Älskade unge & vän

Egentligen är jag ledsen, så ledsen att det gör ont i halsen när jag gör allt jag kan för att inte släppa fram en endaste tår. Det går inte att gråta, jag kan i alla fall inte det. Inte när jag jobbar och inte hemma heller. Egentligen skulle jag behöva ta min hals som är alldeles ihopsnörpt av att hålla ihop en hel dag och åka någonstans där jag är ensam. Så ensam att jag kan få fulgråta högljutt och utan hänsyn till nån annan. Istället är jag hemma efter en dag på jobbet. Det är ljud överallt. Jag stör mig på att det låter när Emelie dricker saft med sugrör och Jejje pratar. Det gör mig galen när Matte trängs med mig vid diskbänken och frenetiskt säger åt alla att sänka ljudet på musiken. Musiken som är det enda som kan stänga ute alla andra ljud, till och med alla extremt upprivande tankar som skriker inom mig. Utåt verkar jag nog arg, men så är det inte. Inom mig är det kaos och all den trasighet som jag numer klarar av att hålla under ytan relativt ofta, sipprar fram med all sin kraft. Jag är uppriven, trött på hela situationen och så vansinnigt ledsen. Idag är det min Henkes födelsedag. Han skulle blivit 24 år nu, om han hade fått fortsatt leva. Det är just det, han borde ha fått fortsätta leva. Han som ville bli en pappa när han var liten, borde ha fått chansen att bli det nu när han skulle ha varit stor. Han borde ha fått chansen till så mycket mer och helt ego borde jag ha fått chansen att ha honom hos mig så mycket längre. Nu är det inte så och det gör väldigt, väldigt ont. Det är otroligt slitsamt att sakna någon som aldrig mer kommer att komma tillbaka och Henke gör inte det. Inte Carro heller. Ingen av dem borde egentligen vara döda, men det är dom. Idag är en sån där dag när ordet varför ekar inombords. Varför måste det vara så här? 

 

I alla fall, trots att du inte är här nu, så stort Grattis till Dig Henke. Jag älskar dig så enormt mycket och saknar dig precis hela tiden. Du var min lilla klippa i livet, trots att du hade den torraste humorn på det här jordklotet ibland. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte när du levde att jag skulle inte klara mig en dag utan dig, nu har jag fått lov att göra just det väldigt länge. Herregud va jag saknar dig. Älskade unge, som vid det här laget hade varit vuxen, jag hoppas att du firar rejält där du är nu. Puss och kräm min underbara son och vän.  

Ner igen

Det som började som en försiktig utförsbacke, har eskalerat till det avgrundsstup det alltid slutar i och jag faller. Jag vet vart jag är på väg, vart färden slutar, och eftersom fallet varit på gång ett tag orkar jag inte ens kämpa emot. Annars är det vad jag vanligtvis brukar göra, när jag håller på att rasa gör jag allt för att det inte ska hända. Nu är det för sent, jag vet redan att jag inte kommer att kunna hindra det som ofrånkomligen kommer. Jag har varit med om det så många gånger förr under de senaste sex åren. Det är inget jag vill och det är egentligen inget jag orkar med, men det spelar ingen roll för det är, oavsett vad jag vill och orkar, inget jag på något vis kan kontrollera. Det är uppenbart att jag ska spendera en del tid i avgrunden igen, det där avskyvärt mörka, kvävande och otroligt smärtsamma stället inom mig själv som jag avskyr att vara i. För att jag ska klara av att ta mig därifrån kommer jag att behöva all kraft och energi jag kan uppbåda, men för närvarande är det brist på båda. Jag är trött, less och stressad. Mitt inre skriker efter Carro och Henke och världen känns som en ganska ogästvänlig plats att vara på. Det enda jag just nu vill är att få krypa ihop i min egen värld, under mitt täcke för att överhuvud taget inte kliva upp igen. Istället tvingar jag mig att jobba. Min kropp är trött, precis så trött som den alltid blir när jag faller och jag förstår den. Avgrunden kräver all energi och energin är det dåligt med redan från start. Kanske blir det lite extra tungt eftersom jag vet att ingen kommer att kunna hjälpa mig, ingen kommer att kunna göra nåt för att jag ska kunna ta mig härifrån. Det jobbet måste jag göra själv och det i sig är oerhört påfrestande. Det är återigen dags att göra ett livsavgörande val, att försöka välja det som är ljust och att resa mig igen och bara tanken på var det kommer att kosta mig rent resursmässigt gör mig ännu tröttare.

Det blev inte bättre när jag gick ner i källaren under dagen för att sätta igång en tvättmaskin och upptäckte att jag för att ta mig till tvättstugan, måste plocka upp en mängd kort, tidningsurklipp, tavlor och små lappar som ramlat ur en kartong. Jag såg korten på Carro och Camilla, när Carro sminkat dem i timmar för att ta kort på dem, vilka hon sedan förstorade, skrev ut och ramade in. Där var ett inramat kort på Henke från en fisketur och två tidningsurklipp från när Carro och Camilla var med i en teatergrupp för barn när de var mindre. Carros inramade kort på henne och Emelie fanns också med, precis som ett kort på Henke från det att han var tre år och satt på huk utomhus och förtjust tittade in i kameran tillsammans med den kompis han lekte med. Det är just det att för mig borde dom alltid finnas med, vara en del av mitt liv och överleva mig. Alla mina barn borde vara i livet och må bra, men så är det inte. Istället saknar jag två av dem oerhört, medan de andra två kämpar, precis som jag, med saknad, sorg och med att hantera livet fast det ibland är ohanterbart. När jag plockat upp alla kort och minnen vände jag och gick upp ur källaren. Jag struntade i att sätta igång en tvättmaskin och för den delen i det mesta andra också. Det blev soffan jag till sist landade i och där blev jag liggande, ledsen,oerhört trött och osäker på om jag skulle orka resa mig mer den här dagen. Jag reste mig efter någon timme. Turligt nog var jag bjuden till Therese och Magnus på middag, annars hade jag antagligen legat kvar än.

Nu är jag hemma igen. Lika trött, ledsen och utmattad som innan jag for trots att kvällen var trevlig och maten väldigt god. Det är gott att träffa en del människor även när jag är i det här stadiet, människor som jag kan slappna av med, vara den helt utmattade och ledsna människa som jag för närvarande är utan att det ses som konstigt. Jag hoppas att jag är lite piggare imorgon, att någon gnutta energi har återvänt så jag kan göra det val jag vet att jag måste göra den här gången också. Val kräver energi, att resa sig kräver energi och ibland kräver det till och med energi att bara vara. Så är det nu, bara vara och dessutom vara där jag är äter upp all energi och kräver till och med mer än jag har. Som så många gånger förr under de senaste sex åren. 

Love all your perfect and perfection

Perfektion.. eller  njaä

Bröst är bra, men inte om man tappar bort bilnyckeln. Ungefär så kan jag sammanfatta morgonens förehavanden. I morse var nämligen Emelie och jag på väg till skola och jobb och jag stod därför med bilnyckeln i handen, när Emelie bad mig hjälpa henne med att sätta upp håret i en hästsvans. Det gjorde jag naturligtvis, efter att jag helt utan att tänka på saken lagt bilnyckeln på bysten för att få händerna fria. Det hade väl varit helt okej, så till vida att jag efter håruppsättningen hade kommit ihåg detta lilla moment. Det gjorde jag inte! Istället utbrast jag förvånat till Emelie: -men vart är bilnyckeln? Emelie hade inte heller hon någon koll på vart den tagit vägen, så vi letade och letade. Till sist sa jag att vi skulle ta reservnyckeln istället för att hinna i tid, så det gjorde vi och begav oss ut till bilen.

Stod på mitt jobbskrivbord idag, dessutom
fylld med en del väldigt bra att ha saker <3

Just idag har det dessutom varit sista dagen på mitt gamla arbete på ett tag, varför jag dagen till ära skulle ta med mig fika till jobbet, jag återkommer till bakandet av detta fika senare, och det var nämnda fika jag lyfte in i bilen när jag plötsligt fick syn på nåt odefinierbart nerkilad mellan mina bröst. Det odefinierbara visade sig otroligt nog vara den borttappade bilnyckeln som stack upp och gav både en förvånad Emelie och en mig själv ett rejält skratt. Faktiskt skrattade vi så mycket att min mascara reducerades rejält. Det var ju ändå tur att jag inte åkte på jobbet i det stuket!

Helt nylagt ägg som Emelie plockade hos Angelica
 & Peter i söndags 

Väl på jobbet stod möte med chef och arbetsgrupp på agendan. Jag trodde under en kort stund att det mindre fungerande stadiet hade gått över. Det kanske man inte direkt kan säga att det hade. Det var när jag skulle förklara för chefen att jag pratat med en av kollegorna om en arbetsgrej utan att först ta det med honom, som jag såg på både chefens min och hörde på en kollegas försiktiga fnissande att det inte riktigt hade kommit fram som jag tänkt mig. Snabbt spolade jag tillbaka i mitt huvud och hörde lite förvånat vad jag själv hade sagt några sekunder tidigare. Jag har dragit över ditt huvud...! Man drar inte över folks huvuden, speciellt inte chefens. I och för sig hade jag inte heller gjort det, men man påstår inte heller att man dragit över någons huvud.. speciellt inte chefens! Vad ska man säga? Pinsamt men rätt kul ändå och min chef har humor, så harmonin återställdes ganska omgående. Fast då hade jag förstås redan hunnit haspla ur mig nåt osammanhängande om att jag naturligtvis inte hade dragit över någons huvud eller tänkt uttrycka mig riktigt på det viset.

Äggläggning på gång

Fast dagen har inte bara bestått av skratt, felsägningar och möten, utan även av tårar. Jag har väldigt trevliga medarbetare omkring mig. När jag nu ska prova nytt jobb kommer jag inte att sitta på samma ställe som dem och jag kommer att sakna dem alldeles oerhört. Så gott som hela dagen klarade jag av att hålla upp en relativt hård och besynnerlig fasad, framförallt genom att ganska obesynnerligt säga åt alla som sa snälla saker att jag är alldeles för blödig för att klara sånt. Så på eftermiddagen när jag kom in på mitt kontor efter en kort sväng in på ett annat kontor, var det kört. Där på skrivbordet stod det en present med en lapp där det stod "Var så god. Jag kommer att sakna dig! Puss & Kram /Titti". Det var det. Dagens ansträngningar var därmed helt onödiga. Jag bet ihop allt jag kunde, gick till Titti för att tacka och där kom tårarna. Dom kom några gånger till under dagen när en del av dessa underbara människor kom och kramade på mig. Jag kommer som sagt att sakna dem!

Att hitta kantareller är också en form av lycka <3

Förutom skratt, gråt, bröst och besynnerligheter har dagarna ägnats åt besök hos Angelica och Peter. Det var i söndags vi var där, Emelie och jag. Det var en väldigt bra dag att åka dit, för nämligen kläcktes det några kycklingar medan vi var där. Emelies ögon glittrade lyckligt och hennes kinder var alldeles rosiga efter att hon inte bara tittat på kycklingar, utan även plockat ägg ute i trädgården. Nåt annat roligt med den dagen var att vi, när vi var på väg därifrån, kom på att vi ville ha kantarellstuvning till våra köttfärsbiffar. Därför drog vi iväg ut i skogen och plockade oss lite kantareller. Lyxigt värre och så himla gott! Måndag tisdag har jag varit på inskolning till nya jobbet. Det är roligt och jag är riktigt taggad inför alla nya uppgifter. I övrigt flyter det mesta på. Emelie hade en bra första skoldag och veckan har hitintills varit bra även för hennes del. Det är härligt när hon är glad. Camilla och jag var iväg under dagen och handlade 50 (!) kg fryst hundmat i nån form av långa korvar. Det är till hennes lilla men ack så väldigt stora valp. Eller valp och valp, han är i alla fall ett år nu Camillas "lilla" irländska varghundsvalp. 

Lyxigt gott :)

Så slutligen till gårdagens bakande. Det gick inte heller alldeles som planerat. Jag skulle göra en chokladfudgekaka. Det innebär att man först bakar en kaka, som ska svalna innan man sen häller över en himla god chokladsmet. Igår var väntapåkakorsomsvalartålamodet inte det mest framträdande draget hos mig, så jag struntade helt enkelt i att vänta. Gårdagen var därmed en sån där gång när man tänker: vad skulle egentligen kunna hända och så får man som på beställning se vad som kan hända. Det som hände var att chokladsmeten, som i vanliga fall ska ligga uppe på kakan, for ner i den med ett swlooppande ljud. Mhm, tänkte jag, då får jag väl baka en dajmpaj istället då. Så det drog jag igång med och mitt i pågående bakande upptäckte jag att det saknades ingredienser. Nöden har ingen lag, så jag blandade i nån annan liten ingrediens och bestämde att inget av det jag bakade blev som jag tänkt, men att jag skulle ta med det till jobbet idag. Om inte annat så fick det väl vara tanken som räknades då. Trots att ingen av kakorna kan beskrivas som perfekta, var de goda och det verkade mina kollegor också tycka. Nu blir det säng, imorgon är det inskolning igen. Spännande, ansträngande och roligt. Just nu är livet ganska bra, det enda som saknas är dom som alltid är saknade. Carro och Henke, så otroligt nära i mitt hjärta men så väldigt långt borta på alla andra vis. 

Ett rätt gott liv just nu 

Kärleksfullt

Julafton

Trots gårdagskvällens idoga tjurande kom julafton ändå inrullandes med ett sedvanligt gott humör. När den gjorde sitt inträde hade ingen i huset ännu gått och lagt sig, utan istället fikade vi, Emelie och jag, med min pappa och bror som var på besök. Det var en mysig start på en överlag mysig julafton. 

Farsan & brorsan

Efter sömn var det då fortfarande julafton och fortfarande var humöret sedvanligt gott. Dagen har inneburit mycket mycket god mat, fika, paket och ljus. Den har även innefattat hundar i varierande storlekar, vilket i sig lett till en del skratt.

Fika efter paketöppning

Trots att vår lilla familj har varit väl medveten om att två så älskade medlemmar fattas oss, har dagen varit mysig. Det har varit en ganska harmonisk julafton, utan stressande och utan runtåkande. Det är dessa aftnar som tenderar att vara de bästa. Det är då det viktiga får ta plats, istället för att klockan ska styra och dagen ska fyllas med så mycket som möjligt.

Julbrudarna + varghundsbebis

Väl hemma tände vi ljus för Carro och Henke i deras lykta. Det är den lykta Camilla och jag köpte i Mora precis innan Carros begravning och som vi sedan tände ljus i på hennes grav samma dag som hon begravdes. Samma lykta tände vi ljus i för Henke på hans grav när han precis hade begravts. Det känns som den är deras speciella och därför tände jag den, för att de på nåt vis skulle vara med och fira jul även i år. Det är viktigt att hålla dem nära, så nära det går och på de vis det är möjligt. Vi saknar dem och har därför inte bara tänt ljus utan även pratat om dem och om minnen vi har, såsom när Carro lärde Camilla att äta rödbetssallad och Henke ville ge mormor Bon Jovi i julklapp, under kvällen.

 

Ljus för Carro och Henke i deras lykta <3

En del saker går rakt in i ens hjärta. Det gjorde de julklappar jag fick av Camilla idag. Hon gav mig: en tavla med texten "om du inte tror på änglar, har du inte mött min mamma", willow tree ängeln "thank you", högtalare med baslåda till datorn och ett kort med en text som fick mig att gråta.

Några av mina julklappar

Det var många tårar som trillade när jag läste vad som stor på kortet, men det var inte ledsna tårar utan väldigt rörda tårar. Det var för den delen inte bara när jag läste kortet som tårarna trillade, utan även när jag öppnade paketet med ängeln och tavlan och när jag hörde ljudet i högtalarna. Nåja, vad är väl en jul utan hjärta och rörda, berörda känslor som får synas?

Ledde till tårar <3

Julaftonskvällen har fått avslutas i Emelies rum. Hon fixade fika, mysbelysning och julkalendern där och det var riktigt, riktigt härligt att få sitta där med två nöjda döttrar och några hundar och bara känna alla överväldigande känslor över att ha förmånen att känna så mycket och ha så mycket kärlek omkring sig. Det har, under omständigheterna, varit en riktigt bra julafton. Jag är väldigt tacksam för allt jag har och för dem jag har och har haft förmånen att få ha i mitt liv.

Tacksam <3

Egentligen inte dit

Det var egentligen inte dit jag var på väg och det var absolut inte heller dit jag planerat att jag skulle. Tanken var att jag skulle åka hem och städa marsvinsburar, men istället drogs jag till dem. Eller i alla fall till deras gravar. I vanliga fall klarar jag nästan aldrig av att gå dit. Under hela sommaren och fram till idag har jag fört en inre kamp med mig själv, för att försöka övertyga mig om att jag ska åka till kyrkogården och plantera blommor. Jag har inte vunnit, åtminstone inte förrän ikväll och ikväll hade jag inga blommor med mig. Precis som alla gånger jag tidigare varit dit sen gravstenen kom, klarade jag inte riktigt av att titta på den först. Det gör för ont, det sliter sönder inifrån igen och igen och jag försökte i det längsta att komma undan att få det jag inte vill veta slängt i ansiktet ännu en gång. Så istället sneglade jag ner mot marken, upp på björkarna och ut över ängarna omkring. När ögonen snuddade vid de två nya vackra änglarna som någon varit dit med, gick det inte längre. Jag sjönk ner på knä framför deras gravsten, blundade och försökte kämpa mot de tårar som brände innanför mina ögonlock. Mina händer strök försiktigt över gräset och jorden, över det som ligger skyddande över dem nu fast dom egentligen inte alls borde vara där. Jag lät en hand stryka över deras sten. När jag nuddade vid korten på dem, korten på Carro och Henke som är på deras gravsten, tittade jag upp och gick sönder helt igen. Där var dom, blickandes tillbaka på mig från en sten som inte borde ha nåt med dem att göra. Där var märkena i gräset, som så tydligt visar vart deras kistor är och där stod deras namn den här gången också..  

Jag grät. Det gjorde inget, när det skymmer eller är mörkt är det sällan nån där. Det var det inte ikväll heller, så jag lät tårarna rinna och snyftningarna komma. Varför inte, det är ändå inget emot hur det känns. Hela min kropp skrek av den tomhet som bara förlusten av ett eller flera barn kan lämna efter sig, mina händer vilade på marken fast jag egentligen ville gräva mig ner till dom, träffa dom, se dom leva. Fast jag grävde naturligtvis inte, jag vet att dom egentligen inte är där. Inte dom, som dom var när dom levde. Istället kände och såg jag förändringen i jordens lutning på Carros grav. Jag vet var det innebär, jag vet att det betyder att nåt har rasat samman lite mer. Jag vet att det talar om att hennes kista håller på att förmultna, att hon.. inte lever längre. Fast jag vill egentligen inte veta, för egentligen får varken Carro eller Henke vara där.. egentligen får ingen av dem vara död och egentligen borde livet inte vara så orättvist, så råbarkat elakt. 

Hälsade på hos nån mer på vägen ut

 När jag satt där på knä i gräset med tårarna rinnandes, pratade jag med dem. Jag bad dem förlåta mig för att jag inte klarar av att komma dit särskilt ofta, jag berättade om sommaren och talade om hur mycket jag älskar dem och hur saknade dom är. Jag såg stjärnorna som började lysa på himlen medan jag satt där, skymningen övergick till mörker och jag hörde kyrkklockan som slog sina slag. Det fick vara så, jag satt där tills jag helt plötsligt kände att jag suttit där klart. Då reste jag mig, strök med ena handen över deras sten och begav mig av. Hundarna, som väntade i bilen, blev glada att se mig, stjärnorna och halvmånen svepte in kyrktornet i ett lite mystiskt sken och jag satt där i bilen och kände att Carro och Henke för en gångs skull var lite nära till och med på kyrkogården.  

Hemkommen

Tacksamt berusad.

Tacksam

Mitt i all öken, som tillvaron ibland kan liknas vid, snubblade jag åter över en av de filmer jag tycker riktigt, riktigt mycket om. The peaceful warrior, heter den och det är inte en eller några gånger jag sett den tidigare utan snarare massor. Varje gång jag har sett den har jag upptäckt nåt nytt att ta till mig. Häromdagen var det dock första gången jag såg den sen Henke dog, med det resultatet att det faktiskt glimtade till för mig hur otroligt mycket jag har förändrats som människa av allt som hänt de senaste fem åren. Hur som helst så säger en av personerna i filmen "there´s never nothing going on" och jag fullkomligt älskar det uttrycket. Jag älskar känslan det ger att tänka på just det, att det faktiskt inte finns en endaste stund då det inte händer nåt. Så det är det uttrycket jag sugit på de senaste dagarna när jag varit i naturen, träffat härliga människor, druckit vin med grannen, genomfört en fältstudie kring ortens utelivet, tappat bort en hund i skogen nattetid och återigen fått det bekräftat för mig vilka underbara människor jag har omkring mig, lagat mat, sett till att det gått hett till, återupplevt en del av tonårstiden igen, studerat sockret inverkan på själsnivå och njutit av vädret i allehanda former. Jag har även gjort en ny upptäckt gällande mig själv. I skogen nattetid, när Harry husgud plötsligt försvann i ett område med både mycket varg och en del björn, insåg jag att jag inte längre är den iskallt lugna personen i situationer när nåt mindre trivsamt inträffar. Istället förvandlades jag till en härva av känslor och massor med tårar. Trots att det var mitt i natten, totalt becksvart i skogen och kanske inte det roligaste lördagsnöjet, så kom dom. Majan, Hasse, Angelica och Peter for ut i natten för att hjälpa till att leta efter en av de viktiga i mitt liv. De hade med sig ficklampor, filtar, kaffe och omsorg. Den typen av omsorg som aldrig går att få på nåt annat vis än genom riktigt nära och äkta vänskap och jag är så otroligt stolt över att jag har förmånen att ha såna vänner. Jag grät när jag ringde dem, jag grät när vi återigen gick in i den totalt kolsvarta skogen och det enda jag kunde tänka var: bara han inte är död, bara han inte är död. Vi fortsatte att gå, ropandes, lysandes, lyssnandes och jag, som sagt, gråtandes. När vi äntligen hörde honom, när han sen dök upp, då grät jag av lättnad över att han var oskadd. Angelica sa diplomatiskt att jag klädde i svartrandiga kinder, jag svarade att jag förstod att det skulle göra sig i det ljuset. Sen for vi allihop hem till Angelica och Peter för att avsluta natten i deras nya hus med mycket skratt, värme, kaffe och underbar gemenskap. Det blev en bra natt till sist. En natt när det var väldigt tydligt att det aldrig inträffar att inget händer. 

Vackra värld

Ett lyckligt slut, ett bra avslut, ett nytt hus och älskade vänner

Också en typ av bekantskap - ny och väldigt god

Den återfunna med kompanjon

Hetta i tillvaron

Skogsnymf

Frid

Sockersött umgänge

Vackert under skogspromenaden

Som att hitta guld

Skogen förbereder sig för kväll

Livskvalitet

Möjlighet att andas

Startade med tårar

Dagen idag började, naturligtvis, med total sömndruckenhet, Emelies babblande och hundarna som hade idéer om att de skulle gå ut även idag. Emelie, som var lite mer vaken än vad jag var, tog på sig rollen som hundpromenerare och gick ut. Eftersom även hon var lite trött, tog hon en och en hund, istället för all tre samtidigt. Det innebar för min del att efter varje hund som var ut, hade vi diskussioner om huruvida hon skulle använda hundsele även på nästa hund, vilken hundsele som skulle användas och så vidare. Jag i min tur, som redan vid dagens uppvaknande var i läget inte helt på topp, är aldrig särskilt talför precis när jag vaknat. Därför kände jag hur jag redan innan Emelie kom in med sista hunden hade börjat spänna käkarna av viss irritation. När hon kom in, sa hon dessutom i en lite sur ton: du har fått post! Sedan Carro och Henke dog, har jag en komplicerad relation till såväl postlåda som viss post. Varje gång det ramlar in ett brev med ordet dödsbo efter Carros eller Henkes namn, kastas jag ner på knä av att läsa det och vid det här laget har jag lärt mig den hårda vägen att det aldrig tar slut på brev av det slaget. Rätt som det är, när jag är som minst oförberedd, så kommer det ett nytt. Därför drar jag mig i det längsta för att hämta posten, så har även den här veckans posthämtning fungerat. Med andra ord har jag inte hämtat posten alls. Så idag när Emelie kom in med den i kombination med en mindre glad ton, stålsatt jag mig för att få ett av alla dessa brev jag inte vill ha. Fast idag ville jag ha posten idag, visade det sig. Faktiskt så blev jag både rörd, glad och började gråta när jag fick min den. 

Med posten var det ett vitt kuvert där adressaten Ullis kort och gott var textad i rött. Jag fick upp ena hörnet av kuvertet först och ut i min hand gled ett halsband med ett hjärta och fyra änglar i olika färg, en röd, en lila, en ljusblå och en rosa. Direkt jag såg änglarna började mina tårar att rinna. Jag förstod vad änglarna står för, de symboliserar mina barn. Alla mina fyra barn, som jag älskar så. Jag öppnade resten av kuvertet och fick fram det ganska kortfattade, men otroligt gulliga brev som var med. Jag hade uppfattat det rätt, änglarna var mina barn. Det fanns ingen avsändare, men jag har mina aningar. Hur det nu än är, så: TACK!!!

Ännu mer rörd, ännu mer gråtandes läste jag brevet. Till och med Emelie var rörd. Vilken otrolig start på en dag som var på väg att gå i totalt mörker. Ett brev med fyra änglar senare så blev den, visserligen väldigt tårdrypande, men även så mycket mer ljus. Så igen: TACK! 

Obegripligt kristallklart

Tiden rusar fram och alla mina tidigare farhågor har visat sig vara felaktiga. Energinivån är relativt hög, fast jag för bara en och en halv vecka sedan trodde att jag skulle vara som en urvriden trasa. Konstigt nog är jag inte tröttare än vanligt, trots att jag jobbar heltid. Faktiskt finns nästan lite mer energi än innan arbetslivets återinträde i mitt liv. Det känns helt ok, det är till och med roligt att arbeta. Trots att arbetslivet gått från noll till hundra, cirkulerar livet inte enbart kring jobbet. Tvärtom händer det en del roligheter också. Saker som kommer att överraska en del och inte förvåna andra ett dugg. Än går det inte för sig att jag yppar så mycket mer om det hela, möjligen kan jag lite viskande nämna att det finns kärlek inblandat. Det är spännande, galet och förväntansfullt underbart. I det fallet går tiden alldeles otroligt långsamt, nästan i krypfart. Om inte annat har det blivit mer än vanligt tydligt att tid är ett relativt begrepp. Mina dagar rusar fram, samtidigt som de går otroligt sakta. Oefterhärmligt motsägelsefullt, extremt ologiskt och alldeles kristallklart. 

Vardagarna förflyter, förutom i arbetets, kärlekens och överraskningarnas tecken, på i en relativt njutbar form, fylld av älskade döttrar, underbara husgudar, kaffe, sol, ibland klorhaltiga bad och galen humor. Det har varit mycket skratt de senaste dagarna, det har varit en del tårar också. Det har varit liv, vänskap och gemytligt hemmasamvaro. Framtiden har funnits med, nuet har i vanlig anda varit det centrala och saknaden har som alltid smugit med i såväl toppar som dalar. Fast betoningen ligger på smugit. Den har inte tagit över, skrikande spräckt, krackelerat och banat väg neråt. Istället har den lågmält mumlande, molande, slitande och allestädes närvarande funnit i våra liv. Fast så måste det få vara, så kommer det alltid att vara. De är med i allt, Carro och Henke, och de ska de vara också. Vart de än är, så är de med precis som älskade familjemedlemmar ska vara. Tiden nu, relativ och obegriplig, är en bra tid, trots saknad och tack vara att de på nåt vis är med. Alldeles nu ringde Camilla från den punkafton hon är på, en punkafton där Asta Kask spelade. Asta Kask, som Henke tyckte så mycket om, vars ena låt spelades på hans begravning och som spelade en låt för Henke på Peace & Love 2011. Det var tydligt att Carro och Henke var med henne också, inte så lågmält, väldigt sönderslitande och med en enorm kärlek. Alla mina fyra underbara barn, så långt ifrån varandra och ändå så nära varandra. På olika vis, ständigt skiftande alltid lika älskade. Livet är, precis som tiden, ologiskt, motsägelsefullt och kristallklart. 

Som Asta Kask sjunger, som Henke skrev när Carro dog: en dag går solen ner för att aldrig komma mer. Till Er, Carro & Henke!

     

Smärtsamt uppvaknande

Henke, Carro & Camilla

Dagarna och nätterna flyter förbi, en del bättre och en del sämre. För närvarande är sämre det som bäst beskriver verkligheten och det gäller för fler än mig inom hemmets fyra väggar. Camillas mående är inte heller på topp, det är tomt utan de två syskonen hon växte upp tillsammans med. Det gör ont att sakna närheten, bråken – ibland på låtsas och ibland inte, tystnaden tillsammans, förståelsen, den gemensamma humorn och känslan av vi tillsammans. I natt hade Henke varit med i Camillas drömmar. Det är underbart att få drömma om dem, men det är ett elände att vakna och återigen upptäcka att de inte är här. En sån morgon hade Camilla, en morgon av saknad, smärta, en känsla av varför och oföränderlig tomhet. I morse var det framförallt Henke hon saknade, Henke som hon under natten gjort saker tillsammans med igen, skrattat med, fått svar av och tjafsat med. ”Varför måste han gå och dö, mamma? Varför kunde han inte bara få leva?” Jag förstår frågorna, vet att de kommer ibland och att de aldrig går att besvara på ett sätt som gör nån skillnad. Det trasar sönder ens mammahjärta att förlora två av sina barn, men det gör väldigt ont att se sina två kvarvarande barn så uppgivet ledsna med jämna mellanrum också. Det är svårt att inte kunna göra nåt mer än att krama om, lyssna och finnas nära, men det är det enda som går att göra. Jag lyssnar, kramar, låter bli att servera några klämchecka lösningar och bara är bredvid. Vi står varandra väldigt nära, Camilla och jag, så nära att det inte finns nåt att dölja och inga känslor eller måenden som är konstiga, pinsamma eller som inte går att visa. Det är bra under de dagar och nätter som ingår i kategorin sämre. Det är för den delen bra alla dagar och nätter. Det gör inget annorlunda och det medför heller inte att det gör mindre ont, men det finns nån att dela alla känslor med. Nån som förstår, som känner lika, har samma saknad, samma frågor och är lika utan svar.

Camilla, Henke & Emelie

Förutom saknad och energibrist har dagen innehållit middagsbjudning hos ex:et tillika Emelies pappa. Vi har en bra relation ex:et, som går under namnet Magnus, och jag. En relation som bygger på ömsesidig respekt, vänskap och att bry sig om. Det är suveränt att slippa laga mat en del dagar när orken inte riktigt är den bästa. Vi har haft två såna dagar nu. Igår for Emelie och jag till Magnus och åt och Camilla kom efter, idag är Emelie hos Magnus så det var Camilla och jag som sällskapade dit på middag. Nåt som verkar lovande även inför morgondagen, var att han mumlande nåt om att komma och äta även imorgon. Det är lugnt, avslappnat och tryggt att kunna knalla in där och umgås, äta, dricka kaffe och bara vara. Kravlöst och trevligt och nåt som Emelie uppskattar väldigt dessutom. En bra kväll med god mat, lite energi och med en gemenskap bland samtliga middagsnärvarande som är guld värd. Det är faktiskt nåt att uppskatta, trots en mindre bra dag. 

Magnus alias ex:et & Emelie

Den jag var, den jag är & den jag vill vara

Tillvaron för dagen har sett grådaskig ut från alla håll och ur alla perspektiv. Inte en skrattrynka så långt ögat kunnat nå och inte heller ett särskilt positivt bemötande av dagen som stod väntande i dörren fylld av förväntan och liv. Det har ändå inte varit en dålig dag egentligen, det enda som varit dåligt är humöret och det har kompenserat för allt annat som inte varit av samma usla karaktär. Till och med marsvinens försök att påkalla min uppmärksamhet har jag upplevt som kravfyllt och kvävande, för att inte tala om hemmets väggar som för dagen mer symboliserat instängd panik än den trygghet jag annars brukar associera mitt hem med. Idag har jag längtat, saknat och sörjt. Precis som alltid har tillvaron filtrerats genom Carros och Henkes anleten, men idag har det varit svårt att se nåt annat än deras älskade blå ögon, vackra ansikten och yviga hår. Idag svävade bilder från när de var bebisar förbi, blandat med bilder från när jag såg dem sista gången någonsin. Livlösa och borta för alltid. Carro med bleka läppar och märken på sin panna efter älvens botten, Henke med glittrande små glassplitter i håret och skador överallt. Idag har det varit en sån där dag när mitt inre har skrikit, krasats sönder ännu lite mer, gått i ännu fler bitar och längtat, medan mitt yttre avspeglat irriterad huvudvärk och brist på energi.

Återigen har jag saknat den jag var en gång, den som hoppades och trodde på att allt så småningom skulle ordna sig och att allt skulle bli bra. Varje morgon består fortfarande i att inse att det jag hade hoppats skulle vara en mardröm, är den sanning jag numer lever i och att välja livet istället för överlevnad ännu en gång. Fast morgnar som idag är det valet trögt att göra, morgnar som idag känns livet så väldigt långt och tillvaron så väldigt jobbig. Igår inspirerades jag av en människa med livet emot sig, som ändå var så otroligt ödmjuk, inspirerande, utstickande och med ett förhållningssätt som inte kunde annat än verka upplyftande. Idag ramlade jag ner till att vara allt utom i närheten av det förhållningssättet inför livet. Det får vara så. Även om den jag vill vara inte alltid är den jag är, som idag med all pessimism, ledsen trasighet och sorgsen saknad, så tror jag att allt sånt också måste få finnas och få komma ut. En del saker går inte att alltid hålla nere, för antagligen slutar det med att det då drar ner en djupare än att det nånsin går att hitta upp till ytan igen. Jag vill nog inte ens alltid hålla det nere, för Carro och Henke var och är mina barn som jag älskar och det måste få kännas hur ont det gör att vara utan dem när de nu inte längre finns med mig här. Så fast jag idag har varit precis så som jag inte vill vara, fast dagen har varit grå och livet inte särskilt roligt, har det nog ändå varit en nödvändig dag. En dag när livet återigen krackelerade och livsviljan rasade ner till botten igen. En dag när jag lyssnade på några av deras favoritlåtar i ensamheten när Camilla och Emelie gått och lagt sig och en dag när jag till sist släppte fram den gråt jag försökt stänga in inom mig ett tag. 

My Immortal - Evanescence

Bårhuset

Då, för fyra år sen var vi på bårhuset den här tiden. Jag hade, tillsammans med Camilla, Henke, Emelie, mitt ex, mamma, pappa, styvmor, Carros kompis Marre med pojkvän och prästen, redan tagit det skrämmande steget in genom dörren till rummet där hennes kropp var. Jag hade redan sett Emelies enorma tårar trilla ner för hennes kinder, Henkes skakande snyftningar och Camillas chockade sorg när vi stod där bredvid Carros kropp. Det kändes som om jag var innesluten i en bubbla, som förvrängde alla ljud, förändrade min syn och gjorde verkligheten skevt bortdomnad. Jag strök henne över håret, min Carro som låg där så utlämnad och bortanför all räddning. Hon var fortfarande blöt efter tio dygn på älvens botten, hon var kall, stel och borta. Min Carro var inte längre där, det var bara ett skal kvar och det kunde inte få vara sant. Det var sant. Det som aldrig fick hända hade hänt. En sko var borta, hon hade Camillas randiga bruna tröja och jeans på sig under den gula landstingsfilten. Håret var bakåtkammat, inget hon hade gjort själv utan nåt som nån hade ordnat med innan vi skulle komma. Min lilla dotter. Där låg hon och det fanns inget i världen någon kunde göra för att hjälpa henne längre.

När Emelie ville gå därifrån, då gick vi. Det var bland det svåraste jag har gjort. Det slet i hjärtat att lämna Carro där, ensam och utan någon, för att aldrig mer återse henne. Fast jag visste att jag måste gå, att vi alla måste gå för ingen av oss kunde hålla henne kvar för alltid i alla fall. Som från en annan dimension hörde jag de andra prata lågmält, fråga mig saker eller styra upp praktiska ting. Jag hörde hur Camilla snyftande med stegrande panik i rösten upprepade: vi kan inte bara lämna henne här, hon kan ju inte vara själv.. här.  Det var då, för fyra år sen, dagen när de hade hittat Carros kropp på 13 meters djup i älven. Dagen jag fasat för, dagen jag väntat på, ända sen hon försvann var jag rädd att de inte skulle hitta henne och skräckslagen över att de skulle hitta henne. Om Carros kropp inte återfanns skulle jag bli galen, om hon återfanns skulle det bevisa att hon var död och då var jag rädd att jag skulle bli galen. Jag blev inte galen, bara trasigt krackelerad och förstörd. – Vet du varför jag ville gå mamma, sa Emelie? Jag kände hur sorgsenhet kom över mig.

Carro i november

Älskade Carro den 1 november 2008 - ett av de sista korten hon tog på sig själv

För fyra år sen ingick den här dagen i den period om cirka tre veckor som Carro höll sig borta. Tre veckor och jag saknade henne så mycket att jag till och med bytte ringsignal på min telefon på jobbet, till en låt som Carro brukade lyssna på mycket. Lite barnsligt kanske, men det fick mig att känna mig nära henne på nåt vis. Under dessa veckor vägrade hon konstant att svara på såväl de sms jag skickade henne, som när jag ringde henne. Sen äntligen, den 2:a november 2008, svarade hon på ett av alla mina sms. Svaret var kort, det löd: jag lever. Det var det första sms:et av flera som jag fick av henne, under de resterande dygn som hon ännu fanns i livet. Det var det kortaste av dem också. Hur som helst var det en lycklig dag i mitt liv, den dagen jag fick svar av min dotter igen. Den dagen som jag trodde skulle vara inkörsporten till att hon skulle komma hem igen. Det gjorde hon. Hon kom hem, men inte för att stanna. Det visade sig dessutom att sju dagar efter det där efterlängtade svars-sms:et jag fick av henne, var hon död. November dundrar in med full styrka i våra liv igen och det känns.  

Jag har inga svar och jag kommer aldrig att få det heller, men jag kan ana och jag kan tro. Jag hade ändå förmånen att få ha min underbara dotter Caroline i mitt liv under nästan 19 år, nåt jag är så väldigt tacksam för. Jag brukade alltid säga att det var Carro som räddade mitt liv, eftersom jag innan jag blev gravid med henne levde ett lite mer vidlyftigt liv. Tyvärr kunde jag inte rädda hennes. Jag kände henne ändå ganska bra efter dessa år, nåt som även Carro tyckte har jag utläst av hennes dagböcker efter hennes död. Så det jag tror är hon hade bestämt sig för att avsluta sitt liv redan innan hon försvann hemifrån de där tre veckorna. Jag tror även att hon var rädd att jag eller någon annan i familjen skulle räkna ut det och försöka stoppa henne. Det var antagligen därför hon drog iväg under buller och bång, för det och för att klara av att distansera sig från oss. Trots att det snart har gått fyra år sen hon dog, går det inte en dag eller för den delen en timme som jag inte saknar henne och tänker på henne. Om hon bara visste vilket tomrum hon skulle komma att lämna efter sig, min underbara, egensinniga och så väldigt älskade dotter Caroline.

Kärlek på kyrkogården

Vinterfix vid Carros & Henkes gravar, eller som Camilla beskrev det på Facebook - fixade lite hos kärlekarna idag, det känns.

Det är sorgligt att vi för att vara samlade i det som tidigare var synonymt med oss, numer måste åka till kyrkogården. Det är där Carro och Henke är nu. Åtminstone är det där deras kroppar är, så det är dit vi får lov att bege oss, Camilla, Emelie och jag, för att vi som vi brukade vara, ska vara på samma ställe. Det är ingen rolig känsla att besöka två av sina barn eller syskon, som det är för Camillas och Emelies del, vid deras gravar. Det gör ont, sliter upp sår som aldrig kommer att läka och får alla smärtsamma känslor, all trasighet och förnimmelsen av att inte längre vara hel att rusa till ytan med full kraft. Den plågsamma sanningen slår emot oss varje gång vi kommer dit och ser Carros och Henkes namn lysa mot oss från den vackra svarta gravstenen som har formen av ett hjärta. Det är därför vi har så svårt att företa oss den korta resan som vägen dit innebär. Vi orkar inte med att hantera alla känslor av sorg och saknad som väller fram av den påtagliga påminnelsen om att de är borta som deras gravar utgör. Därför drar vi oss i det längsta för att åka dit. Idag har vi ändå varit där, samlade allihop igen, alla vi som i Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag. 

Det var så gott som mörkt när vi kom dit. Mörkt, regnigt och tomt på människor. Det är så vi vill ha det. Vi vill vara ensamma när vi är där, själva med vår sorg och saknad. Ifred med de sysslor vi har där att göra. Idag fixade vi inför vintern, tog bort gamla blommor sedan sommaren som vi fram till i dag inte förmått oss att åka dit för att göra, satt dit enris, mossa, ett vackert hjärta med en ängel som Camilla köpte igår, ett annat hjärta som vi haft sen tidigare och lyktorna som vi har köpt speciellt till deras gravar. Emelie var ledsen, på gränsen till otröstlig, och stora tårar trillade ner för hennes kinder medan vi var där. När vi fixat klart allt vid Carros och Henkes grav, tänt ljusen och var på väg därifrån, hulkade hon fram: – jag är så ledsen att det känns som att gå sönder här, samtidigt som hon pekade mot hjärtat och halsen. Det är inte lätt att sakna så mycket, inte för någon och inte för en nioårig liten tjej som stått sin numer döda storebror närmast i världen. Det är inte lättare för en 20-årig tjej att sakna sin storasyster och bästa vän och sin lillebror och närmast förtrogne heller och det är definitivt inte särskilt lätt för ett trasigt mammahjärta att både sakna två av sina älskade barn och samtidigt se sina kvarvarande två så otroligt ledsna och trasiga. Ändå kändes det nästan som om jag kunde förnimma Henke gåendes bredvid Emelie, med sin arm runt hennes axlar, huvudet lite på sned och pannan oroat rynkad när vi vandrade ut från kyrkogården. Ändå kunde jag nästan känna Carros otroliga utstrålning strömma mot mig där hon svassade fram på sitt säregna sätt bredvid Camilla där vi gick. Ändå, trots all sorg, smärta och saknad, är jag säker på att de är hos oss ofta och att vi kommer att träffas igen. Ändå vet jag att kärleken till dem, till Carro och Henke, alltid finns kvar i Camillas, Emelies och mitt hjärta och att utan dem är ingen av oss längre hel. Sånt är det som mal på i ett relativt slitet mammahjärta på väg ut från kyrkogården, efter att ha fixat lite hos kärlekarna. De kärlekarna som inte längre är med oss i livet.