Förunderligt..

Den här helgen har egentligen ingenting speciellt hänt, eller ingenting beroende på vad man räknar som nånting. Några tavlor har satts upp, en lykta har kommit på plats, tvätthögen har så gott som försvunnit, jag har gjort kräftpaj och päronpaj och bjudit älskade vänner på, korvgryta har serverats, kaffeintaget har varit enormt såväl hemma hos mig som hemma hos andra, nybakta bullar och tigerkaka har serverats, kramar likaså och jag har suttit i vårt kök med levande ljus och ätit mannagrynsgröt och skinkmacka och bara njutit av tillvaron. Det är såna gånger jag förundras, gånger när jag tänker på den lyckliga känslan som strömmar igenom mig vid alla dessa olika tillfällen av ingenting eller nånting. Lyckan som kommer sig av att få en underbar kram av sin dotter, doften av nybakade kanelbullar som man dessutom får avnjuta med kaffe till, glädjen av att dela sin middag med vänner man bryr sig mycket om, att få sitta i sitt kök och äta efterlängtad mannagrynsgröt och att känna sig förnöjt tillfreds över det man åstadkommit i sitt hem. Alla dessa korta stunder, som ibland bara varar nån enstaka sekund som inträffar hela tiden i vardagen. Det är när jag tänker på såna saker som jag förundras över allt sökande efter den stora lyckan, när lyckan hela tiden finns hos oss. Nära, i det lilla, i det vardagliga och vanliga. I det som är ingenting eller nånting, beroende på vad man räknar som nånting. 

Lyckan i att få äta efterlängtad mannagrynsgröt