var dumt. Inom mig kände jag mig, om möjligt, ändå ännu mera trött. Kombinationen möte med november/decemberkänsla har medfört att min lediga tid därefter spenderats på soffan, frysandes under en filt med huvudvärk, yrsel och total brist på ork. Jag behöver den lilla ork jag har för att hålla mig själv uppe. Just nu har jag ingen vettig strategi för att hitta tillbaka till den, men jag letar. Åtminstone tankemässigt. Rent praktiskt sker inte mycket, åtminstone inte de senaste dagarna. Idag var jag fruktansvärt glad att det fanns matdosor så jag slapp laga mat och för mig är det ett steg i fel riktning. Förhoppningsvis vänder det snart igen. Förhoppningsvis hamnar jag aldrig mer i ett utmattningssyndrom. November och december kommer däremot alltid att påverka mitt mående och så måste det få vara, men det räcker med det. Det räcker alldeles otroligt bra med det.

Känner mig som ett trafikljus

Incheckad med snyggstassen på

Det finns saker som fungerar både i teori och praktik, andra saker fungerar bara i teorin och så finns det saker som magkänslan direkt meddelar inte hör till de bättre idéerna men som man av någon anledning envist genomför ändå. Förra veckan hyllade jag dumheten och ägnade mig åt det sistnämnda alternativet. Jag företog mig en resa till Stockholm med Mr Murphy som sällskap en del av vägen. Väl i Stockholm for jag till hotellet jag bokat, sov som en stock, klev upp och for till Sofiahemmet och la in mig för operation. Så långt var allt väl, även operationen förlöpte som den skulle och jag vaknade hög som ett hus med en syn som innefattade åtta av allt och en yrsel som inte var att leka med. 

Buffé

Efter operationer ges ingen pardon från vårdpersonal vad gäller att man ska upp inom en timme efter operationen och Sofiahemmet var inget undantag. Så snabbt som ögat åkte jag upp och lika snabbt åkte jag ner i sängen igen. Om det nu är någon som tror att det fungerar att stå upprätt när man är yr och ser åtta av allt, kan jag meddela att så är inte fallet. Det var i ungefär det läget läkaren kom och skulle berätta för mig hur operationen gått. Jag koncentrerade mig allt jag kunde, försökte blunda lite växelvis med ögonen för att på nåt vis kunna fokusera på människan framför mig. Det jag tänkte var att jag skulle förklara att jag var lite yr, men det jag sa till den stackars läkaren var: "jag känner mig som ett trafikljus". Han svarade lite förvirrat: "aha jag förstår, då nöjer jag mig med att berätta att operationen gått bra så länge". Jag skulle vilja påstå att det bästa sättet att imponera på den läkare som precis opererat en, inte är att jämföra sig med ett trafikljus. När yrseln lagt sig och jag återigen såg en av det mesta fnissade jag rätt gott åt mig själv när jag tänkte på det. På tal om intelligenta samtal liksom.

Buffébiljett

Det var dagen efter operationen jag började mitt hyllande av dumheten. Egentligen hade jag börjat redan tidigare när jag bestämt mig för hur jag skulle lösa saker och ting. Min plan var att jag dagen efter operationen skulle ta tåget, ja jag vet att det egentligen är en rälsbuss, till Borlänge, bli hämtad där och åka till hemorten och hämta Emelie, hundarna och katterna hos mamma innan jag begav mig hem. Magkänslan skrek sig nästan hes medan den försökte få mig att förstå att man är rätt sliten efter kirurgiska ingrepp. Jag ignorerade den och fortskred med min plan. Faktiskt så till den milda grad att jag bestämt sa nej när läkaren undrade om jag inte kunde stanna åtminstone några timmar till innan han skrev ut mig. Därefter duschade jag, sminkade mig, beställde en taxi som jag därefter for till centralstationen med. För guds skull, jag hade ett tåg, ja jag vet att det egentligen heter rälsbuss, att passa. 

Hemma, sol, juice - underbart

När jag stod där tillsammans med en bunt andra människor och väntade på att få kliva ombord på rälsbussen, återkom yrseln. Väl ombord satte jag mig så försiktigt jag kunde drog jackan över mig och försökte sova. Efter en del av vägen var det omöjligt, jag var inte längre bara yr utan jag hade ont också. Tack och lov för de smärtstillande små pillren jag hade fått med mig. I Borlänge mötte Magnus upp mig. Han stod på perrongen och väntade, hjälpte mig med min väska och gick långsamt, långsamt med mig till bilen. Det var först i bilen som jag började ge upp resterande del av min plan. Det visade sig att jag inte var riktigt så mycket viking som jag hade velat vara. Direkt jag hade satt mig i bilen brast det, jag grinade och kunde inte sluta. Inte så mycket för att det gjorde ont eller världen gungande utan mestadels för att orken var slut. Det blev ingen hämtning av Emelie, hundar och katter när vi kom till hemorten. Vid det laget skakade jag tänder, grinade vid minsta ansträngning och kände mig som en trasdocka. Magnus är en pärla, han har sett mig i allehanda situationer och behöll sitt lugn medan han såg till att jag kom in och hade allt jag behövde. Han ringde mig därefter under kvällen och natten för att se hur det gick. 

En av de viktigaste <3

Det gick för sig, men jag var bra spak i ungefär fem dagar efter denna lilla Stockholmstur. Den sjätte dagen vände det och jag gick ut i solen, drack juice och njöt av att bara vara, även om det visat sig att jag definitivt inte var en viking. Fast jag behöver inte vara det nu heller. Nu är jag hemma och är sjukskriven i sammanlagt fyra veckor. Jag har gjort det jag alltid gör vid lite längre ledigheter, jag har vänt dygnet och njuter av nattens tystnad. 

Kärlek & sol <3

Medan jag satt här i natten och funderade över livet samtidigt som jag förde över kort från mobilen till datorn, slog det mig att vi, Camilla, Emelie och jag, skrattade mer förr. Även om det var tungt, smärtsamt och jobbigt var vi stundvis lyckligare för bara något år sen. Det längtar jag tillbaka till, lycka lite oftare och oftare tillsammans med dem som är viktigast. Jag diskuterade saken med Camilla och hon höll med, vi har svamlat bort det lite i all stress som vardagen numer innefattar. Vi var överens om att ett prioriterat mål just nu är att återfinna det vi hade förr. Ett fruktansvärt jobbigt liv med riktigt söndertrasande förluster fyllt med ljusglimtar, värme och skratt oftare än nu. 

Störda i solandet av matten med kameran

Idag har jag suttit i solen med Camilla, pratat om allt och inget, tittat på solen, molnen och hundarna och livet har innehållit lite av den lycka jag längtar efter. Dessutom såg jag den första fjärilen för året och det i sig är stort. Trots att jag bitvis har hyllat en del dumhet de senaste dagarna, har jag även påmints om vad som egentligen är liv. Det är i en känsla av tacksamhet jag tänker lägga mig strax. I morgon fyller Emelie tolv år och det i sig är en lycklig dag.    

Vackra värld 

     

Obegripligt kristallklart

Tiden rusar fram och alla mina tidigare farhågor har visat sig vara felaktiga. Energinivån är relativt hög, fast jag för bara en och en halv vecka sedan trodde att jag skulle vara som en urvriden trasa. Konstigt nog är jag inte tröttare än vanligt, trots att jag jobbar heltid. Faktiskt finns nästan lite mer energi än innan arbetslivets återinträde i mitt liv. Det känns helt ok, det är till och med roligt att arbeta. Trots att arbetslivet gått från noll till hundra, cirkulerar livet inte enbart kring jobbet. Tvärtom händer det en del roligheter också. Saker som kommer att överraska en del och inte förvåna andra ett dugg. Än går det inte för sig att jag yppar så mycket mer om det hela, möjligen kan jag lite viskande nämna att det finns kärlek inblandat. Det är spännande, galet och förväntansfullt underbart. I det fallet går tiden alldeles otroligt långsamt, nästan i krypfart. Om inte annat har det blivit mer än vanligt tydligt att tid är ett relativt begrepp. Mina dagar rusar fram, samtidigt som de går otroligt sakta. Oefterhärmligt motsägelsefullt, extremt ologiskt och alldeles kristallklart. 

Vardagarna förflyter, förutom i arbetets, kärlekens och överraskningarnas tecken, på i en relativt njutbar form, fylld av älskade döttrar, underbara husgudar, kaffe, sol, ibland klorhaltiga bad och galen humor. Det har varit mycket skratt de senaste dagarna, det har varit en del tårar också. Det har varit liv, vänskap och gemytligt hemmasamvaro. Framtiden har funnits med, nuet har i vanlig anda varit det centrala och saknaden har som alltid smugit med i såväl toppar som dalar. Fast betoningen ligger på smugit. Den har inte tagit över, skrikande spräckt, krackelerat och banat väg neråt. Istället har den lågmält mumlande, molande, slitande och allestädes närvarande funnit i våra liv. Fast så måste det få vara, så kommer det alltid att vara. De är med i allt, Carro och Henke, och de ska de vara också. Vart de än är, så är de med precis som älskade familjemedlemmar ska vara. Tiden nu, relativ och obegriplig, är en bra tid, trots saknad och tack vara att de på nåt vis är med. Alldeles nu ringde Camilla från den punkafton hon är på, en punkafton där Asta Kask spelade. Asta Kask, som Henke tyckte så mycket om, vars ena låt spelades på hans begravning och som spelade en låt för Henke på Peace & Love 2011. Det var tydligt att Carro och Henke var med henne också, inte så lågmält, väldigt sönderslitande och med en enorm kärlek. Alla mina fyra underbara barn, så långt ifrån varandra och ändå så nära varandra. På olika vis, ständigt skiftande alltid lika älskade. Livet är, precis som tiden, ologiskt, motsägelsefullt och kristallklart. 

Som Asta Kask sjunger, som Henke skrev när Carro dog: en dag går solen ner för att aldrig komma mer. Till Er, Carro & Henke!

     

Huvudsakligen

Dagarna verkar rusa iväg, nu och som alltid. De senaste dagarna har livet rört sig, som livet har en tendens att göra. Emelie har börjat rida på Varghedens islandshästar, nåt hon gillade rejält. Camilla har kommit hem från Göteborg med ett sårigt bakhuvud och sviter från sin hjärnskakning, det har varit alla hjärtans dag, Tove har varit här, pappa och Carina har varit hit, en del människor från det förflutna har fått återvända till att tillhöra det förflutna och arbetslivet verkar spännande. Förkylningarna kommer och går, jag har varit på lunch hos morsan och dagarna blir ljusare. En del i omgivningen lider av beslutsångest, andra av reslust. Själv längtar jag efter att få börja arbeta nu. Det blir skönt. Får jag välja är det sjukskrivna livet inget att sträva efter. Livet är just nu rätt okej faktiskt och jag njuter av det. Nåt jag inte alltid njuter lika mycket av, som ikväll, är städningen av marsvinsburarna som jag strax ska ägna mig åt. Nåväl, bara jag börjar går det faktiskt relativt fort. Dessutom blir marsvinen så himla glada när de får städat, att bara det gör det helt värt det. Så full fart mot marsvinsburarna helt enkelt.

Från noll till hundra

Grattis kära mor

Steg för steg ska jag nu vandra de timmar som gått från förra inlägget, så steg ett är således gårdagens möte med såväl arbetsgivare, läkaren, samtalskontakten och facket. Det var ett bra möte, eller i alla fall var det  helt okej. Det var egentligen inte mycket nytt som kom fram, men det kom ändå till nån form av avslut och till att se framåt från och med här och nu. En positiv utveckling ändå, efter alla turer som varit. Turer som tagit en extrem mängd energi, som från och med nu kanske kan komma att användas till annat istället. Antagligen kommer en hel del energi att gå åt till att börja arbeta igen den 20 februari. Fån noll till hundra blir det då, från helt sjukskriven till heltidsarbete. Så är livet ibland, så är reglerna i vårt land och det finns inget att göra åt det. Att börja arbeta blir dock trevligt, det är nåt jag ser fram emot. Det är just det där noll till hundra som känns lite övermäktigt, men det får lov att ordna sig. Det får helt enkelt lov att bara fungera, för att vara sjukskriven heltid är inget som är trivsamt i längden. Det blir en spännande vår helt enkelt. 

Med en enkel tulipan..

Efter gårdagens möte samlades Camilla, Emelie och jag på ett av ortens caféer för gemensam lunch. Camilla var på väg ut i världen igen under några dagar, så vi ville få en gemensam stund tillsammans innan hon for. Det var trevligt och lunchen var god. Kvalitetstid delux med mina favoritbrudar i världen är en lyx att ta vara på och det gjorde jag. Det gjorde vi nog alla tre, för nöjd verkade vara en bra beskrivning av oss alla tre. Därefter var det krasch i sängen som gällde. När energin är slut så är den slut och då är det bara att lyssna. Därför sov jag ända tills det ramlade in kaffesällskap i form av Majan och Tove i vårt hem och såg till att avsluta alla sömnsessioner. Koffeinet steg till skyhöga nivåer,medan allehanda ämnen avhandlades muntligt. Det blev en trevlig eftermiddag och kväll, som avslutades relativt tidigt med mera sömn på agendan.   

På besök hemma hos Tove

Idag har det firats födelsedag. Både mamma och min yngsta syster fyller år, men när det gäller min syster befinner hon sig på annan ort. Det gör inte min kära mamma, varför vi firat henne idag. Hon bjöd på smörgåstårta och kaffe, vilket var riktigt riktigt gott. Väldigt mätta och väldigt nöjda begav vi oss sedan allihopa hem till Tove för ytterligare justering av koffeinnivån samt husesyn. Åter en mycket trivsam kväll i gemenskapens tecken med andra ord.   

Mamma & Emelie hemma hos Tove

Johanna tagen på bar gärning i badrummet

Vill bort

Här är vart jag borde vara

Här är vart jag är

Dagen verkar inte medföra några direkta toppar. Istället hägrar tröttheten och missmodet. Köket är belamrat med Henkes och Carros saker, vilka jag är synnerligen rädd om, men idag ger de bara en känsla av tyngd, saknad och sårigt ont. Om jag vore pigg hade jag fixat och plockat. Det är jag inte, istället vill jag bort. Jag vill slippa alla måsten, krav och vardagliga bestyr, vila hjärnan och samla krafter. I solen dessutom. Jag skulle ge mycket för en resa till sol, hav och bad just nu. Sol, hav, bad, Camilla och Emelie och avkoppling är allt som för närvarande känns som ett måste för att få livsandarna att vilja återvända.

Nu blir det ingen resa någonstans. Det har frånvaron av ekonomi skrivit under på för länge sen. Den kommer nämligen som ett brev på posten i samband med sjukskrivning. Efter en längre tids sjukskrivning är ekonomin inte längre bara ansträngd, utan obefintlig eller snarare enormt mycket på plus på minuskontot. Det som prioriteras är inte resor till solen, utan tak över huvudet. Bara det i sig är frustrerande och som gjort för livsledan och orkeslösheten att få ytterligare något att fästa i.

Gnälligt offrig verkar även det vara nåt som har intagit arenan idag. Inte klädsamt, inte kreativt eller för den delen positivt på nåt vis. Nej, det blir att fylla på koffeindepåerna för att försöka motverka denna tillvaro i dysterhetens trista outfit. Medan kaffet inmundigas, tänker jag ändå låta mina tankar drömmande vandra vidare till varmare breddgrader. Till sol, hav, värme och bara bort en liten stund.