Diktatoriskt

Söndagens utsikt efter blommor & mat

Kroppen härjar återigen med mig i gestapostil. Den har en tendens att vara på det viset. Egentligen i all välmening och med mitt välmående som syfte, men det spelar ingen roll. När den härjar på är det drygt. Det är när jag inte lyssnar till dess relativt subtila signaler, som den går över till mer tydliga styrmedel. Natten till fredagen till exempel, efter viss tids total energibrist i kombination med ingen vila, fällde den mig helt enkelt genom att frammana kräkningar. Den självklara följden var vila, så hela fredagen och lördagen vilade jag. Söndagen började jag tycka att jag gjort min kropp till viljes länge nog, så jag tog saken i egna händer och begav mig ut i naturen. Naturligtvis i rent rekreationssyfte, samt även för att låta de överenergiska hundarna tillika husgudarna få utlopp för sin enorma energi. Det gillades inte av min diktatorkropp, som handlöst svarade med kallsvettningar och total svaghet. Återigen förpassades jag till horisontalläge och kroppen hade därmed utdelat två varningar för ouppmärksamhet från min sida.

Jag har ett vänligt matlagande ex -
även om det ibland går att ifrågasätta hans  psykiska hälsa ;)

Väl medveten om kroppens åsikt om vila, tyckte jag ändå att jag hörsammade den ganska bra när jag några timmar senare under söndagen begav mig till mitt matlagande ex för utfodring. Nämligen har kroppen inte den minsta lilla insikt i sambandet mellan äta mat och laga mat, men jag tänkte att om någon annan lagade mat och bjöd mig på den så hade jag ändå kommit relativt nära målsättningen i form av vila samtidigt som jag tillgodosåg näringsbehovet. Eftersom jag därmed sparade lite krafter genom att inte behöva laga mat, tog jag mig även friheten att titta på några blommor med Anita, Emelies farmor. Anita har nämligen en väldig massa blommor i alla former och färger och det är, trodde jag åtminstone, till och med enligt kroppens tydliga åsikter att kasta bort njutning för såväl lukt- som synsinnet att inte insupa denna ljuvlighet när möjlighet ges. Så var inte fallet. Kroppen, som vid det laget började påminna om de två påtagliga redan utdelade varningar, började återigen muttra genom kallsvettaningar och tydliga hänvisningar om att återinta ett mer horisontellt läge. Det var vid det laget jag insåg att måndagen antagligen inte skulle komma att innebära arbete, utan snarare vila.. igen. 

   

Emelie, ex, Anita, blomsterfägring och odjur i trädgården

Måndagen genomdrevs, precis som kroppen redan meddelat, utanför arbetslivets vardagliga ramar. Snarare bedrevs dagen liggandes i sängen, åtminstone till den ödesdigra sekund jag kom på den briljanta idén att för en kort sekund trotsa min lekamen genom att faktiskt följa med hundarna ut. Efter att redan ha utdelat två varningar, fick min kropp tillika diktator därmed nog. Varning nummer tre gick inte och går än inte att nonchalera. Straffet för ohörsamhet är, som sagt, att fälla mig rent fysiskt och det var precis vad som hände. Genom ett litet tryck på nån odefinierbar knapp fick kroppen något vid min skuldra att brista. Det gjorde inte bara ont, utan snarare är ontsådetintegårattandasont en bättre beskrivning.

Håkan, morsan, Emelie, nydiskad disk och nybadat svin -
en del av allt glitter helt enkelt

Från sekunden knäppapåontsåinihelvete-knappen fanns inte mycket annat att göra, än att försöka att inte röra mig, försöka att andas och försöka att inte gråta. Trots ihärdiga försök misslyckades jag periodvis radikalt med alla tre delarna, så resterande måndag bestod därmed av ingen vila, mycket smärta, illagrinade grimaser och till och med en och annan tår. 

  

Horisontalläge för mig - guldläge med enorm mysfaktor för husgudarna

Smärtstillande i tablettform, zon i gelform och en rörelseförmåga på så där 23 % av den vanliga rörligheten, åtminstone i skulder-, nack-, axel- och ryggområdet, är det läge som kroppen för närvarande anser vara rätt läge. Alla rörelser av nämnda områden straffar sig omedelbart, så jag rör mig väldigt försiktigt och väldigt lite. Emelie tycker att jag är i ett minst sagt drygt stadium, men hon är snäll och hjälper till med hundarna, med kaffe och med andra livsviktiga saker som bara måste ordnas. Hon och morsan. Morsan kom nämligen upp och diskade igen under dagen, vilket jag är väldigt tacksam för. Själv drack jag, väldigt försiktigt och med väldigt lite rörelser, kaffe tillsammans med min barndomsvän Håkan som kom på besök. Håkan bor i vanliga fall i Göteborg, så det är inte varje dag vi ses. Som tur är har vi känt varandra en evighet, ändå sen vi båda var sex år gamla, så han bryr sig varken om att jag har håret på ända, är grinigt gnällig och relativt orörlig. Han har sett de flesta stadium och stilar redan och accepterar mig faktiskt precis som jag är, vad jag nu än är i. Så det var väldigt trevlig att träffa honom, trots skuldror och annat irriterande kroppsligt. Det bästa är att han blir kvar på orten några dagar till, så vi kommer att hinna med fler kaffekoppar och mer kvalitetstid innan han far. Mitt i all kroppslig gestapostil, finns det faktiskt en hel del glitter också.  

Rekreation - trodde jag ja..