November närmar sig

Det känns i hela kroppen. Den där rastlösa, lite nedstämda känslan som på ett kick kan övergå i tårar. Det gråa, regniga vädret påminner mig om lördagen den 8 november 2008, då jag stod på trappan och satte ner enris i krukor och kände mig lycklig. Carro som hållit sig borta i drygt tre veckor hade kommit tillbaka hem, vi var samlade och hon verkade dessutom må bra. Harmonisk, förnöjd och glad. Det var vad jag trodde, det var vad jag kände och vad jag tänkte där jag stod i den gråa, lite regniga novemberdagen. Då visste jag inte att det var den sista dagen som Carro mötte, den sista dagen hon såg och den sista dagen för alltid som hon var vid liv. Jag visste det inte då, men så var det. Samma natt ringde polisen och det helvete som förlusten av ett barn innebär började. En mörk regnig natt, när stjärnorna var dolda bakom alla moln och kylan letade sig innanför både kläder och skinn och gjorde till och med mitt innersta stelnat, fruset skräckslagen och hjälplöst desorienterat. När polisen ringde var Carro antagligen redan död, det var för sent och jag kunde inget göra, men det visset jag inte då. Då hoppades jag fortfarande att allt bara var ett missförstånd och att hon skulle dyka upp vid liv igen. Så blev det inte. Istället följde många gråa regniga dagar och nätter när hon var borta, när mitt hopp var borta och vars avslut innebar att alla farhågor jag hade besannades. Min Carro återfanns död, hon var ohjälpligt borta från den här världen, även om hennes kropp hade återfunnits. Hennes kropp återfanns på förmiddagen en grå, regnig novemberdag, för att vara exakt var det den 19 november 2008 hon hittades. All denna gråa tristhet påminner mig om allt jag inte vill komma ihåg. Den släpar mig tillbaka till november 2008 på bråkdelen av en sekund och den skriker åt mig att min Carro är borta, att jag aldrig mer kommer att träffa henne och att jag inte kunde rädda henne från den här världens hårdhet. Jag saknar henne! Min älskade dotter..

Min älskade Caroline - alltid i mitt hjärta & i min själ

Självmord är en konsekvens

Mitt äldsta barn, min älskade dotter Caroline eller Carro som hon kallades, tog den 9 november 2008 sitt liv. Det gjorde hon efter att under många år tillbaka utkämpat en kamp mot den svåra depression hon led av. Samma depression som sedan flera år tillbaka dessutom diagnostiserats. Det är ingen nyhet att nästan alla som tar sitt liv är deprimerade eller lider av en psykisk sjukdom. Den 9 november 2008 var Carro bara 18 år, 7 månader och 22 dagar gammal. Eller egentligen var hon bara 18 år, 7 månader, 21 dagar och mellan 14-15 timmar gammal när hon dog, eftersom hon föddes prick klockan 12 på dagen och det var under natten till den 9 november som hon slutgiltigt valde att ta det steget. 

Fast går det egentligen att säga att någon som tar sitt liv, väljer att göra det? Jag var med Carro på hennes resa, med i bemärkelsen som maktlös medresenär. Jag kände inte hennes smärta, ångest eller totala uppgivenhet, utan jag kunde bara ana hur Carro verkligen mådde och kände sig där jag stod vid hennes sida och såg hur illa hon for av sitt mående. Naturligtvis mådde jag dåligt av att se hennes otroliga smärta som långsamt malde sönder henne inifrån, men det var inte förrän efter hennes död som jag kom i närheten av att förstå henne. Inte förrän Carro hade tagit sitt liv, förstod jag hur ont det måste göra inom en innan en människa till exempel skär sig själv för att undkomma den smärta som finns inombords. Jag skar mig inte, men jag förstod vilken lättnad det skulle kunna vara att, om så bara för en kort stund, kunna fokusera på nåt annat än den otroligt trasiga och sönderslitande känslan som skar, gnagde och rev sönder det som en gång hade varit jag. Så hade Carro det. Så kände hon under många år, dag efter dag var det hennes verklighet. Jag kan inte annat än se henne som otroligt stark, för den som mår så dåligt som Carro gjorde, såsom många andra också gör eller har gjort, är stark för varje dag man orkar välja livet. För det handlar om att välja livet när man har en sån smärta inom sig, att verkligen varje morgon, dag, kväll och natt kämpa för att välja att fortsätta leva och det är bara möjligt att klara av att göra det valet om det finns en tro på ett annat mående. Nåt som åtminstone ger ett litet uns av hopp om att någon dag kunna må, om inte bra, så i alla fall bättre eller annorlunda gentemot vad det innebär att leva med den inre skärseld ett sånt psykiskt lidande medför. När en person inte längre tycker sig se nåt hopp, det inte finns några krafter kvar och alla resurser för att ta itu med problemet är uttömda, går det verkligen att säga att det är ett val att ta sitt liv då? Eller är det konsekvensen av att det inte finns något annat alternativ, av bristen på andra val och det som finns kvar när alla andra resurser är uttömda? Är det kanske snarare ett resultat av att det inte verkar finnas något annat att ta till eller någon annan utväg för att komma ifrån en övermäktig smärta?  

   

När någon tar sitt liv är det primära egentligen bara viljan att må bra. Personen ifråga gör det i brist på andra möjligheter att bli kvitt sin ångest, sorg, depression, känsla av meningslöshet, ensamhet och vanmakt. Depression eller psykisk sjukdom, som ligger bakom cirka 90 % av de 1500 självmord som begås av svenskar varje år, innebär en relativt lång process där tecken kan uppfattas och åtgärder tas innan ett självmord genomförs. En viktig aspekt i sammanhanget är förståelsen för att många människor mår dåligt, men de människor som mår dåligt gör det under en begränsad period. Det kan röra sig om en mer eller mindre lång period, men det viktiga är just insikten om att det rör sig om en period. Om samhället skulle lyckas hindra dessa personer från att begå självmord under den tid de lider av depression eller psykisk sjukdom, skulle chansen öka radikalt för att dessa människor, genom tid, professionell vård och medmänsklighet, skulle kunna styra upp sina liv till att så småningom bli riktigt bra. Det vill säga om samhället dels uppfattar tecknen, vidtar åtgärder för att förhindra självmordet och dels lägger ner resurser på att ge hjälp, individuell hjälp eftersom det är människor som är olika som behöver hjälpen, så har dessa personer åtminstone fått en chans. Fast en av mina ständigt återkommande funderingar rör just frågan om hur många som egentligen får en ärlig chans i dagens samhälle?

  

Jag var med på Carros resa. Jag såg hur illa det gjorde henne när alltifrån skola, BUP och sociala myndigheter såg henne som bråkig, ett problem som borde skärpa sig eller som de inte visste hur de skulle hantera. Jag vet än inte vad jag skulle ha kunnat göra för att hjälpa henne, för att få henne att må bättre. Det jag vet är att Carro aldrig fick chansen att ta sig igenom den svåra depression hon led av och att konsekvensen av det innebar att hon tog sitt liv, att hon vid en ålder av bara 18 år, 7 månader, 21 dagar och 14-15 timmar dog till följd av att hon inte såg någon annan utväg för att komma undan sitt lidande.

Letar fortfarande

För tre år sen, natten till den 9 november 2008, väcktes jag av telefonens enträgna ringande. Jag blev klarvaken i  samma sekund som de ord en mamma alltid fasar för att höra slog mot min trumhinna: -Hej, det här är från polisen. Är du mamma till Caroline Stafås? – Ja, svarade jag, har det hänt nåt? Polisen i andra änden av telefonen fortsatte utan att ta någon notis om min ångestladdade fråga: -vet du vart din dotter befinner sig? Jag svarade nej och upprepade min fråga, den här gången med en märkbart högre ton: –Har det hänt nåt? Polismannen fortsatte oberört: -Så du vet inte vart din dotter befinner sig? Återigen svarade jag nekande på polisens fråga och återigen upprepade jag min fråga, men den här gången svarade polisen i andra änden av linjen: -Vi har fått in en anmälan om att din dotter kan ha gjort sig något, att hon kan ha tagit piller och sprit. Vet du vart hon skulle kunna tänkas vara?

Jag visste inte vart hon var och det visade sig att det visste ingen annan heller. För den här natten för tre år sen avslutade min älskade, söta, kloka och deprimerade dotter sitt liv genom att skölja ner en dödlig dos sömntabletter med sprit för att sedan gå ner i älvens iskalla, mörka vatten och dränka sig. Men det visste jag inte vid den här tidpunkten då för tre år sen. Jag visste fortfarande inte då att det var för sent, att jag inte kunde rädda henne eller hjälpa henne. Jag visste inte då att jag aldrig mer skulle få se min älskade dotter i livet.

Nu, tre overkliga, smärtsamma och egentligen outhärdliga år senare, trängs bilderna av hennes blonda hårsvall, vackra ansikte, glittrande blåa ögon och spjuveraktiga leende fortfarande konstant med bilderna av hennes livlösa, stelnade kropp under en gul sjukhusfilt i ett rum med dämpad belysning och skylten visning pågår på dörren. Bilderna av hennes fortfarande våta bakåtkammade hår, slutna ögonlock, långa täta ögonfransar med den noggrant lagda mascaran och glittrande puderrosa ögonskuggan fortfarande kvar, vattnet som sakta sipprade i nästan omärkbara små ilar ur hennes näsborrar och ena mungipa och märkena på hennes panna efter att hon under tio dygn legat med ansiktet neråt på älvens botten trängs fortfarande med bilderna av hennes livfulla ögon, hennes enorma utstrålning och hennes oefterhärmliga svassande gång. Fortfarande kretsar mina tankar ständigt kring om hon var rädd, ledsen eller om hon kände sig ensam och utlämnad. Sviken av världen, sviken av mig.

Jag borde ha varit hos henne, tröstat henne och som så många gånger förr skjutsat henne hem igen. I verkligheten hade jag gått bärsärkargång och antagligen fått henne inlagd på något sjukhus för att hon inte skulle kunna göra sig själv illa om jag vetat, eller ens anat, att hon bestämt sig för att avsluta sitt liv. Fortfarande, och antagligen under resten av mitt liv, hatar jag det. Jag hatar att hon, min älskade dotter Carro, är död. Fortfarande undrar jag om hon någonsin visste och förstod hur mycket jag älskade henne och älskar henne än? Jag kunde inte hjälpa min vackra, starka och bräckliga dotter Caroline, så hon orkade leva vidare. Jag undrar fortfarande om hon någonsin förlät mig för det?

Jag kan fortfarande inte heller helt och fullt förstå att hon är borta. Den här tidpunkten förra året var jag tillsammans med min näst äldsta dotter Camilla för första gången ner till den plats vid älven där Carro avslutade sitt liv, där hon tog sömnpillren och där hon sen gick ner i älven. Henke som då fortfarande var i livet ville inte följa med. Det var för smärtsamt, för jobbigt, för honom och min yngsta dotter Emelie var hos sin pappa. Vi var dit och tände ljus för Carro och medan vi stod där, Camilla och jag, och kände efter om vi skulle känna av Carro eller om vi skulle hitta nåt som fick oss att förstå, begrep jag vad jag egentligen gjorde där. Jag letade fortfarande efter min döda dotter, efter min Carro, efter en känsla av att hon fanns någonstans nära. Nu tre år senare är det nog fortfarande det enda jag fullt ut förstår. Jag letar fortfarande efter mitt barn, min Carro, och jag kommer antagligen att leta hela livet efter henne. Inte i fysisk mening, men inom mig och efter känslan av hennes närvaro och jag längtar fortfarande lika mycket efter att få ha henne hos mig igen. Så när det gäller att förstå är tre år ingen tid, men när det gäller att sakna, längta och leta är tre år en evighet.