Det känns i hela kroppen. Den där rastlösa, lite nedstämda känslan som på ett kick kan övergå i tårar. Det gråa, regniga vädret påminner mig om lördagen den 8 november 2008, då jag stod på trappan och satte ner enris i krukor och kände mig lycklig. Carro som hållit sig borta i drygt tre veckor hade kommit tillbaka hem, vi var samlade och hon verkade dessutom må bra. Harmonisk, förnöjd och glad. Det var vad jag trodde, det var vad jag kände och vad jag tänkte där jag stod i den gråa, lite regniga novemberdagen. Då visste jag inte att det var den sista dagen som Carro mötte, den sista dagen hon såg och den sista dagen för alltid som hon var vid liv. Jag visste det inte då, men så var det. Samma natt ringde polisen och det helvete som förlusten av ett barn innebär började. En mörk regnig natt, när stjärnorna var dolda bakom alla moln och kylan letade sig innanför både kläder och skinn och gjorde till och med mitt innersta stelnat, fruset skräckslagen och hjälplöst desorienterat. När polisen ringde var Carro antagligen redan död, det var för sent och jag kunde inget göra, men det visset jag inte då. Då hoppades jag fortfarande att allt bara var ett missförstånd och att hon skulle dyka upp vid liv igen. Så blev det inte. Istället följde många gråa regniga dagar och nätter när hon var borta, när mitt hopp var borta och vars avslut innebar att alla farhågor jag hade besannades. Min Carro återfanns död, hon var ohjälpligt borta från den här världen, även om hennes kropp hade återfunnits. Hennes kropp återfanns på förmiddagen en grå, regnig novemberdag, för att vara exakt var det den 19 november 2008 hon hittades. All denna gråa tristhet påminner mig om allt jag inte vill komma ihåg. Den släpar mig tillbaka till november 2008 på bråkdelen av en sekund och den skriker åt mig att min Carro är borta, att jag aldrig mer kommer att träffa henne och att jag inte kunde rädda henne från den här världens hårdhet. Jag saknar henne! Min älskade dotter..
 |
| Min älskade Caroline - alltid i mitt hjärta & i min själ |
3 kommentarer:
Ibland önskar man att man verkligen kunde hjälpa. Men man kan bara skicka en cyberkram eller två. Det är liksom ingen som kan fixa. Utom tiden. Som lär en att leva med den där sorgen, den som aldrig försvinner. KRAM!
Cyberkramar tillbaka söta Spader. Å som vanligt har du rätt, du vet ju så, det är ingen som kan fixa och sorgen försvinner aldrig. Som du säger lär man sig nog med tiden att leva med den.
Tack för dina kommentarer på min passagenblogg!
Jag är ledsen för din förlust som drabbat dig ännu värre genom att du förlorat två barn :( Livet blir aldrig någonsin detsamma igen, allt omkring en förändras för man ser allting med andra ögon och man förändras själv mest av allt. Jag brukar säga att förlora barn är som att förlora en kroppsdel, det tar lång tid igen att kunna lära sig leva utan den amputerade delen.
Änglamammekram Gunilla
Skicka en kommentar