Inget hjälper mot den

Kortare 

Hösten, nya erfarenheter och ny frisyr, men samma saknad. En del saker har en tendens att bara växa och oerhörd saknad är tydligen en av dem. Alla dessa dagar när tiden går, har blivit till år och år utan några av dem som är så viktiga är hårda. Jag ser det på Camilla och Emelie också. Det smärtar. 

Körövning i kyrkan

Oavsett det inre livet, där hösten och saknade mal på, går livet utanför sin gång. Den 6 oktober gjorde jag ett av de relativt sällsynta besöken hos en frisör. Frisyren blev relativt kort, men det var skönt att få bort allt det slitna. Förutom frisör, så jobbade jag och under kvällen var det kör. Det är trivsamt, även om jag inte riktigt förstår varför jag tycker det medan jag är där. Det är inte lätt att hänga med i alla tonarter och stämmor, men väl hemma känns det bättre än innan. Så kör är bra, sång och kyrklighet verkar tydligtvis helande. 

Höst även på kyrkogården

Fast den 6 oktober drog jag iväg till gravarna efter kören. Det var mörkt och hösten hade satt sina tydliga spår på de tidigare sommarblommande gravarna. Det var kyligt och de kändes som vanligt inte alls som dom var där. När det börjar bli kallt använder jag Carros stickade tumvantar. Dom får mig att känna henne lite närmare, men inte ens vantar värjer mot den distanserade känslan som deras gravar lämnar. Overklig, obegriplig, borde inte vara men är ändå och outhärdlig smärta. Kärlek och saknad och så den väldiga tomhet som bara döden kan lämna efter sig. Ingen kör i världen kommer att hjälpa mot den.  

Carros vantar - värmer på mer än ett sätt <3

Myggbett, medium & midsommar

Viktigaste av allt <3

Oavsett mående eller avgrunder så går livet sin gilla gång. Min energi är långt under lägstanivå, vilket jag försökt ignorera under en tid. Ignorans när det gäller energi lönar sig aldrig, inte den här gången heller. Därför har jag sen igår varit hemma från arbetet med feber. Eller feber har jag haft under några dagar, men inte nog hög för att hålla mig i stillhet och vila. Så kroppen visade, som så många gånger förut, vart skåpet ska stå och höjde tempen nog mycket för att utesluta allt utom horisontalläge. Fast jag räknar med att vara tillbaka på jobbet senast torsdag, i alla fall om jag får som jag vill.  

Midsommarmätt Patrik

Medan avgrunden varat har midsommar hunnit komma och gå. Trots total trötthet var det en trevlig helg. Under torsdagen kom Patrik. Vi hälsade först på Majan och Hasse, för att därefter fortsätta till Therese och Magnus. Där blev vi kvar till långt in på natten och det var en trevlig kväll. 

Midsommardagens sena lunch

Midsommarafton började med midsommarlunch hos mamma. Det var mamma, Camilla, Emelie, Patrik och jag som frossade på allt från sill till janssons frestelse. Eftersom febern redan då var ett faktum kraschade jag en sväng på mammas soffa efter maten. Ett så pass långt tag att vi blev lite sen till kvällens aktiviteter. 

Kari & Hasse 

Även denna kväll spenderade vi hos Therese och Magnus och det gjorde även Angelica och Peter, Anna-Carin och Per och Omar. Det hann bli dagen efter innan vi kom hem och midsommardagen vaknade både Patrik och jag och var rörande överens om att det måste vara ganska tidigt på morgonen. Det var det inte, för klockan var närmare tre på eftermiddagen.   

Middag, värme och ett och annat glas vin

En sak är säker, vaknar man vid tre på eftermiddagen hinner man inte laga lunch. I alla fall inte om planerna innebär inplanerat besök i fäbodstuga. Lösningen var enkel, vi köpte med sallad och kebab och begav oss till Hasse och Majans stuga och åt medan elden sprakade bredvid oss, fåren bräkte och fåglarna kvittrade. Från den sena lunchen bar det av till ett norskt pars stuga, som ligger i närheten av Hasse och Majans stuga. 

Spegel, spegel på väggen där.. 

Det var första gången jag var in i den stugan och det är definitivt en av de finaste stugor jag sett. Där satt vi, Hasse, Majan, Kari, Terje, Patrik och jag, och drack kaffe och vin och babblade om allt och inget under någon timme och det var supertrevligt. Sen fortsatte Hasse, Majan, Patrik och jag till Hasse och Majans stuga, där vi åt middag och drack något mer glas vin i skenet från brasan i den öppna spisen. Det är rogivande att vara i skogen och i stugor, där det inte går att göra så mycket annat än att njuta av stunden. Det borde vara fler såna stunder i tillvaron.

Trött Hasse & nöjd Engla

Söndagen hälsade Patrik och jag på Therese och Magnus en snabbis, innan vi for hem och grillade. Det ger sommarkänsla att grilla oavsett om det i övrigt känns som det är sommar eller inte. Söndagen var även den dag Patrik begav sig hemåt. När kvällen kom var jag slut som artist och det blev en tidig kväll. Måndagen innebar arbete och feber. Alvedon fick vara min bästa vän, men jösses så sliten jag kände mig. Även tisdagen innefattade feber, men min vana trogen struntade jag högaktningsfullt i det och arbetade mer än mina åtta timmar och under kvällen umgicks jag med Caija hemma hos henne. Hon har ställt i ordning ett rum i ett av uthusen och det var där vi satt och pratade om det mesta i livet medan kvällen förflöt. Det var en bra kväll. 

Älskade, älskade & så enormt &
väldigt saknade <3 

Även onsdagen innebar feber och mer än åtta timmars arbete. Under kvällen gjorde jag det jag dragit mig för under en tid. Jag for till kyrkogården, till Carros och Henkes gravar och satte blommor hos dem. Mina älskade barn, som jag saknar hela tiden. Jag avskyr att det är som det är och jag avskyr att jag måste sätta blommor på deras gravar. Dom borde leva och dessutom överleva mig. Det var jobbigt, lika jobbigt som alla andra gånger jag har varit dit. Det slet upp såren som aldrig kommer att läka, rispade upp det lilla som har läkt och drog ner mig på knä. Det gör ont att leva utan två av sina barn, det sliter sönder ens inre och det krävs så mycket kraft att försöka hålla bitarna på plats. Ibland lyckas jag, andra gånger krackelerar livet igen. Eftersom min tillvaro för närvarande är långt ner och avgrundsdjupt, orkade jag inte hålla något på plats. Inte mig själv, mitt inre eller all den trasighet som jag försöker hantera. Det finns en tanke med att jag åker till kyrkogården på kvällen, då är det nästan aldrig någon annan där.

Min lavendel blommar & luktar
underbart

Det är kostsamt att åka till kyrkogården, åtminstone om priset mäts i annat än ekonomi. Väl hemma kom den högljudda, hulkande gråten. Den jag var glad att jag lyckats behärska när jag var ute. Då och där trillade bara tysta tårar. Det spelar ingen roll om det är tyst eller högljudd gråt, för ingendera hjälper. Det var så natten var, hulkande i fosterställning för att så småningom somna i samma ställning med hundarna nära nära. Torsdagsmorgonen vaknade jag totalt omotiverad. Febern var kvar och orken i botten. Ändå for jag iväg och arbetade. Det gick till efter lunch, då fick jag lov att flexa ut för att åka hem och bara sova. När klockan var halvsju på kvällen fick jag besök, så då först kravlade jag mig upp.  

Kvällspromenad bland liljekonvalj & mygg

Det var mitt i all otroliga trötthet ändå skönt att få besök, att få fokusera på te och samtal medan klockan gled mot natt. Därefter sov jag igen. Feber och känslomässig utmattning i kombination är ingen direkt hit för orken. Fredagen arbetade jag, för att åka hem och krascha igen. Jag vaknade sent med ångest som fick mig att slita på mig en enorm offerkofta, där jag satt i sängen och försökte genomleva det som livet ibland är.  

Söndagssol <3

Under helgen var det mediumutbildning. Inte ens det fick mitt humör eller min energinivå att stiga det minsta, men jag klarade det jag skulle och fick ett certifikat. Solen sken och världen visade sig i övrigt från sin vackraste sida. Det var många underbara människor där och helgen var egentligen bra, om jag bara hade haft mer energi och åtminstone tagit mig upp på knä. Under kvällen var jag bjuden på grillat hemma hos Therese och Magnus, det var gott och trevligt. Ibland kan det räcka att vara tyst om det är tillsammans med rätt människor. Therese, jag och husgudarna tog en promenad ner till älven som speglade en sen solnedgång. Det doftade underbart av liljekonvalj och myggen festade vilt på de korkade människorna som så vänligt dukade upp sig själva. Älvens vackra reflektion av världen var definitivt värd att agera myggmat för. Vatten är rogivande och ibland ger det dessutom lite kraft.   

Caijas mysigt nyinredda rum

Efter mediumutbildningen på söndagen tog jag med mig husgudarna ut i solen. Dom njöt och jag frös. Väl inomhus insåg jag, efter umgänge med febertermometern, att det troligen inte skulle bli något arbetande dagen därpå. Det är konstigt att jag aldrig lär mig att ta det lite lugnare och låta mig själv vila när det behövs. När det är totalkrasch är det i regel redan för sent att rädda upp något av den ork som borde finnas. Nåja, förr eller senare kanske även den läxan sitter. Igår spenderade jag så gott som all tid i sängen eller i soffan. Idag har det horisontella läget hållit i sig, med undantag för lättare matlagning och en tur utanför dörren för att hämta min hyresvärd som fick lov att hjälpa mig att slå ihjäl en påkörd huggorm som Emelie med kompis hittat på vägen vid huset som vi bor i. Det var bra att han hjälpte oss med det, ingen ska behöva lida i onödan. Nu blir det åter att inta sängen med målsättningen att ha nog mycket ork för att arbeta på åtminstone torsdag. 

Oväntad vänskap i trädgården

Ändå..

Jag fattar inte hur det kommer kännas imorgon de var Carro som hade mest Julkänsla i familjen. Så de kommer bli en väldigt konstig jul i år.                                                                                                                                                                                                                                    Skrev Henke på dayviews den 23 december 2008 

Ett tag i livet hade jag en egen husmodersförening och tyckte att jul var en riktigt viktig högtid, då allehanda bakverks och maträtter skulle serveras. När mina krav på mig själv sjönk, tog Carro vid. Hon var den som ville pyssla, pynta och baka och hon fick dessutom med sig övriga i familjen i alla dessa julbestyr. När hon dog försvann väldigt mycket av den känslan. Julen är alltsedan dess en tid när det är väldigt tydligt att det saknas några av dem som var vi förut. Henke hade så rätt. Alla jular efter att först Carro och sen Henke dog är konstiga. 

Tack Angelica <3

Jag närmar mig därav julen med en känsla av motstånd och det som står på fixalistan är inte särskilt mycket. Ändå lyckas jag inte vara ute i tid, så även i år var det i sista stund jag fixade det som ändå måste fixas. Några julklappar införskaffades, en julskinka har inhandlats så även lite lax, rödbetssallad och leverpastej. Utöver det är det inte allt för mycket jul i vår kyl. Eller det var inte förrän natten innan julafton i alla fall.

Mamma har dukat för julmiddag <3

Nämligen sover Emelie hos sin pappa natten innan julafton varje år. Han fyller år på julafton, så julaftonsmorgon ägnar Emelie åt att gratta honom. Camilla sover hemma hos sig. Det innebär att kvällen och natten innan julafton spenderar jag utan hänsyn till klockan. I år fikade jag först med Camilla. Det var ett tag sen vi hann sitta och bara babbla över en kopp te eller kaffe, så det var en riktig höjdpunkt i tillvaron. När hon for hem till sig vid 22.30 tiden, for jag till Angelica och Peter och där blev jag kvar till två på natten. 

Camilla & Jonatan hemma hos mormor
på julafton <3

När det väl blev hemfärd, efter en riktigt trivsam kväll med ljus, mycket kaffe och vänskap, blev det i sällskap med en kastrull vardera av Angelicas hemgjorda köttbullar och hennes hemgjorda risgrynsgröt. Det är såna människor jag har omkring mig. Varma, vänliga och med oändligt stora hjärtan och jag är oändligt tacksam över att jag har dem i mitt liv. Väl hemma struntade jag i att griljera skinkan, allt har sin tid så även skinkfix. Istället slog jag in julklappar till ungefär halv fem på morgonen, för att därefter krascha med alarmet ställt på klockan halv tolv.      

Även husgudarna var förväntansfulla inför julmiddagen <3

Alarmet väckte åtminstone inte dem det var tänkt för och mitt uppvaknande skedde därför inte förrän strax innan klockan tolv när pappa ringde. Det var en himla tur att han gjorde det, tack vare det slapp jag missa julmaten hos mamma. All denna mat, som varje år följs av nån form av julkoma. Så även detta år, men det har sin charm det också på nåt vis. Framåt 17-tiden hämtade jag Emelie som fram till dess varit hos sin farmor och farfar. Det var efter det som juleljusen verkligen började glimma. Emelie har önskat sig en speciell telefon under några månader. Jag har ljugit och sagt att hon inte kommer att få nån sådan och att jag berättat det för henne för att hon inte ska bli besviken.   

En mycket nöjd Emelie med en av sina julklappar <3

Hon fick sin telefon och glittret i hennes ögon efter det gjorde att samtliga andra ljus verkade lite bleka. Det var underbart att se hennes totala glädje och det värmde mitt mammahjärta rejält. Vi fortsatte vår julaftonskväll hemma hos pappa. Mina syskon var julen till ära hemma alla tre och det var mysigt att träffa dem. Emelie spelade kort med sin ena moster Chatrin och sin morfar. Jag och min andra syster Jeanette drack te och sällskapade kortspelarna. Min bror Daniel med flickvän tråkade framför tv:n. Kvällen var riktigt, riktigt bra. 

Sent på julaftonskvällen tände vi ljus hos Carro & Henke,
pappa & jag <3 

Ändå var mina tankar delade. Vad jag än gör är det så och julafton är inget undantag, snarare är det ännu mer tydligt. En del av mig firar jul och gör för jul väldigt normala saker, den andra delen letar efter Carro och Henke. I tankarna och i hjärtat. Alltid. Jag saknar dem, det gör vi alla. Det är svårt att vara utan dem. Sent på julaftonskvällen for vi, pappa och jag, till kyrkogården. Jag hade köpt två ljuslyktor som ser ut som hjärtan, som jag hade tänkt tända redan på dagen. Det är bara det att det inte är det lättaste att åka till kyrkogården, inte känslomässigt, så efter en stunds fightande med mig själv under dagen bestämde jag mig för att jag fick tända ljus hemma för dem istället. Under kvällen kände jag att det inte gick längre, jag måste dit.

Julaftons kväll hos pappa <3

Det var vackert på kyrkogården med ljus så gott som överallt, frost som glittrade och en helt stjärnklar himmel. Det kändes bra, men så väldigt sorgligt, att tända hjärtljusen till dem. Det är inte meningen att man ska tända ljus på kyrkogården för två av sina barn på julafton. Dom borde istället ha fått julklappar, ätit massor med mat och fuskat i kortspel med oss andra. Nu är det inte så och mina julkänslor är definitivt påverkade av det. Trots det och trots mina minimala förberedelser inför jul, kom den ändå. Den blev dessutom trevlig, så trevlig som jularna nu för tiden kan bli och det är nåt att vara tacksam för det med. Idag är en ny dag, en dag med väldigt mycket telefonbabbel från Emelie, många minusgrader utomhus, köttbullar att äta och en julskinka att griljera.       

Vackra kalla vinterland    

Lådor för kroppsdelar och rosa moppar

Rosatonad bröstklämmare

Från tisdag till söndag. Fort går det minsann också, men tisdagen innefattade i alla fall den rejäla tillplattning jag bloggledes förutspådde under den morgonen. Tisdagen var således mammografins dag och en dag som dessutom, passande nog, visade sig gå i rosa. Allt ifrån kaffemuggar till mammografiapparater var nämligen förgyllda i denna vackra kulör. 

Träffade Jan Söderström i Siljansfors
Han körde genom Sverige för barncancerfonden 

Mammografi är inte så hemskt som många säger. Det går fort, det gör inte alls så ont som man skulle kunna tro och det är dessutom viktigt, för en del till och med livsviktigt, att genomföra denna undersökning. Lite lustigt, och trots att jag genomfört ett antal mammografiundersökningar tidigare, så tittade jag denna gång på apparaten och såg en plastlåda som jag inte tänkt på tidigare. Utan vidare reflektion över om det verkligen var en plastlåda eller om det möjligen kunde vara den del som ligger mot ovandelen av bröstet under undersökningen, utbrast jag till den rätt roade sköterskan: jaha, så man ska alltså lägga dem i en låda nu, hur är det egentligen tänkt att det ska gå till? Jag slapp lägga någon kroppsdel överhuvudtaget i en låda och undersökningen gick snabbt och smärtfritt. Nu är det bara att vänta på svaret också.

Mamma som njuter av kaffepaus i Siljansfors

 Även om själva undersökningen var snabbt avklarad, var resan till den inte lika enkel. Det var så gott som omöjligt att hålla sig vaken och det hade väl inte varit ett så väldigt stort problem, om det inte vore för att det var jag som körde. Jag fick hastigt och lustigt lov att köra in på en avsticksväg, luta huvudet bakåt och sova. 

Blomsterpyntat min farstukvist

När jag kikade upp igen såg jag min mamma som tålmodigt satt bredvid och tittade med en lite tom blick rätt fram och när jag följde hennes exempel föll min blick på en skylt med en kaffekopp. Lycka kan ibland vara att upptäcka att man är i Siljansfors och att det dessutom finns ett öppet café där. 

Blomsterpynat hos Carro & Henke <3

Så mamma och jag for lyckliga över möjligheten att fylla på koffein in på caféet, köpte oss kaffe i rosa muggar och träffade Jan Söderström som var på väg genom Sverige på en rosa mopedaktig sak för barncancerfondens räkning. Han var trevlig och moppen var suveränfrän, nästan så frän att jag ett kort ögonblick funderade över om inte moped är ett riktigt vettigt fordon att färdas på.

Barn i sorggruppen släppte ballonger mot himlen till dem vi förlorat.
Den vita högst upp är Carros & Henkes ballong.

Numer har jag återgått till att tycka att moped kanske inte är det bästa fordonet, i alla fall inte om man ska åka flera och de flera dessutom består av en blandning av människor och hundar. Jag har även masat mig hem från mammografidagen i Mora och det gjorde jag med avsevärt många nya mattor. Det var inte jag som shoppade mattor, utan morsan. För närvarande är mattor ett viktigt inslag i hennes liv och det märks mer en del dagar.

Premiärbadat 

 Förutom Moradagar har livet inneburit en del blommor, eller faktiskt ganska många blommor. Dels har vår farstukvist pyntats med allehanda arrangemang och dels har jag satt blommor vid Carros och Henkes gravar. Det gjorde jag tillsammans med Camilla och vi var båda rörande överens om att vi gjorde det rätt bra, som orkade åka dit och göra det. Det är jobbigt att åka till deras gravar, det gör ont och varenda gång är det som att få en hård smäll i mellangärdet som får en att man tappa andan. Fast vi klarade av det i år och det blev fint. Vi satte bland annat dit lila hortensior, eftersom Carro älskade lila. Henke var inte lika tydlig med sina favoritfärger, men han valde en vit bas så de andra blommorna är vita.  

Tove var med på badpremiärandet, även om hon inte badade.

Sommaren brukar vara lite enklare, göra lite mindre ont, men nu är det rätt tufft. Jag saknar dem enormt mycket och hittar egentligen inget riktigt bra förhållningssätt till den tomhet som de lämnat efter sig. Det blir inte enklare ju längre tiden går, det blir bara ännu längre sen man sågs och det är smärtsamt, sorgligt och vedervärdigt avskyvärt. Det gör ont att sakna sina barn så mycket och veta att det inte finns någon möjlighet att få träffa dem igen.

Fika hemma hos pappa

Trots att jag saknar, trots att jag tänker oavbrutet på Carro och Henke rullar livet på med allt vad livet innebär. Just nu innebär det ganska mycket arbetande, inskolning till nya jobbet, en hel del sol, trädgårdsarbete, hundliv, vänner, barn i sorggrupp, blommor, saknad, kaffe, näsblod, trötthet och inköp av nya däck till bilen. Det innefattar även drömmar om Västkusten och Geiranger, som vore trivsamma semesterställen att åka till och så innefattar det dagen till ära premiärdoppet utomhus.  

På väg från dagens badande, dök dessa bedårande varelser upp på vägen.

Grattis älskade Carro

Vackra Carro

Ännu en födelsedag med besök på kyrkogården. Idag fyller Carro år. Emelie säger att man inte slutar att fylla år bara för att man är död, så 24 år blir Carro idag. Hon skulle, om hon inte hade valt att lämna oss, ha önskat sig stekt falukorv och mjölkstuvade makaroner till middag. Det gjorde hon alltid när hon fyllde år och det var en av hennes absoluta favoritmaträtter. Min vackra förstfödda dotter, du som kunde skapa en nalle av en lakansstump, skriva direkt ur hjärtat och var den starkaste person jag någonsin träffat. Om du bara visste hur mycket jag önskar att du vore kvar hos oss. Jag älskar dig min lilla gumma, som egentligen skulle ha varit stor nu. Jag älskar dig så enormt mycket. Hoppas du har en underbar födelsedag och att du firar den med din underbara bror. Puss och kräm mitt underbara barn.

<3

Ännu en födelsedag..

  

Rent märkligt modig

Tacoafton <3

Dagen idag var en märklig dag, den var min. Åtminstone var det min städdag och bara det är märkligt. Måste jag prioritera bland alla de extremt åtråvärda hushållssysslorna, så är väl inte städning det som står högst på priolistan. I och för sig står det inte längst ner heller. Det finns så mycket som platsat så väldigt långt ner på den listan nämligen. Idag hade energin, viljan och dammråttorna dock samordnat sig, så i kombination med hög musik och sol som sken in genom rutorna var det riktigt trevligt. Det var medan jag svassade omkring med dammsugaren och så gott som skreksjöng för full hals till musiken, som jag kände det. Jag kände mig faktiskt lycklig! Konstigt nog går det att sakna så man går sönder samtidigt som man känner sig lycklig. 

Grattis älskade Henke <3

I samma ögonblick som jag medvetet tänkte tanken att det var lycklig jag kände mig, blev jag rädd. Sista gången jag så medvetet tänkte det var lördagen den 8 november 2008. Då stod jag på trappan och stack ner enris i krukor, Carro hade kommit tillbaka till oss efter att hon hållit sig undan ett tag och jag tänkte att jag faktiskt kände mig lycklig. Den natten ringde telefonen och det visade sig att det var polisen som berättade att Carro var försvunnen.. död som det sen kom att visa sig. Efter det har jag aldrig riktigt vågat känna den känslan så medvetet och tydligt igen, åtminstone inte tills idag. Vilken otrolig upptäckt jag gjorde där. Det är jag som står i vägen för min egen lycka! Jodå, jag har hört alla klyschor om att det är så det är. Det är bara det att det är en väldig skillnad på att höra, kanske veta intellektuellt, och att inse att det stämmer. Tänk vad rädsla kan ställa till med. Nu när jag har upptäckt det där mönstret så tydligt kan jag ju faktiskt försöka ändra det beteendet. Ibland kan städning tydligen vara likvärdigt med en intensivkurs i personlig utveckling. Det är dessutom rätt fördelaktigt att det även blir rent hemma.

Förvånande, men trevligt, fika <3

Förutom städning kombinerat med personlig utveckling har veckan fört med sig en blandad kompott av skratt, gråt, förvånad glädje och kärleksfull tacksamhet. Under tisdagen och torsdagen var jag på meditationscirkel och det var underbart. Jag är så glad att jag får vara med om den resan med de människorna som är med där. Vilka pärlor. Torsdagen var även den dag under veckan som jag fick lov att åka till kyrkogården för att gratulera min son på hans födelsedag. Det är hårt. Så jävla eländigt det här är, var Emelies sätt att sammanfatta det senare på kvällen. Starka, ledsna och så livfulla Emelie. Vilken klok liten tjej hon är. Under torsdagen hade jag även medarbetar/lönesamtal med min chef. Det var en av gångerna jag blev både förvånad och glad. För första gången nånsin i ett sånt sammanhang kände jag mig ärligt lyssnad på. Respekt. Jag har fikat vaniljmunkar med två människor som jag i vanliga fall inte ens har en önskan om att umgås med samtidigt, men det var riktigt trevligt och jag var återigen både förvånad och glad. Idag frågade Emelie mig om hon fick sätta på Niklas?!! Va i hel.. hann jag tänka innan jag kom på vad hon pratade om. Vi har döpt en av spellistorna på spotify till Niklas och det var den hon ville höra på. Det kommer troligen att vara det enda sammanhanget ever som den frågan från Emelie kommer att medföra ett jakande svar från mig, fast visst fnissade jag för mig själv när bitarna hade fallit på plats. Idag har jag även hittat ett presentkort och två värdecheckar som jag letat efter hur länge som helst, eller åtminstone sen vi flyttade till huset. Till veckan blir det därför lite BH-shopping. Kvällen har ägnats åt tacos tillsammans med Emelie och Magnus. Det var en bra kväll. Snart ska jag, försiktigt lycklig och med känslan av att vara lite utvecklat upplyst, krypa ner i min renbäddade säng och njuta av vetskapen att det är sovmorgon imorgon med. Vilken underbar vetskap!

Meditationscirkel <3

Å så jul också

Äntligen jullov, det vill säga drygt två veckors ledighet, och det som förväntas är julefrid och tindrande juleljus. För oss, som har fått tända ljus för två av våra kära på kyrkogården, är julen en återkommande bekräftelse på det vi inte vill ha slängt över oss. Julen bekräftar år efter år att Carro och Henke inte längre finns hos oss, för om de gjorde det hade vi firat julen tillsammans. Förutom det är julen en slitning mellan olika delar av dem som ingår i familjebilden på något vis och det har idag tröttat ut mig. Därför deklarerade jag högt för Camilla att från och med nästa år tänker jag åka bort,strunta högaktningsfullt i jul, slitningar och bekräftelse på det jag ändå inte vill få bekräftat i tid och otid. Camilla skrattade åt mig och sa att det går ju inte. Vi firar ju julen med våran familj och jag är ju hennes familj, så i så fall fick vi alla lov att åka utomlands och fira jul. Snusförnuftigt upplyste jag henne om att vi, på sin höjd, kommer att ta oss till nån hytte i Norge med tanke på alla våra fyrbenta och vår enorma rikedom. Camilla skrattade bara och sa: ja just ja, det har du rätt i, vilket kanske inte riktigt var det svar jag hade trott jag skulle få. Upplysningsvis har jag ingen som helst lust att fira jul i nån hytte, så hela min plan verkar för närvarande grusad. 

Förutom eländesjul, har Emelie och jag ägnat stor del av dagen åt handling. Kanske det är en förklaring till den energibrist som fått mitt humör att dala så enorm. Det och besöket på kyrkogården. Det är jobbigt i sig att gå till Carros och Henkes gravar, det är ändå jobbigare när en väldigt ledsen Emelie står bredvid och snyftande viskar: god jul Carro och Henke, jag saknar er.. jag saknar er hela tiden. Det gör ont i ett mammahjärta på många vis. Lilla Emelie som fått vara med om så mycket redan. Vilken stark liten dam hon är ändå. Om jag bara kunde skulle jag lyfta all denna börda från hennes små axlar, men det är inte riktigt så livet fungerar. Därför kan jag inte göra annat än finnas bredvid, nära och till hands. Så det är det jag gör. Förutom om allt går enligt mina för dagen rådande planer. Då tänker jag inte finns nära och bredvid eller i nån hytte nästa jul. Då tänker jag åka bort och strunta i julen.   

Dyra steg

Hösten, november och december. Månader som kostar, månader som gör ont. Alla månader gör ont ännu och kommer väl antagligen att fortsätta göra så resten av livet, men hösten är tung. Det är som kroppen i sig själv vet att den här tiden har hemska saker hänt, saker som inte fick hända och den reagerar. Psyket reagerar och världen, åtminstone min värld, rasar i omgångar. Det är en kostsam tid, om energi anses som valuta. Det är ett kostsamt liv, om redan omnämnda valuta är den gällande. Mitt i alla kostnader glimmar det ändå ljus av olika slag. 

Det första ljuset som glimmade till för dagen bestod, för min del, av en oväntad överraskning i form av ett paket, som låg och väntade på mig på mitt kontor efter ett möte. Det stod ingen avsändare och det fanns inget som talade om vem det kommit ifrån. När jag öppnade det var det ett vitt hjärta med två änglar i. Jag började naturligtvis att gråta, så rörd blev jag. Efter en del detektivarbete lyckades jag ändå få fram vem det varmhjärtade personen är. Tack till Dig! Du är guld! 

De andra ljusen fanns att se på kyrkogården. Så många och så vackert. Älskade Carro och Henke, vart ni nu är, kom ihåg att jag älskar er och var säker på att jag saknar er.. alltid. Det var inte bara ljus vid deras gravar, någon hade varit dit med ett väldigt vackert hjärta med texten saknad på. Det var fint att se. Det var vackert med alla ljus och jag är glad att jag åkte dit. Trots att det är vackert, trots att jag vill, så får det mig ändå att vackla och nästan rasa varje gång. Idag klarade jag det trots allt och det är stort på sitt sätt.  

För att försöka få tyst i huvudet, begav jag mig på step up. Det var frigörande, det stillade mina tankar medan jag var där och det var riktigt, riktigt roligt. Så kroppen har fått sitt, det är helg och vi har vandrat runt på kyrkogården som nästan var att likna vid en stjärnbeströdd natthimmel, så vackert var det. Imorgon blir det hemmets lugna vrå, lite pyssel i huset och bara lite tid att andas. En bra tid, mitt i all otid som består av hösten, november och december.

Så begav jag mig dit

Kyrkogården.. en så rofylld och vacker plats, ändå tar det mig veckor att samla mod nog för att bege mig dit. Så länge jag inte tittar på stenen och framförallt låter bli att läsa namnen på den går det bra. Det är när jag gör det, som det blir verkligt igen. Ändå stod jag där under kvällningen och tittade ut över kyrkogården och tänkte: det här kan inte vara sant, det kan inte vara så att två av mina barn är här, att två av mina barn är begravda här. När det sen gick upp för mig igen för säkert 200 miljonte gången bara den här dagen att det är så det är, att anledningen till att jag var där på kyrkogården verkligen är för att två av mina barn är döda och jag ska sköta om deras gravar, det var då jag hamnade i samma funderingar som så många gånger förr när jag stått där. Varför är vi överhuvudtaget här? Vad gör vi i det här livet, som innebar så mycket att bära på våra axlar. Vad är det egentligen för mening med allt kämpande? Det är tillåtet att ha dessa tankar, det är helt okej att ifrågasätta. Kanske det till och med går att säga att det är en rättighet om man står där på kyrkogården vid två av sina barns gravar. Klämkäck uppmuntran hjälper inte, inte heller stora intygande om den egna viktigheten. Jag vet hur viktig jag är för en del, jag vet att livet är nåt att vara tacksamt rädd om. Det jag inte alltid vet är hur jag ska orka stå upp, trots all viktighet och förunderlig tacksamhet. 

Som för att riktigt få mig själv att inse livets skröpliga skörhet och meningslösa kämpande, glömde jag tändstickorna hemma. Det medförde, dagen till ära, två kyrkogårdsbesök och två helvetespass vid deras vackra sten. Nu är det i alla fall pyntat inför vintern och nu är även lyktan tänd där. 

Som alla gånger kostar det på att åka dit, att vara på kyrkogården är att få sanningen slängd över sig på det mest tydliga sätt som går. Därför har den fortsatta dagen genomgåtts med sprängande huvudvärk, svidande ögon och i en sinnesstämning som går i moll. Trots låg sinnesstämning har jag ändå höstpyntat trappan lite med enris, tallris och lyktor. Det blev mysigt, skenet från lyktorna gav en välkomnande känsla och trivselfaktorn ligger på en ganska hög nivå. Det är ett komplext liv. Så totalt meningslöst, men ändå på ett så väldigt meningsfullt vis.

Trappfix

Egentligen inte dit

Det var egentligen inte dit jag var på väg och det var absolut inte heller dit jag planerat att jag skulle. Tanken var att jag skulle åka hem och städa marsvinsburar, men istället drogs jag till dem. Eller i alla fall till deras gravar. I vanliga fall klarar jag nästan aldrig av att gå dit. Under hela sommaren och fram till idag har jag fört en inre kamp med mig själv, för att försöka övertyga mig om att jag ska åka till kyrkogården och plantera blommor. Jag har inte vunnit, åtminstone inte förrän ikväll och ikväll hade jag inga blommor med mig. Precis som alla gånger jag tidigare varit dit sen gravstenen kom, klarade jag inte riktigt av att titta på den först. Det gör för ont, det sliter sönder inifrån igen och igen och jag försökte i det längsta att komma undan att få det jag inte vill veta slängt i ansiktet ännu en gång. Så istället sneglade jag ner mot marken, upp på björkarna och ut över ängarna omkring. När ögonen snuddade vid de två nya vackra änglarna som någon varit dit med, gick det inte längre. Jag sjönk ner på knä framför deras gravsten, blundade och försökte kämpa mot de tårar som brände innanför mina ögonlock. Mina händer strök försiktigt över gräset och jorden, över det som ligger skyddande över dem nu fast dom egentligen inte alls borde vara där. Jag lät en hand stryka över deras sten. När jag nuddade vid korten på dem, korten på Carro och Henke som är på deras gravsten, tittade jag upp och gick sönder helt igen. Där var dom, blickandes tillbaka på mig från en sten som inte borde ha nåt med dem att göra. Där var märkena i gräset, som så tydligt visar vart deras kistor är och där stod deras namn den här gången också..  

Jag grät. Det gjorde inget, när det skymmer eller är mörkt är det sällan nån där. Det var det inte ikväll heller, så jag lät tårarna rinna och snyftningarna komma. Varför inte, det är ändå inget emot hur det känns. Hela min kropp skrek av den tomhet som bara förlusten av ett eller flera barn kan lämna efter sig, mina händer vilade på marken fast jag egentligen ville gräva mig ner till dom, träffa dom, se dom leva. Fast jag grävde naturligtvis inte, jag vet att dom egentligen inte är där. Inte dom, som dom var när dom levde. Istället kände och såg jag förändringen i jordens lutning på Carros grav. Jag vet var det innebär, jag vet att det betyder att nåt har rasat samman lite mer. Jag vet att det talar om att hennes kista håller på att förmultna, att hon.. inte lever längre. Fast jag vill egentligen inte veta, för egentligen får varken Carro eller Henke vara där.. egentligen får ingen av dem vara död och egentligen borde livet inte vara så orättvist, så råbarkat elakt. 

Hälsade på hos nån mer på vägen ut

 När jag satt där på knä i gräset med tårarna rinnandes, pratade jag med dem. Jag bad dem förlåta mig för att jag inte klarar av att komma dit särskilt ofta, jag berättade om sommaren och talade om hur mycket jag älskar dem och hur saknade dom är. Jag såg stjärnorna som började lysa på himlen medan jag satt där, skymningen övergick till mörker och jag hörde kyrkklockan som slog sina slag. Det fick vara så, jag satt där tills jag helt plötsligt kände att jag suttit där klart. Då reste jag mig, strök med ena handen över deras sten och begav mig av. Hundarna, som väntade i bilen, blev glada att se mig, stjärnorna och halvmånen svepte in kyrktornet i ett lite mystiskt sken och jag satt där i bilen och kände att Carro och Henke för en gångs skull var lite nära till och med på kyrkogården.  

Hemkommen