Ljus i ett fruset hjärta

Jag tittar på snöflingorna som dansar utanför mitt fönster, medan jag funderar över livet och vilken mening allt egentligen har. Jag tänker på gårdagens besök vid Carros och Henkes gravar. Majan följde mig dit. Det var mörkt, iskallt och vackert. Träden gnistrade, ljusen som var tända här och där gav konstigt nog ett varmt, välkomnande sken och stjärnorna lyste klara från sina platser på vinterhimlen. Kylan trängde igenom alla kläder vi hade på oss och jag skyndade mig därför att tända de två ljusen och sätta dem i lyktorna. De lös, tillsammans med två andra ljus som redan brann där när vi kom, upp den hjärtformade svarta gravstenen med deras namn inpräntade i guld. Jag stod där en kort stund och tittade på ljusen, läste deras namn om och om igen och lät nån tår rinna nerför kinderna i mörkret. Igår var det två år sen Henke dog. Det kommer troligen inte att göra någon skillnad om det så går hundra år. Jag kommer nog aldrig att riktigt ta in det, aldrig riktigt att fatta att det faktiskt är så. Jag vet inte ens om jag vill förstå det helt och hållet. Det kanske inte är meningen att det ska gå att förstå att två av ens barn är döda, kanske är det just den där känslan av att det inte kan vara sant som hindrar en från att faktiskt bli galen. Intellektuellt vet jag, men känslomässigt längtar och saknar jag. I mitt hjärta önskar jag att de ska komma tillbaka, finnas, leva och överleva mig. I mitt sinne vet jag att det inte spelar någon roll hur många ljus jag tänder, eftersom inga ljus i världen kommer att få dem att komma tillbaka. Fast jag tänder dem ändå. Ibland på kyrkogården, men oftast hemma. För att hedra dem, för att tala om att jag älskar dem och för att meddela dem hur mycket jag saknar dem. För att det är det enda jag kan göra för dem nu.

Vi tände ett ljus på Jens grav också. Medan vi stod där vid Jens grav, kom det två tjejer gåendes i mörkret på kyrkogården. Det var för mörkt för att se vilka de var, men jag såg vart de gick. De gick till Henkes och Carros gravar och tände ljus. Det värmde i mitt mammahjärta att se, samtidigt som det smärtade att det måste vara på det viset. På hemvägen pratade vi om allt annat än det som egentligen rörde sig i åtminstone mina tankar, antagligen i Majans också. Det blev för jobbigt, det gjorde för ont och det fanns ändå inga ord som räckte till. 

Älskade Henke

Den är den andra december idag. För två år sen satt Camilla, Henke, Emelie och jag och fikade tillsammans under kvällen det här datumet. Vi hade en mysig kväll tillsammans, alla samlade, alla utom Carro som då hade varit död i drygt två år. Vi pratade om allt och inget, skrattade och trodde att allt var som vanligt eller åtminstone så vanligt det kunde vara utan Carro. Egentligen var absolut inget som vanligt. Vi visste det inte då, men det var den sista kvällen någonsin som vi fikade tillsammans med Henke. Det var den sista kvällen någonsin som Henke var vid liv. Ikväll har det alltså gått två år sen Henke fanns hos oss under en kväll. Två år, men det känns som han har fattats oss i miljoner kvällar och lika många år för länge. Samtidigt känns det som tiden har stått stilla och vi har frusit fast i det chockade vakuum, som vi hamnade i när Henke försvann ur våra liv – försvann från sitt liv.

Henke som var den mest pedagogiske i vår familj. Han var till exempel den ende som kunde få Emelie att somna lugnt, då den där sista kvällen han var vid liv. Emelie som inte vågade somna, eftersom hon hade lyckats snappa upp att det kryper in i genomsnitt åtta spindlar per år i munnen på varje människa under tiden de sover. Det spelade ingen roll vad jag eller Camilla sa till henne, vi lyckades varken få henne lugnare eller se till att hon kunde somna. För Henke tog det två minuter att få henne lugn och att lägga sig till ro för att sova. När vi förvånade frågade honom vad han hade gjort för att lyckas med det konststycket när han kom nersvassandes från Emelies rum, sa han lugnt: - jag sa bara som det är, det är vinter nu så spindlarna är inte framme. Så enkelt och totalt logiskt. Naturligtvis frågade vi honom hur vi skulle göra när det blev vår och sommar då, varpå Henke svarade oss med det självklara lugn som bara Henke kunde frambringa: - det tar vi då. Vi skrattade gott åt det hela, Camilla och jag, medan Henke log lite småroat åt hur korkade vi var som inte hade kunnat lösa det enkla problemet.

Henke var även den mest tålmodige av oss, han var vänlig, trygg, humoristisk och lugnt överseende med de flesta nycker vi andra i familjen hade. Jag tänkte allt som oftast efter Carros bortgång, att jag inte skulle klara mig en dag i livet utan att ha Henke och han lugna attityd till livet hos mig. Jag hade fel, nu har jag fått lov att klara mig i 730 dagar och nätter utan honom. Imorgon har det gått två år sen Henke dog och jag saknar honom. Jag saknar hans sätt, torra humor, stoiska lugn och hans otroliga tålamod. Jag saknar allt, till och med hans otroligt usla förmåga att hålla ordning på sitt rum. Nu har han inte ens sitt rum kvar. Vi bor inte där vi bodde när vi var allihop och allihop utgjordes av Carro, Camilla, Henke, Emelie och mig. Nu är det bara vi tre, Camilla, Emelie och jag, kvar. Vi tre av oss fem och det är tomt utan dem.    

Bårhuset

Då, för fyra år sen var vi på bårhuset den här tiden. Jag hade, tillsammans med Camilla, Henke, Emelie, mitt ex, mamma, pappa, styvmor, Carros kompis Marre med pojkvän och prästen, redan tagit det skrämmande steget in genom dörren till rummet där hennes kropp var. Jag hade redan sett Emelies enorma tårar trilla ner för hennes kinder, Henkes skakande snyftningar och Camillas chockade sorg när vi stod där bredvid Carros kropp. Det kändes som om jag var innesluten i en bubbla, som förvrängde alla ljud, förändrade min syn och gjorde verkligheten skevt bortdomnad. Jag strök henne över håret, min Carro som låg där så utlämnad och bortanför all räddning. Hon var fortfarande blöt efter tio dygn på älvens botten, hon var kall, stel och borta. Min Carro var inte längre där, det var bara ett skal kvar och det kunde inte få vara sant. Det var sant. Det som aldrig fick hända hade hänt. En sko var borta, hon hade Camillas randiga bruna tröja och jeans på sig under den gula landstingsfilten. Håret var bakåtkammat, inget hon hade gjort själv utan nåt som nån hade ordnat med innan vi skulle komma. Min lilla dotter. Där låg hon och det fanns inget i världen någon kunde göra för att hjälpa henne längre.

När Emelie ville gå därifrån, då gick vi. Det var bland det svåraste jag har gjort. Det slet i hjärtat att lämna Carro där, ensam och utan någon, för att aldrig mer återse henne. Fast jag visste att jag måste gå, att vi alla måste gå för ingen av oss kunde hålla henne kvar för alltid i alla fall. Som från en annan dimension hörde jag de andra prata lågmält, fråga mig saker eller styra upp praktiska ting. Jag hörde hur Camilla snyftande med stegrande panik i rösten upprepade: vi kan inte bara lämna henne här, hon kan ju inte vara själv.. här.  Det var då, för fyra år sen, dagen när de hade hittat Carros kropp på 13 meters djup i älven. Dagen jag fasat för, dagen jag väntat på, ända sen hon försvann var jag rädd att de inte skulle hitta henne och skräckslagen över att de skulle hitta henne. Om Carros kropp inte återfanns skulle jag bli galen, om hon återfanns skulle det bevisa att hon var död och då var jag rädd att jag skulle bli galen. Jag blev inte galen, bara trasigt krackelerad och förstörd. – Vet du varför jag ville gå mamma, sa Emelie? Jag kände hur sorgsenhet kom över mig.

Jag saknar dig!

Så älskad, så saknad!

 För fyra år sen stod jag vid den här tiden på vår trapp och satte enris i blomlådorna. Det var en lycklig stund i livet och det kändes som om allt ändå skulle ordna sig. Jag visste det inte då, men bara drygt åtta timmar senare skulle mitt äldsta barn, Caroline, som då var 18 år ta sitt eget liv. Bara cirka åtta timmar senare skulle Carro komma att ringa sitt sista samtal någonsin. Hon ringde inte till mig, inte till Camilla eller Henke heller. Hon ringde till en kille som heter Jack och bor på annan ort. Det var för honom hon berättade om sina planer, planer som hon vid det sista samtalet någonsin redan börjat sätta i verket. Hon hade redan tagit tabletterna när hon ringde honom, tabletterna som tillhörde en kvinna hon vistats hos under de senaste veckorna. Hon hade sköljt ner dem med sprit, vilket hon berättade för Jack den där natten för fyra år sen. Det hördes på henne att de redan börjat verka, hon hade haft svårt att prata och svårt att uttala namnet på de tabletter hon tagit. Men hon grät inte. Hon hade inte låtit ledsen. Däremot hade hon mått illa och låtit lite irriterad över övertalningsförsöken att söka hjälp. Hon sökte inte hjälp. Hon svarade aldrig mer i sin telefon heller. Jack gjorde därför det enda rätta, han ringde till polisen. När polisen ringde mig var Carro antagligen redan död. Men inget av det där visste jag om då, när jag stod där på trappan och kände viss tillförsikt och lite lycka. Älskade söta Carro, snart fyra år är en alldeles otroligt lång tid. Jag saknar dig!

Två dagar kvar..

Det är bara två dagar kvar nu tills det gått fyra år sedan min Carro dog. Fyra år låter som en hel evighet. Det är det också när handlar om att inte ha fått höra henne, prata, skrika och skratta. Det är det när jag inte har fått sett, umgåtts med och kramat henne eller fått hört hennes snusförnuftigt galna humor förgylla mitt liv. Det är en evighet sen jag kände doften av hennes parfym när hon svepte genom vårt hem, helt enkelt för att en timme är alldeles för länge och snart fyra år är en hel evighet när det gäller att sakna henne.

Snart fyra år år däremot ingen tid när det kommer till att förstå, acceptera eller ta in att hon faktiskt är borta. Det är heller ingen tid när det handlar om att förflyttas tillbaka till då, till för snart fyra år sen. Det tar inte ens en sekund att åter i tanken vara tillbaka till den dagen när hon försvann, den dagen som hon dog. I mitt sinne hör jag nämligen ännu polisens röst när de ringde första gången, polishelikoptrarna som surrade i luften under några dagar när de letade efter min dotters kropp, prästens första ord när hon kom hem till oss, känslan av att världen stannade, luften tog slut och att allt var förgäves. Mina tankar tar mig blixtsnabbt åter ner i källaren på ortens vårdcentral för att ta ett sista farväl av min älskade Carro. Jag minns hur otroligt rädd jag var innan vi skulle gå in till henne, rädd för att jag skulle bli galen när jag såg henne ligga död där. Jag skyndade mig att kliva in, förstod att det inte var någon idé att dra ut på tiden eftersom tiden inte skulle ändra nåt. Allt kändes overkligt, jag hade hoppats att det skulle vara det också. Det var det naturligtvis inte. Istället var verkligheten den att min Caroline som snart skulle bli 19 år var död och hon låg där på en bår, med blött bakåtkammat hår, sminket kvar och ögonen slutna. Camilla, Henke och Emelie var med och jag såg som inifrån en bubbla hur deras tårar rann ner för kinderna. Det hjälpte inte så klart, inget hjälpte. Inget hjälper än. Hon är borta. Om två dagar har jag saknat min älskade dotter Caroline i fyra år. En evighet och ingen tid alls.   

Carro i november

Älskade Carro den 1 november 2008 - ett av de sista korten hon tog på sig själv

För fyra år sen ingick den här dagen i den period om cirka tre veckor som Carro höll sig borta. Tre veckor och jag saknade henne så mycket att jag till och med bytte ringsignal på min telefon på jobbet, till en låt som Carro brukade lyssna på mycket. Lite barnsligt kanske, men det fick mig att känna mig nära henne på nåt vis. Under dessa veckor vägrade hon konstant att svara på såväl de sms jag skickade henne, som när jag ringde henne. Sen äntligen, den 2:a november 2008, svarade hon på ett av alla mina sms. Svaret var kort, det löd: jag lever. Det var det första sms:et av flera som jag fick av henne, under de resterande dygn som hon ännu fanns i livet. Det var det kortaste av dem också. Hur som helst var det en lycklig dag i mitt liv, den dagen jag fick svar av min dotter igen. Den dagen som jag trodde skulle vara inkörsporten till att hon skulle komma hem igen. Det gjorde hon. Hon kom hem, men inte för att stanna. Det visade sig dessutom att sju dagar efter det där efterlängtade svars-sms:et jag fick av henne, var hon död. November dundrar in med full styrka i våra liv igen och det känns.  

Jag har inga svar och jag kommer aldrig att få det heller, men jag kan ana och jag kan tro. Jag hade ändå förmånen att få ha min underbara dotter Caroline i mitt liv under nästan 19 år, nåt jag är så väldigt tacksam för. Jag brukade alltid säga att det var Carro som räddade mitt liv, eftersom jag innan jag blev gravid med henne levde ett lite mer vidlyftigt liv. Tyvärr kunde jag inte rädda hennes. Jag kände henne ändå ganska bra efter dessa år, nåt som även Carro tyckte har jag utläst av hennes dagböcker efter hennes död. Så det jag tror är hon hade bestämt sig för att avsluta sitt liv redan innan hon försvann hemifrån de där tre veckorna. Jag tror även att hon var rädd att jag eller någon annan i familjen skulle räkna ut det och försöka stoppa henne. Det var antagligen därför hon drog iväg under buller och bång, för det och för att klara av att distansera sig från oss. Trots att det snart har gått fyra år sen hon dog, går det inte en dag eller för den delen en timme som jag inte saknar henne och tänker på henne. Om hon bara visste vilket tomrum hon skulle komma att lämna efter sig, min underbara, egensinniga och så väldigt älskade dotter Caroline.

Henkes spellokal

Älskade Henke <3

Jag var ute på en biltur när det hände den här gången. En av alla minnesbilder som triggas igång rätt som det är, dök upp med full styrka och svepte med sig hela mitt känsloregister. Det kan vara vad som helst som triggar igång dem, idag var det en biltur förbi den spellokal Henke brukade hålla till i. I och för sig borde det inte ha förvånat mig, det har inträffat förr när jag haft vägarna förbi där, men det gjorde det. Av nån anledning verkar det som jag förtränger från gång till gång att just det stället, den grejen, ljudet, doften, ljuset eller sången kan vara det utlösande. Idag var det som sagt synen av ingången till spellokalen. När jag for förbi såg jag en snabb skymt av ingången, sen såg jag Henke. För mitt inre såg jag Henke stå där på trappan, glad, stolt och levande, när jag släppte av honom där efter att jag kört honom så han fick köpa sin älskade vita bas. Han var lycklig då. Jag saknar honom!     

Grattis Camilla

Grattiskram från en syster till en annan. Underbara döttrar jag har!      

Idag har vi i alla fall fått fira med skönsång, frukost på sängen och paket. Camilla fyller 20 år idag! Tänk, hon är vuxen?! Det spelar ingen roll, hur gammal hon än blir är hon fortfarande mitt lilla barn. Hon blev lite överraskad av morgonens körstorlek. Camilla trodde nämligen att det bara skulle vara jag som kom och sjöng och grattade på morgonen, eftersom Emelie är hos sin pappa ock komplexiteten är på vift. Det var vad hon trodde det. Visserligen kom jag och sjöng, men tillsammans med Emelie, Magnus, Eve, Chatrin och Raif. Var roligt att se henne bli både förvånad och glad. Catrin hade med en regnbågstårta som hon hade gjort. Var så himla Camilla, väldigt vacker och dessutom god. Hon fick blommor av Emelie och av sin farmor, ölkorv och godis av Emelie och Magnus och Hannah Montana kit och ett presentkort på systembolaget av Eve och kompani. Camilla verkade mer än nöjd. Vilken bra morgon det blev, sa hon bara hon väl vaknat till liv. Göttmos! Det medförde att det blev en himla bra morgon för mig med.

   

Grattis Camilla på din 20-årsdag! Kom alltid ihåg att jag älskar dig. Puss och kräm min underbara dotter <3

Marres ord

Carro & Marre

Marre är Carros närmaste vän, eller hon var i alla fall det när Carro levde. I dag satt jag och läste Marres blogg. Hon hade skrivit så vacker om Carro och till Carro på hennes födelsedag i ett inlägg, att mina tårar bara rann när jag läste det hon skrivit. Det berörde mig så mycket att jag bestämde mig för att lägga upp det här. Naturligtvis har jag bett om lov först.

Marre

 Marres inlägg om och till Carro
Idag skulle Caroline blivit 22 år. Känns hårt och sorgligt att det som hänt hände. Kan än idag komma på mig själv hur jag inte riktigt förstått att hon är borta. Ibland tar jag upp telefonen för att ringa henne. Men det som gör mest ont är när drömmar blir så verkliga att när jag vaknar är jag helt säker på att hon fortfarande finns.

Hur som helst, så låg jag och tänkte inatt. Istället för att ringa och sjunga falskt för henne började jag sjunga inombords, "ja må hon leva, jag må hon leva" Och så slår det mig, som en jävla käftsmäll. Kan ju för fan inte ligga och tralla på den födelsedagssången inombords. Då kom tårarna istället. Av all saknad. Av allt vi inte hann göra tillsammans. Av att hon inte är här.

Men hur som helst så är det faktiskt Carolines fördelsedag idag, och även om jag inte kan trycka en glass i hennes söta ansikte idag, så kan jag iaf tända ett ljus och tänka på henne.

Det vi fick tillsammans är något unikt, något fint att se tillbaks på. Även om det aldrig kommer bli sig likt så kan jag leva på alla fina minnen jag fått. Jag saknar oss, men även om allt är annorlunda nu och allt förändras, så kommer ingen kunna vara lika bra som Caroline. För det är oersättligt.

Så.. Grattis finaste ängel.
Älskad och saknad.

Vackra ord! Vacker bild nedan på Carro och Marre, som Marre har gjort. Jämför med kortet i mitten i början av det här inlägget. Duktig Marre som klarat av att göra den och dessutom så bra.

Tack Marre för dina väldigt vackra och berörande ord, dina suveränt fina bilder och för att jag fick föra ditt inlägg vidare <3