Tiden går väldigt fort nu och jag tycker jag fyller den med alldeles för mycket jobb. För mycket jobb för att egentligen orka med att leva, så därför går stor del av min lediga tid åt till återhämtning. Fast för mig är inte det helt tillräckligt. Det har aldrig varit nog att bara glida genom det som borde vara liv, i någon form av vakuum av bara varande. Efter Carros och Henkes död har det, bakvänt nog, blivit än mer viktigt att fylla den tid jag har med små mirakler.. med allt det där lilla, men enormt viktiga, som får livet att bli glittrande, sprittande och värt all den möda det innebär. Jobbet är en stor del av livet, men för att behålla motivationen att leva så måste det till nåt mer. Så det är där jag är, i en spiral av för mycket jobb och för lite energi kvar att för att orka göra mer av sånt som ger energi och det irriterar mig.
Trots irriterad utmattning och en motivation som sinar, har jag fått njuta av att se Emelie och hennes klass i ett Luciatåg i onsdags, varit på en medial cirkel, ätit lunch med Angelica, varit på meditationscirkel, haft luciafrukost på jobbet med en del av kollegorna, blivit bjuden på lunch av mamma, sett på luciatåg på jobbet med så vacker sång att jag blev tårögd, varit på step up, läst lagtext, druckit kaffe, fått en egen lucia i Emelieform att njuta av hemma, druckit varm choklad med vispgrädde, plöjt fem avsnitt av julkalendern och sett ett stjärnfall. Det är faktiskt nåt jag hinner med. Jag hinner alltid med att se stjärnorna när de inte täcks av moln. Jag har faktiskt även hunnit med att genomskåda den bakomliggande orsaken till Pinocchios näsa, utifrån diverse mailreklam som kanske inte alltid hittar rätt kundkrets. Så mitt i allt har det även varit en del skratt också. Dessutom har posten skickat ett sms av relativt obegriplig karaktär, där några av orden utgjordes av aet ätråt eller nåt i den stilen. Roande, men inte så väldigt lätt att förstå. Nåt jag inte har hunnit med är att vara till gravarna, kanske har jag bara inte orkat. Fast det ligger där inom mig och kräver att jag ordnar upp det, så jag ska försöka bege mig dit under helgen. Även när jag inte är till kyrkogården, för den delen precis alltid, har jag dom med mig i både mitt hjärta och i mina tankar. Det går faktiskt inte många minuter på ett dygn, som jag inte ser Carro och Henke inom mig. Det är genom dem ljuset från såväl mitt liv som mitt varande silas och jag behöver ha det så. Jag vill inte släppa dem ifrån mig, Det är det enda sätt jag har kvar att känna dem lite nära och jag vill ha dem nära, så nära det går fast det inte är möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar