Obegripligt kristallklart

Tiden rusar fram och alla mina tidigare farhågor har visat sig vara felaktiga. Energinivån är relativt hög, fast jag för bara en och en halv vecka sedan trodde att jag skulle vara som en urvriden trasa. Konstigt nog är jag inte tröttare än vanligt, trots att jag jobbar heltid. Faktiskt finns nästan lite mer energi än innan arbetslivets återinträde i mitt liv. Det känns helt ok, det är till och med roligt att arbeta. Trots att arbetslivet gått från noll till hundra, cirkulerar livet inte enbart kring jobbet. Tvärtom händer det en del roligheter också. Saker som kommer att överraska en del och inte förvåna andra ett dugg. Än går det inte för sig att jag yppar så mycket mer om det hela, möjligen kan jag lite viskande nämna att det finns kärlek inblandat. Det är spännande, galet och förväntansfullt underbart. I det fallet går tiden alldeles otroligt långsamt, nästan i krypfart. Om inte annat har det blivit mer än vanligt tydligt att tid är ett relativt begrepp. Mina dagar rusar fram, samtidigt som de går otroligt sakta. Oefterhärmligt motsägelsefullt, extremt ologiskt och alldeles kristallklart. 

Vardagarna förflyter, förutom i arbetets, kärlekens och överraskningarnas tecken, på i en relativt njutbar form, fylld av älskade döttrar, underbara husgudar, kaffe, sol, ibland klorhaltiga bad och galen humor. Det har varit mycket skratt de senaste dagarna, det har varit en del tårar också. Det har varit liv, vänskap och gemytligt hemmasamvaro. Framtiden har funnits med, nuet har i vanlig anda varit det centrala och saknaden har som alltid smugit med i såväl toppar som dalar. Fast betoningen ligger på smugit. Den har inte tagit över, skrikande spräckt, krackelerat och banat väg neråt. Istället har den lågmält mumlande, molande, slitande och allestädes närvarande funnit i våra liv. Fast så måste det få vara, så kommer det alltid att vara. De är med i allt, Carro och Henke, och de ska de vara också. Vart de än är, så är de med precis som älskade familjemedlemmar ska vara. Tiden nu, relativ och obegriplig, är en bra tid, trots saknad och tack vara att de på nåt vis är med. Alldeles nu ringde Camilla från den punkafton hon är på, en punkafton där Asta Kask spelade. Asta Kask, som Henke tyckte så mycket om, vars ena låt spelades på hans begravning och som spelade en låt för Henke på Peace & Love 2011. Det var tydligt att Carro och Henke var med henne också, inte så lågmält, väldigt sönderslitande och med en enorm kärlek. Alla mina fyra underbara barn, så långt ifrån varandra och ändå så nära varandra. På olika vis, ständigt skiftande alltid lika älskade. Livet är, precis som tiden, ologiskt, motsägelsefullt och kristallklart. 

Som Asta Kask sjunger, som Henke skrev när Carro dog: en dag går solen ner för att aldrig komma mer. Till Er, Carro & Henke!

     

Mellan hopp & förtvivlan

Carro & Henke sommaren 2008, sista sommaren nånsin som vi alla var tillsammans 

Gränsen mellan hopp, lycka, glädje och avgrundsdjup sorg och sönderslitande saknad är hårfin. Det går på en bråkdel av en sekund att förvandlas från lyckligt glad till trasigt uppriven med tårar lurandes i ögonvrån, om rätt förutsättningar råder. Rätt förutsättningar kan vara allt eller inget, en doft, en låt, ett ljus, en stjärna eller ett ord. Allt som påminner, allt som är annorlunda och allt som kunde ha varit. Idag var det en låt, Asta Kask och patriarkatet närmare bestämt. En låt som jag hört flera tusen gånger, en låt som Henke gillade och spelade ofta ofta och en låt av en grupp som både spelades på Henkes begravning och som spelade en låt till minne av Henke under Peace & Lovefestivalen 2011. Samma låt som på Henkes begravning. Från att inte ha känt nåt annat än glad förväntan inför dagens sysslor, började jag att gråta. Det gick så fort att jag inte medvetet hann fatta vad som hände, men kroppen reagerade och kände. Den vet att där under ytan ligger den, sorgen och den enorma saknaden efter två av mina barn, ibland i skymundan men alltid så nära. För så är det, vad jag än gör, hur jag än mår och vad som än händer, finns hålen i själen de lämnade efter sig alltid där. Oupphörligt och alltid letar jag, inte alltid medvetet, men ständigt pågående är letandet. Jag söker efter dem, efter de två av mina barn som är borta, för även om intellektet vet gör inte hjärtat det. Det bara skriker efter dem som kan göra det helt, men som aldrig kommer tillbaka. Så idag reagerade kroppen, den kände igen innan intellektet hann slå igång nån skyddsmekanism för att lindra.

God Jul Carro och Henke vart ni nu än är, vi saknar Er <3