Verbala knuffar

Reflektionstid

Dagen började genom att Camilla ringde och väckte mig med orden: jag antog att du var vaken!? Jag svarade det enda självklara: det var ett väldigt underligt antagande! För det var det. Speciellt med tanke på att Camilla levt hela sitt liv med vetskapen om min enorma morgontrötthet, men man ska aldrig sluta förvånas. I och för sig tänkte jag inte så mycket på dessa ord förrän senare under dagen när Camilla påpekade att mitt svar hade varit något roande. Så länge det är roande är det bra. Ord är nämligen oerhört kraftfulla verktyg i tillvaron och bör användas med försiktighet. Felaktigt använda kan de få en människas värld att rämna. Idag har jag fått berättat för mig om hårda ord, som sårat, raserat och förstört. Jag vet inte bakgrunden, eller känslan bakom, men jag hörde vilken effekt det gett. Ibland, som idag, undrar jag om det verkligen är värt det. Är det bästa sättet att uttrycka känslor på? Går det inte att få ut frustration, sårade känslor, rädsla eller vad det kan vara, utan att använda sig av ord som så tydligt sliter sönder nåt som kanske borde ha fått vara helt? Eller har nåt redan trasats så mycket att det enda som är kvar är ord som förmedlar den besvikelsen? 

Middagen serverad

Fast jag har inte bara fått höra om en mer hård användning av ord idag, utan har även själv fått ord till mig. Inte många och inte hårda, utan några få och värmande. Ord som lyfte upp och gjorde mig glad. Så lite det behövs för att både lyfta en människa och för att få en människa att känna sig mindre. Några andra uttalade ord som gladde under dagen var: vill ni komma och äta lite senare? Mitt ex tillika Emelies pappa var det som bjöd och Emelie och jag tackade glatt ja.  Det är verkligen lyxigt att slippa laga mat ibland och bara få sätta sig till dukat bord och njuta.

Rofyllt

Förutom serverad middag och ordagranna funderingar, har vi, Camilla, Emelie och jag, handlat och varit till pappa med lite paket. Ja absolut, det var nån dag för sent. Gjorde det nåt? Nej, det som spelade roll var att det var människor som står varandra nära som träffades. Förutom pappa var Carina och mina två systrar där. Det var mysigt att se alla en sväng igen. Dessutom fick vi en materiell liten 42 tums sak att forsla hem. Det gick inte i golfen, så det får vi fixa en annan dag och med en annan bil. Åter i hemmet lugna vrå har kvällen, förutom lugn harmoni och levande ljus, ägnats åt hämningslöst knuffande. Vi samlades i Emelies rum, som hon hade fixat med lyktor och fika, och spelade fia med knuff. Det var lika roligt som alltid, trots att det för min del innebar förlust. Nu återstår bara en sak till för dagen. Jag tänker krypa i säng och läsa och det är nåt jag faktiskt har längtat efter ändå sen jag klev upp i morse. Med tredje delen i Engelsfors-triologin väntandes är det en begriplig längtan, så godnatt helt enkelt.

Otillräckligt trött

Tiden går väldigt fort nu och jag tycker jag fyller den med alldeles för mycket jobb. För mycket jobb för att egentligen orka med att leva, så därför går stor del av min lediga tid åt till återhämtning. Fast för mig är inte det helt tillräckligt. Det har aldrig varit nog att bara glida genom det som borde vara liv, i någon form av vakuum av bara varande. Efter Carros och Henkes död har det, bakvänt nog, blivit än mer viktigt att fylla den tid jag har med små mirakler.. med allt det där lilla, men enormt viktiga, som får livet att bli glittrande, sprittande och värt all den möda det innebär. Jobbet är en stor del av livet, men för att behålla motivationen att leva så måste det till nåt mer. Så det är där jag är, i en spiral av för mycket jobb och för lite energi kvar att för att orka göra mer av sånt som ger energi och det irriterar mig. 

Trots irriterad utmattning och en motivation som sinar, har jag fått njuta av att se Emelie och hennes klass i ett Luciatåg i onsdags, varit på en medial cirkel, ätit lunch med Angelica, varit på meditationscirkel, haft luciafrukost på jobbet med en del av kollegorna, blivit bjuden på lunch av mamma, sett på luciatåg på jobbet med så vacker sång att jag blev tårögd, varit på step up, läst lagtext, druckit kaffe, fått en egen lucia i Emelieform att njuta av hemma, druckit varm choklad med vispgrädde, plöjt fem avsnitt av julkalendern och sett ett stjärnfall. Det är faktiskt nåt jag hinner med. Jag hinner alltid med att se stjärnorna när de inte täcks av moln. Jag har faktiskt även hunnit med att genomskåda den bakomliggande orsaken till Pinocchios näsa, utifrån diverse mailreklam som kanske inte alltid hittar rätt kundkrets. Så mitt i allt har det även varit en del skratt också. Dessutom har posten skickat ett sms av relativt obegriplig karaktär, där några av orden utgjordes av aet ätråt eller nåt i den stilen. Roande, men inte så väldigt lätt att förstå. Nåt jag inte har hunnit med är att vara till gravarna, kanske har jag bara inte orkat. Fast det ligger där inom mig och kräver att jag ordnar upp det, så jag ska försöka bege mig dit under helgen. Även när jag inte är till kyrkogården, för den delen precis alltid, har jag dom med mig i både mitt hjärta och i mina tankar. Det går faktiskt inte många minuter på ett dygn, som jag inte ser Carro och Henke inom mig. Det är genom dem ljuset från såväl mitt liv som mitt varande silas och jag behöver ha det så. Jag vill inte släppa dem ifrån mig, Det är det enda sätt jag har kvar att känna dem lite nära och jag vill ha dem nära, så nära det går fast det inte är möjligt.

Å så kom människorna

Gårdagens livskvalitet

Det var en bra dag, så kom människorna. Det känns som en bra beskrivning av de senaste två evighetslånga dagarna. Vilken otroligt lång vecka det har varit och då har det ändå bara gått två dagar av en kortare arbetsvecka än vanligt. Det har varit en del turer dessa dagar, turer där den mänskliga interaktionen sätter käppar i hjulet. Det är inte ens tänkt att det ska vara käppar alla gånger, men där det är många människor är det även många omedvetna käppar vilket varit väldigt tydligt för väldigt många de senaste dagarna. Så får det vara, det måste nötas lite för att en del saker ska falla på plats. Fast idag går det inte att prata om nåt omedvetet eller nåt nödvändigt nötande. Idag började nämligen dagen genom en föreställning i det mänskliga spelet i lägre tappning. Lägre tappning innebär alltid att någon far illa, på grund av någon annans litenhet och så var fallet även idag. Det var ett sånt lägre spel jag och några fler ofrivilligt blev åskådare till. Det går inte att göra mycket annat än att finnas som stöd, men nog är det otroligt att vuxna människor faktiskt tar sig rätten att försöka bryta ner någon i sin omgivning. Jag blir inte längre förvånad av att sånt förkommer, jag har sett det på nära håll för inte alls länge sen. Däremot förvånar det mig varenda gång sånt händer, att människorna är de som anser sig vara mest utvecklade på den här planeten. Det var starten på den här extremt långa tisdagen, som rent klockmässigt inte har haft en endaste timme mer än någon annan dag.

Dagens livskvalitet

Därefter var det en dålig dag, så kom människorna. Dessa underbara människor som det också finns en hel del av och som inte gör annat än att förgylla även extremt långa dagar. Det finns en bunt av såna underbara människor runt omkring mig. En stor del av den kategorin finns på mitt jobb och det var de som tack och lov tog över scenen, vilket är väldigt behövligt dagar som denna. Trots alla underbara var det inte alldeles lätt att hitta positiviteten igen. En start som innefattar usla rolltolkningar i en väldigt sjaskig pjäs i kombination med energibrist, medför ofta just det problemet. Inte blev det lättare av det telefonsamtal av hjärtskärande karaktär, som jag tog emot på eftermiddagen heller. Efter det samtalet gick jag helt enkelt hem. På vägen hem var dagen så där, så kom det människor igen. Snabbt gick den från så där till irriterande dryg, den här gången till följd av interaktion som medför att jag hamnade i val jag inte riktigt orkar med för närvarande. Det var droppen. Stegen hem var snabba och långa, energinivån var i botten och humöret kan, i bästa fall, beskrivas som gnälligt. Väl hemma kom Emelie mig till mötes. Emelie, som är alldeles strålande och underbar, fick snabbt humöret att vända från vad det nu kan kallas till åtminstone relativt neutralt. Därefter var det en bra kväll och inga fler människor kom.  

Livs levande skiftnycklar

Människor är intressanta varelser att studera eller, för den delen, att interagera med. Det är spännande att se olika människors sätt att bete sig mot varandra, sätt att prata, bemöta, hävda sig och försöka kontrollera sin tillvaro. Det är alltid lika fascinerande att fundera över varför olika personer beter som de gör, deras mönster och/eller valet av sätt att hantera tillvaron. Ibland är det till och med väldigt intressant att fundera över varför man själv gör som man gör och väljer som man väljer.

Mitt liv innefattar för närvarande tillgång till experthjälp. Kanske det vore mest troligt att hjälpen skulle handla om att förstå sig på människor, men det gör den inte - i alla fall inte direkt. Istället har jag fått experthjälp vad gäller verktyg och verktygslådor. Sakta har jag börjat upptäcka att min verktygslåda innehållig rörmockargrejer, trots att jag ägnar mig mer åt att snickra eller meka. Eftersom jag nu har tillgång till en expert vad gäller verktyg, får jag de verktyg jag kommer att ha störst nytta av utpekade för mig så jag, om jag vill, kan välja dessa istället till min verktygslåda. Indirekt får jag även hjälp att förstå människor i allmänhet och mig själv i synnerhet. Det är naturligtvis KBT-grejen jag syftar på. Idag har jag spenderat tid i grannkommunen tillsammans med min verktygsexpert på MHE-kliniken. Det var ett mycket givande möte, där saker som varför man kan känna sig mer levande efter att ha förlorat två barn än innan de gick bort, den personliga utveckling som kommer sig av att vara med om såna saker samt de skuldkänslor det kan leda till diskuterades. Även andra saker, som mina mönster, förhållningssätt och metoder för att hantera tillvaron, avhandlades. Bland alla dessa samtalsämnen ramlade ett och annat användbart verktyg ner i min verktygslåda. Det är lyxigt att få en sån förmån som en verktygsexpert serverad i tillvaron. Jag är imponerad och önskar egentligen att alla skulle få tillgång till en sån. 

Välspacklad trasighet

Jag har lärt mig så mycket under senare år, dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan. Ändå är det viktiga lärdomar, som har förändrat min syn på det mesta. Det jag lärt mig har jag kanske tidigare kunnat läsa om, men aldrig förstått. Ibland kunde jag tänka, när Carro levde och inte orkade hålla ihop under sina perioder av dåligt mående, att hon borde skärpa sig. Ibland tänkte jag att hon borde ta sig samman. Tack och lov sa jag aldrig dessa saker till henne. Tack och lov lät jag dessa uttryck för oförstånd och kunskapsbrist stanna vid tankar. Livet vore enkelt om det bara vore att skärpa till sig, om det bara vore den egna viljan allt hängde på. Naturligtvis spelar den egna viljan in. Självklart är det de egna valen som gör skillnad, men ibland kan människor faktiskt må så dåligt att det inte spelar någon roll vad viljan säger. Ibland går det bara inte att röra sig ur fläcken även om det enda man vill är att fungera lika bra som alla andra och det enda man önskar är att få må bra och göra det som förväntas av en.

Det är lätt att i oförstånd säga att en del handlingar kommer sig av bristande motivation, men bara att hålla sig vid liv kan ibland kräva mer motivation än vad någon egentligen ska behöva uppbåda. Jag såg Carro sminka sig i timmar när hon levde ibland, bara för att inte orka gå utanför dörren. Många gånger såg jag min älskade dotter kämpa hårt för att försöka klara av att gå till skolan, för att kanske inte ens klara av att ta sig ur sängen. Det hade inget med bristande motivation att göra, även om det oftast var så det sågs. Det var inte lathet eller så enkelt att hon bara kunde skärpa sig, fast det förstod jag inte fullt ut då.

Efter Carros död kom insikten om att det ibland kan krävas noggrann sminkning för att en kort tur in på en mack, ska bli möjlig. Efter Henkes bortgång sjönk den förståelsen in ännu mer. Ibland behövs ett glättigt skydd och en välspacklad fasad för att dölja all den trasighet som finns inombords. Ibland behövs ett sminkat yttre för att ingen ska komma åt att peta på nåt av allt som kan få hela världen att rasa. Efter Carros och Henkes död förstod jag också att uttrycket bristande motivation, ofta används felaktigt och egentligen bara är en täckmantel för bristande kunskap. Det är åtminstone den enda medmänskliga anledningen jag numer kan hitta, för att nån någonsin kan använda sig av det uttrycket om någon annan utan att ha hela bilden av hur den människan mår. Det känns inte längre särskilt troligt att någon som nånsin mått så dåligt att bara det att komma ur sängen och att klä på sig kan vara en bedrift eller som behöver en glättig fasad som skydd för att klara några minuter bland andra människor utan att världen rasar, skulle använda uttrycket bristande motivation om nån annan som kanske inte klarar av att ta sig dit det var planerat och bestämt. Ibland kan ett välordnat yttre kanske vara ett tecken på ett väldigt trasigt inre och upplevd motivationsbrist vara ett uttryck för en väldig motivation och en enorm inre kamp. Saker och ting är inte så enkla, människor är inte så enkla.  Kanske kan därför ytliga spekulationer om andra människors motivation och yta möjligen vara ett tecken på bristande motivation att våga se en annan människas sanning, hela situation och mående. Kanske säger ytan lite eller ingenting alls och kanske säger uttrycket bristande motivation mycket om vilket mod och vilka erfarenheter och lärdomar den som uttalar det besitter. Åtminstone har jag under senare år lärt mig så mycket om att en del befintliga idéer bara är mindre fungerande idéer. Jag har de senaste åren fått dyrköpta lärdomar som jag helst varit utan, om att det krävs både erfarenhet och mod för att våga se en annan människas hela situation och den personens sanning och att det aldrig går att säga nåt om nån annan människa beteende, sätt att vara eller se ut innan man gått lika många steg som den personen i dennes skor. Under senare år har jag förstått det jag önskar att många fler åtminstone kunde ta till sig som en idé varje gång orden bristande motivation eller ser ut att må okej svävar emot dem.

För information..

Det var helt suveränt att komma tillbaka till gymet! Vilka underbara människor det är som har det och så välkommen man känner sig. Dessutom var det ett riktigt trevligt pass, som leddes av en urgullig människa som bara pulserar av positiv energi. Camilla uttryckte känslan av vår nystart när vi gick därifrån på ett perfekt sätt: "åh så skönt det var att komma dit igen, jag skulle vilja gå tillbaka direkt. Vi har aldrig mer uppehåll därifrån". Så kändes det, så en del saker kan faktiskt hjälpa till att vända måendet ändå. Träning är en av grejerna och underbara människor är en annan. Fylld av ny energi och tro på framtiden tänker jag nu kliva i duschen, antagligen sova gott och vakna till en dag med hästumgänge. Det är också nåt som är mycket bra för ens mående, så vilka underbara dagar det är ändå. 

När får man ligga?

Idag konstaterade Camilla och jag att en enkel diskussion om till exempel morgonvanor skulle kunna säga en hel del om en hel värld. Vi startade nämligen morgonen med en varsin kopp kaffe och en diskussion om just morgonvanor och olika gruppers sätt att se på vad som är rätt morgonvanor. Vi ingår i den del av jordens befolkning som tillhör den morgontrötta och kvällspigga kategorin. Det är till och med konstaterat numer att det finns morgonpigga och kvällspigga människor och att det är medfött vilken av de två typerna man tillhör. Ändå har vi under hela våra liv fått höra hur mycket bättre det är att kliva upp på morgonen, inte bara som beteende utan ibland är det till och med så att man blir en bättre människa om ens sätt att se på livet innefattar ”morgonstund har guld i mun”. Det är tydligt att det inte är lika fint att vara morgontrött och kvällspigg, som att strävsamt kliva upp på morgonen och gå och lägga sig tidigt på kvällen. För vår del spelar andra människors sovvanor ingen som helst roll. Andra får både lägga sig och kliva upp när de vill, det viktiga är väl att de har ett fungerande koncept för sig själv. Det som spelar viss roll för vår del, är när andra ägnar sig åt att värdera vårt sätt och att dessutom försöka omvända oss till deras sätt att se på saken. Det är ett beteende som verkar vara ofta förekommande i samband med de normer i samhället som bedömts som det rätta sättet att vara på, medan tillhörighet till nåt annat sätt döms ut som sämre och antas till och med ibland säga nåt om människorna som har ett annorlunda sätt. Det är rätt intressant att annorlunda är likställt med fel och att samma människor som har åsikter om våra sovvanor, i nästa andetag kan förespråka saker som att tänka utanför boxen.

Vi diskuterade vidare om hur världen ser ut och kom fram till att den, åtminstone för oss, tack och lov innehåller både gråskalor och färg. Kanske det måste få finnas människor som är olika för att dessa gråskalor ska komma fram och färgerna lysa klart i världen? Kanske världen skulle bli rätt trist, platt och svart-vit om alla hade samma beteenden, vanor och åsikter i allt? Tänk om det är när människor tycker att det är deras roll att dyvla på andra sitt sätt att se på allt från nåt så oviktigt som sömnvanor till mer viktiga frågor som att gå ut i krig mot några som man kanske aldrig har träffat förr för sitt land, som andra personer pressas innanför ramarna och in i den redan alldeles för trånga boxen? Naturligtvis måste människor få ha åsikter, funderingar, reflektioner och rätten att tänka själv, men tänk om det är just rätten att tänka själv som blir tilltufsad när andra vill forcera fram rätt sätt att tänka om saker?  

Med den kvinnliga arkitekten Zaha Hadids uttalande ”du måste tro, inte bara på dig själv, utan du måste även tro på att världen är värd dina uppoffringar” i åtanke, kom vi fram till att världen måste få vara i färg och innehålla gråskalor för att vi ska kunna tro på att den är värd nåt. Människor är olika och ingen människa eller något sätt är bättre eller sämre, de och det bara är. Naturligtvis förutsatt att ingen eller inget annan/annat kommer till skada på något sätt. Tänk om det är just när människor, vanor, tankar, sätt, religioner, åsikter med mera kategoriseras in som bättre eller sämre, som det leder till tråkigheter? Så kanske människors sätt att se på olika sovvanor skulle kunna säga en del om en hel värld?

Depression & svek

För mina tankar till svår depression och svek. Påminner om en del sidor av Carros svåra depression, som gjorde att hon ibland var utåtagerande när hon inte orkade med sig själv, nån annan eller nåt annat. Jag förstår henne.. nu. Då, då kunde jag bara ana hur hon mådde och kände. Får mig även att minnas en del om bemötanden och nonchalans. Återigen funderar jag över hur någon kan ses som besvärlig, som själv har det så jobbigt att denne går sönder inombords. Ger mig hopp att höra om det i en låt. Gör mig ledsen att det är för sent för en del. Är trasig för att en av dem som det är för sent för är min Carro. Får mig ur balans att veta att så många missade att lära sig nåt av det, av alla andra som gått samma väg. Får mig att undra hur många fler som ska behöva genomlida samma sak?

Glad & Gravid

Så har det hänt, graviditeten är ett faktum. Efter, i alla fall som det känns, lång väntan är det nu så gott som säkert att tillökning är att vänta. Svullna bröst och växande mage har konstaterats och det om nåt brukar vara säkra tecken på att bebisvärlden är i antågande. En glad nyhet, som naturligtvis måste firas på ett eller annat vis. Antagligen genom en stor hög med maskrosblad till den blivande modern, fadern och mostrarna. Det är nämligen Lady Rufus, ett av familjens absolut bedårande marsvin, som uppvisar alla tecken på att vara gravid. Efter vissa utredningar inom familjen har vi slutligen enats om att Harry och Nova, husgudar och älskade vovvar, måste kunna räknas som lite moster och morbror de med. För att inte tala om min egen roll som stand in som svinmormor. Nåt som definitivt inte går att ta miste på är Emelies lycka över situationen och det i sig gör att hela tilldragelsen är glädjande.   

Glädjande var det även att komma in på gymet, där närvarande gymägare direkt frågade hur gårdagens undersökning förlöpt. Icke närvarande gymägare skickade mig sms i samma ärende. Det som är härligt med dessa människor att det inte är nåt de måste fråga, de måste inte bry sig om eller vilja veta, utan de gör det ändå. Antagligen för att det är precis så gulliga, modiga och underbart medmänskliga de är. Nåt som jag sagt förr, men gärna säger igen, är att det bemötande som de har gentemot människor omkring sig finns många som har mycket att lära av. 

Vad finns det mer att tillägga? Prästkragarna och blåklockorna blommar, ljuspartyt var trevligt (och blev dyrt), mamma bjöd på lunch idag, step up:en var drygrolig, gymet var trivsamt, samtalskontakten var som alltid strålande, husgudarna är vackra och jag har en mysig bok att bläddra i. Som om det inte räcker har jag även många underbara människor omkring mig. Det är ett bra liv, även om två älskade barn är smärtsamt saknade. Det är det lilla i vardagen som har kommit att bli det stora och det lilla som är det stora, är helt enkelt vackert, glittrande, magiskt och väldigt värt att vara tacksam för.

Avslutningsvis vill jag bara gratulera dig, min kära vän Angelica, till att troligen snart bli svinfarmor ;)           

Annika Östberg, gym och tja.. vad?

Gårdagen innebar blandad kompott. Det mesta var dock av alldeles strålande karaktär, som gymet och människorna där. Det går inte att vara annat än imponerad av dem, den atmosfären de lyckats skapa och deras bemötande. Gårdagen var inge annorlunda, så en helt strålande första rehabdag med andra ord. Väl hemma efter gymvistelsen, ringde telefonen. Det var en mycket trevlig och glad kvinna från mitt ordinarie jobb, som undrade om jag kunde vara med på nätverksträff på annan ort under torsdagen. Relativt förvirrad, eftersom jag var på en intervju för en omplacering (ja jag vet, det är underligt och totalkonstigt) och sen inte har hört nåt mer om det, sa jag som det var. Att jag inte hört något efter intervjun, att jag precis dagen till ära börjat rehabiliteras på gymet och att jag skulle ringa personalchefen för att höra vad som egentligen hände.

Personalchefen på firma fiffel och båg, meddelade att han minsann skickat ett mail den tolfte maj om att de var vidare intresserad av mig i en arbetsroll för sökt tjänst/tänkt omplacering. Eftersom jag inte fått vare sig mail eller, vilket kanske vore mer förväntat, ett telefonsamtal om detta, var det vad jag meddelade. Personalchefen framhärdade, men gjorde även tillägget om vilken mail-adress han skickat detta meddelande till. Mail-adressen utgjordes av min jobbmail! Jag är som sagt sjukskriven och har därför varken anledning eller möjlighet att kolla min jobbmail. Det var precis vad jag även svarade honom, varpå personalchefen replikerade med att jag kunde kolla av min jobbmail från vilken dator som helst. Nej, det kan jag inte. Jag har ingen sån inloggning och även om jag hade det skulle jag inte som sjukskriven sitta och kolla av min jobbmail. Det vore en sak om det rörde sig om en kortare sjukfrånvaro, men i mitt fall vet jag till och med att det finns en vikarie för mig och jag antar att denna vikarie har koll på den mail som kommer in. Åtminstone är det så det ska vara, frånvarande kollegors mail ska frekvent kollas av för att inget ska missas. Till sist frågade jag om vi kanske skulle ha ett möte, men fick svaret att det behövde vi inte om inte jag då ville det utan vi kunde höras längre fram. Min tanke? Whatever! Det är inte jag som är ansvarig för det där, tack och lov. Nä, jag tänker lugnt genomföra min rehab på gymet. Som sagt så avgudar jag deras sätt att vara, bemöta och skapa stämning. För att inte tala om hur mycket jag gillar deras professionalism.

Fortsättningen på eftermiddagen/kvällen innehöll föreläsning av Annika Östberg. Hon berättade naket, utlämnande och bra om det liv hon fört, men det som utgjorde hela skillnaden mellan att det var en berättelse till storhet var hur hon avslutade. Hon berättade att hon var tacksam för sitt liv, eftersom hon hade lärt sig så enormt mycket. Inne i fängelset så var ett viktigt ord respekt. Där blev de fråntagna alla grejer som i vanliga fall är en del av den egna personligheten. Alla ytliga roller, alla spel och så vidare var helt oviktiga. Det enda som kunde ge en respekt i fängelset var att vara sig själv, våga visa vem man var och att stå för det man sa, bara säga det man stod för och att hålla sina löften. Hon sa att den lärdomen och den vänskapen som var ärlig, rak och utifrån var och ens kärna, var hon så tacksam att hon fått erfara. Dessutom hade hon lärt sig att inte ta något förgivet, att vara tacksam, att förlåta – sig själv och andra och att se det lilla. Det var en riktigt ödmjuk kvinna som stod där framför detta hav av människor och föreläste, en ödmjuk och väldigt imponerande kvinna. Hon hade lika gärna kunnat vara bitter på livet, men hon hade helt enkelt valt att vara tacksam på ett väldigt ödmjukt sätt. Jag är glad att jag fick höra hennes berättelse. Jag är glad att det finns människor av den sorten. Människor som lärt sig att leva, att vara tacksamt förundrad över livets storhet och att se det lilla. Speciellt imponerande är det när människor som verkligen prövats av livet, väljer att ha det förhållningssättet inför livet och vad det medför. En riktigt, riktigt varm, ödmjuk och klok kvinna!

Smaken är som baken

Rehabilitering, social träning och alla andra uttryck som används i instanserna och myndigheternas värld, ord jag själv har använt när jag arbetade. Ord som nu används om mig. Det är svårt att foga sig till att dessa begrepp nu är en del av min personliga värld, istället för min yrkesvärld. Varje gång medför det att jag får smaka på orden, rulla runt dem i munnen flera gånger för att ändå inte riktigt komma fram till om jag gillar smaken. Livet kan förändras fort, på en sekund kan det som var självklart ena dagen plötsligt förvandlas till vant men ändå helt ovant och så fort kan det som tidigare bara var synonymt med arbetslivet, med andra i deras personliga sfär, vara en del av ens eget privatliv. Det är ovant, men samtidigt är det en värdefull erfarenhet och en chans att göra tidigare delvis rent intellektuell kunskap till en känslomässigt och personligt implementerad del.

Det är nämligen skillnad, faktiskt inom så gott som alla områden av livet. Skillnaden mellan att förstå rent intellektuellt, till att den förståelsen ramlar ner i ens hjärta och blir en del av en själv som person. Den egentliga förståelsen kan kanske aldrig uppnås förrän både hjärta och hjärna har fått insikt, vet och har tagit till sig. Åtminstone är det så i min värld. Min erfarenhet är att den fullständiga förståelsen för någots hela innebörd bara går att ha när det blivit en personlig erfarenhet, en erfarenhet som dessutom fått tid på sig för att hinna bearbetas så den kan ta plats och bli en del av hela den egna personen. Först då kan det gå att förstå vad det innebär för en person, dennes livssfär, den egna synen på sig själv och vilka konsekvenser det kan ha för en människa.

Alla dessa ord och begrepp som har en så laddad innebörd, som används för att understryka, göra saker legitima eller för att styra något i den riktning som var tänkt. Även om jag tidigare rent intellektuellt förstod vikten av att använda dessa ord och begrepp på ett respektfullt sätt, har jag nu full förståelse för vilken effekt och inverkan dessa ord faktiskt har. En underbar erfarenhet egentligen och en ovärderlig erfarenhet som ger förståelse på ett nytt sätt. En förståelse som dessutom medför att jag numer närmar mig vissa ord med än mer respekt och ännu större ödmjukhet. Naturligtvis leder den även till att det personliga ansvaret ökar, ansvaret för hur jag i fortsättningen väljer att hantera och förhålla mig till dessa ord och begrepp, oavsett område i livet. Alla dessa nya erfarenheter som jag inte bett om, men som nu är en del av mitt liv. Vilken möjlighet de ger att utvecklas som person och människa, det vill säga när jag väljer att förhålla mig till dem på det viset. En fråga som per automatik växer fram ur ovanstående är: hur kan någon människa verkligen möta en annan människa om den fulla förståelsen saknas? Intressant tanke, som kommer att ge mig huvudbry ett bra tag framöver skulle jag tro. Varför? Naturligtvis för att det har med det personliga ansvaret gentemot mig själv och gentemot andra att göra, inom alla områden av livet faktiskt.

Smärtsam kärlek

Efter Henkes död 3 december 2010, rasade familjen ner till en svart outhärdligt tillvaro igen. En tillvaro utan sömn, utan vilja och utan engagemang att egentligen vilja återgå till livet igen. Efter att vi redan en gång tidigare, i samband med Carros bortgång, försökt kravlat oss tillbaka till en fungerande tillvaro, kändes det inte som orken skulle räckta till ännu en gång. Det är svårt att hitta någon motivation efter att ha förlorat ett barn eller, som för mina kvarvarande barn, ett syskon. Det är inget som blir lättare efter förlusten av ytterligare ett barn eller ytterligare ett syskon. Det var i det omotiverade stadiet vi var, Camilla och jag, i mars 2011 när vi bestämde oss för att göra nåt vi aldrig tidigare gjort. För att säga som det är, hade det två år tidigare aldrig ens svävat genom mitt medvetande att det vore nåt som skulle inträffa i mitt liv att jag skulle göra heller. Camilla och jag bestämde oss för att försöka komma tillbaka till livet och kunna sova på nätterna igen genom att gå på gym. Ingen av oss trodde att vi tyckte om att träna och ingen av oss hade något behov av att vara sociala, utan vår enda avsikt med det hela var att försöka må lite bättre och som sagt att kanske äntligen kunna sova en natt igen. Så med den otroligt lovande starten knallade vi, med stor bävan, iväg till ortens gym och skrev in oss.

Vår syn på ett gym inbegrep ett ställe med obegripliga maskiner och extremt vältränade människor i senaste träningsoutfiten, som med näsan i vädret fnös åt alla mer otränade (läs totalt försoffade) individer som vågade sticka in sina ovärdiga huvuden på dessa mer snobbiga ställen. Dessutom hade både Camilla och jag fått uppleva en mängd olika bemötanden efter att Carro och Henke dött. Många väldigt bra bemötanden av många väldigt bra människor, men även en del ganska underliga bemötanden i form av människor som stod på behörigt avstånd och tittade och tittade, andra som gick förbi oss utan att låtsas om att de någonsin tidigare känt oss eller en del som storgråtandes och desperat slängde sig runt halsen på oss och vägrade att släppa taget medan de gång på gång mässade att förlora ett barn eller i Camillas fall en syster eller en bror måste vara det värsta man kunde råka ut för. Dessa båda referenser var de vi kombinerat inför vårt nya gymliv, dvs. vi var mer än skeptiska till vad som väntade oss när vi klev innanför dessa förskräckliga gymdörrar som antagligen innebar umgänge med både underliga maskiner och massa människor med underliga bemötanden. Vi hade rejält fel och jag kan nu i efterhand bara konstatera att det gym vi har på orten är ett suveränt ställe med helt underbar personal och en alldeles strålande gemytlig stämning. Vi har tur som bor där vi bor för det är nog svårt att hitta ett lika trevligt gym någon annanstans.

 mående,

Vi blev mycket väl mottagna på nämnda gym av en mycket tålmodigt tränare, som med ett mycket bra bemötande lirkade in oss i gymvärldens alla förehavanden. Samtliga av gymets personal är suveräna och de har ett bemötande som många av dem som är så kallat professionella vad gäller bemötande borde få lära sig. Såväl panikångest, andnöd som hysteriska skrattanfall bemöts på ett suveränt, varmt och mänskligt sätt utan inslag som medför att det känns pinsamt eller jobbigt. Dessutom är samtlig personal helt enastående på att motivera och se det positiva. Mycket tack vare dem har vi, Camilla och jag, gått från att tro att vi inte tyckte om träning till att veta att vi älskar träning och det har snarare blivit svårare att låta bli att vara med på allt än att motivera sig att gå dit. Vår start där i form av styrketräning övergick ganska snabbt till deltagande i olika pass, samtliga väldigt roliga och dessutom med påföljande önskvärd effekt. Vi började må bättre, fick mer energi och sov i alla fall en del nätter. Så nu i januari tappade jag till följd av en enorm arbetsrelaterad stress alldeles för mycket energi, mitt hjärta började rusa precis som mitt blodtryck som rusade i höjden. Min energi räckte inte ens till att gå på gymet, som annars varit det som visat sig ge energi när inte mycket annat fungerat. Under drygt två månader har jag fått lov att enbart vila, men förra veckan begav jag mig så in i gymvärlden igen. Det var underbart! Min kropp kändes till att börja med som den spratt av glädje när det första passet började. Dock kan jag meddela att dagen efter det passet spratt den visserligen, men inte av glädje, utan av en extrem träningsvärk. Det var det absolut värt. Det är nog en av de få former av kärlek som trots att den är så smärtsam ibland, ändå är så underbar att jag skulle rekommendera den om och om igen. För så är det. Från att aldrig tänkt tanken att jag skulle sätta min fot på ett gym, kan jag helt ärligt säga att träning nuförtiden har blivit nåt jag inte vill vara utan. En form av kärlek helt enkelt.

Soc psykiatriska galla

Jag följer Yasmine som i sin blogg skriver starka texter om bland annat psykisk sjukdom och idag medförde det en snabb flashback till alla turer runt min älskade dotter Carro. Turer när vi bland annat kontaktade individ och familjeomsorgen på soc och barn och ungdomspsykiatrin (BUP) för att hon skulle få hjälp att må bättre. Om jag vetat hur lite hjälpt hon skulle komma att bli genom det, eller snarare om jag vetat att det skulle medföra att hon blev än mer stjälpt hade jag aldrig blandat in någon av dessa instanser. När jag startade min blogg var ett av mina syften med det att kanske kunna vara till hjälp för någon annan som förlorat någon eller några av sina nära och kära, kanske kunna visa på att det går att överleva och ibland även att leva. När jag nu slungades tillbaka till allt det min dotter som redan mådde väldigt psykiskt dåligt fick genomleva, bestämde jag mig för att jag även ska skriva en del om allt det. Kanske någon blir hjälpt av att se att det finns andra i liknande situation, kanske jag kan beskriva lite av hur det är att hjälplöst gå bredvid någon som man älskar så mycket som mår så dåligt utan att ha den minsta aning om hur man ska kunna hjälpa. Kanske det ger någon en insikt om hur det är att tro att man efter många års kamp ska få hjälp att hjälpa, men istället upptäcker att ingen vet hur man ska hantera någon som faller utanför normen och att man dessutom betraktas som besvärlig när man påpekar vad som inte fungerar. Förhoppningsvis medför det för nån en förståelse för att alla de personer som mår så dåligt att de inte klarar av att hålla sig inom de ramar samhället satt upp och därför ses som bråkiga, som problem eller till och med som farliga i allra högsta grad också behöver förståelse, att bli lyssnade till och ett respektfullt bemötande i stället för att bli utestängda, stämplade och förtalade. Inte vet jag, men på nåt vis känns det som om det även är ett sätt för mig att stå upp för min dotter som fick kämpa så hårt i en otroligt oförstående värld. Eller så är det helt enkelt så att ibland är det bra att göra saker för sin egen skull och strunta i vad andra tycker. 

Det jag har sett i samband med Carros dåliga mående som medförde att hon inte hade någon given plats i vårt samhälle, har gjort att det andra kallar samhällets skyddsnät upplever jag som en förtäckt form för att på minst kostsamma sätt bedriva en verksamhet med mänskliga försökskaniner. Innan jag beskriver en del av de upplevelser jag fått genom Carros resa behöver jag samla en del energi, men även hitta ett förhållningssätt som inte medför att jag enbart spyr galla. Det gör mig nämligen fortfarande väldigt uppriven, otroligt ledsen och vansinnigt arg när jag tänker tillbaka på allt som min starka, sköra och väldigt sårbara dotter fick genomleva. Det gör det inte det minsta bättre av att veta att många fler med henne har upplevt eller upplever samma eller ännu värre saker, men som sagt.. andas och hitta ett vettigt förhållningssätt.

Efter ovanstående statement, frenetiskt mumlande "alla kan inte och somliga vill helt enkelt inte", ska jag försöka släpa mitt omedgörliga själv i säng för dagen. Så förhoppningsvis godnatt..