Rehabilitering,
social träning och alla andra uttryck som används i instanserna och
myndigheternas värld, ord jag själv har använt när jag arbetade. Ord som
nu används om mig. Det är svårt att foga sig till att dessa begrepp nu
är en del av min personliga värld, istället för min yrkesvärld. Varje
gång medför det att jag får smaka på orden, rulla runt dem i munnen
flera gånger för att ändå inte riktigt komma fram till om jag gillar
smaken. Livet kan förändras fort, på en sekund kan det som var
självklart ena dagen plötsligt förvandlas till vant men ändå helt ovant
och så fort kan det som tidigare bara var synonymt med arbetslivet, med
andra i deras personliga sfär, vara en del av ens eget privatliv. Det är
ovant, men samtidigt är det en värdefull erfarenhet och en chans att
göra tidigare delvis rent intellektuell kunskap till en känslomässigt
och personligt implementerad del.
Det är nämligen skillnad, faktiskt inom
så gott som alla områden av livet. Skillnaden mellan att förstå rent
intellektuellt, till att den förståelsen ramlar ner i ens hjärta och
blir en del av en själv som person. Den egentliga förståelsen kan kanske
aldrig uppnås förrän både hjärta och hjärna har fått insikt, vet och
har tagit till sig. Åtminstone är det så i min värld. Min erfarenhet är
att den fullständiga förståelsen för någots hela innebörd bara går att
ha när det blivit en personlig erfarenhet, en erfarenhet som dessutom
fått tid på sig för att hinna bearbetas så den kan ta plats och bli en
del av hela den egna personen. Först då kan det gå att förstå vad det
innebär för en person, dennes livssfär, den egna synen på sig själv och
vilka konsekvenser det kan ha för en människa.
Alla dessa ord och begrepp som har en så
laddad innebörd, som används för att understryka, göra saker legitima
eller för att styra något i den riktning som var tänkt. Även om jag
tidigare rent intellektuellt förstod vikten av att använda dessa ord och
begrepp på ett respektfullt sätt, har jag nu full förståelse för vilken
effekt och inverkan dessa ord faktiskt har. En underbar erfarenhet
egentligen och en ovärderlig erfarenhet som ger förståelse på ett nytt
sätt. En förståelse som dessutom medför att jag numer närmar mig vissa
ord med än mer respekt och ännu större ödmjukhet. Naturligtvis leder den
även till att det personliga ansvaret ökar, ansvaret för hur jag i
fortsättningen väljer att hantera och förhålla mig till dessa ord och
begrepp, oavsett område i livet. Alla dessa nya erfarenheter som jag
inte bett om, men som nu är en del av mitt liv. Vilken möjlighet de ger
att utvecklas som person och människa, det vill säga när jag väljer att
förhålla mig till dem på det viset. En fråga som per automatik växer
fram ur ovanstående är: hur kan någon människa verkligen möta en annan
människa om den fulla förståelsen saknas? Intressant tanke, som kommer
att ge mig huvudbry ett bra tag framöver skulle jag tro. Varför?
Naturligtvis för att det har med det personliga ansvaret gentemot mig
själv och gentemot andra att göra, inom alla områden av livet faktiskt.
