Jag tittar på snöflingorna som
dansar utanför mitt fönster, medan jag funderar över livet och vilken mening
allt egentligen har. Jag tänker på gårdagens besök vid Carros och Henkes
gravar. Majan följde mig dit. Det var mörkt, iskallt och vackert. Träden
gnistrade, ljusen som var tända här och där gav konstigt nog ett varmt,
välkomnande sken och stjärnorna lyste klara från sina platser på vinterhimlen. Kylan
trängde igenom alla kläder vi hade på oss och jag skyndade mig därför att tända
de två ljusen och sätta dem i lyktorna. De lös, tillsammans med två andra ljus
som redan brann där när vi kom, upp den hjärtformade svarta gravstenen med deras
namn inpräntade i guld. Jag stod där en kort stund och tittade på ljusen, läste
deras namn om och om igen och lät nån tår rinna nerför kinderna i mörkret. Igår
var det två år sen Henke dog. Det kommer troligen inte att göra någon skillnad om
det så går hundra år. Jag kommer nog aldrig att riktigt ta in det, aldrig
riktigt att fatta att det faktiskt är så. Jag vet inte ens om jag vill förstå
det helt och hållet. Det kanske inte är meningen att det ska gå att förstå att
två av ens barn är döda, kanske är det just den där känslan av att det inte kan
vara sant som hindrar en från att faktiskt bli galen. Intellektuellt vet jag,
men känslomässigt längtar och saknar jag. I mitt hjärta önskar jag att de ska
komma tillbaka, finnas, leva och överleva mig. I mitt sinne vet jag att det
inte spelar någon roll hur många ljus jag tänder, eftersom inga ljus i världen
kommer att få dem att komma tillbaka. Fast jag tänder dem ändå. Ibland på
kyrkogården, men oftast hemma. För att hedra dem, för att tala om att jag
älskar dem och för att meddela dem hur mycket jag saknar dem. För att det är
det enda jag kan göra för dem nu.
Vi tände ett ljus på Jens grav
också. Medan vi stod där vid Jens grav, kom det två tjejer gåendes i mörkret på
kyrkogården. Det var för mörkt för att se vilka de var, men jag såg vart de
gick. De gick till Henkes och Carros gravar och tände ljus. Det värmde i mitt
mammahjärta att se, samtidigt som det smärtade att det måste vara på det viset.
På hemvägen pratade vi om allt annat än det som egentligen rörde sig i åtminstone
mina tankar, antagligen i Majans också. Det blev för jobbigt, det gjorde för
ont och det fanns ändå inga ord som räckte till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar