Modigt att älska

Liten chockad Engla <3

Är det något jag är väl medveten om är det livets totala bräcklighet och vilken risk man tar när man tar någon eller något för givet. Faktiskt är jag så väl medveten om det att jag verkligen aldrig mer under hela mitt liv behöver ha någon som helst liten fingervisning om det. Ändå får jag det med jämna mellanrum och igår var en av dessa gånger. Igår skulle Emelie, Camilla med pojkvän, mitt ex och jag till morsan och äta påsklunch. Mamma bor i en hyreslägenhet och jag parkerade bilen som Emelie och jag åkte i ungefär sex meter från porten. På väg mellan bilen och porten kom det två lösa hundar av american staffordshiremodell rusandes mot oss. Jag hann få in två av våra hundar i porten, men vår tredje hund, Engla, blev anfallen av den ena av de framrusande hundarna. Hunden bet Engla över bakdelen och slet upp henne i luften. För dem som inte vet, kan jag tala om att Engla är Emelies lilla chihuahuatik på två år. Hon är pytteliten jämfört med hunden som gav sig på henne.

Mina <3

Där stod vi, am staffhunden med Engla i munnen, jag med Englas koppel i händerna och Emelie som försökte se till att den andra lösa hunden inte kom fram till Engla. Jag blev helt iskall och hade sinnesnärvaro nog att släppa på kopplet så pass att vi inte slet isär stackars Engla, hunden och jag, men samtidigt höll jag det så pass stadigt att hunden inte skulle kunna skaka henne. Då hade det varit kört för vår lilla Engla. Efter ett tag som kändes som en evighet kom ägarna fram och tog tag i sin hund, som först vägrade att släppa taget om vår lilla husgud. När den äntligen släppte taget och jag fick in Engla och Emelie i porten kom det totala adrenalinpåslaget. Jag gick ut och vrålade åt hundägarna att de väl för fan fick se till att ha sina hundar kopplade. Sen for vi upp till mamma, Emelie och jag. Engla hade några sår som inte såg så farliga ut, hon var blodig, svullen, chockad och öm i bakbenen. 

Morsan <3

Hundägaren sökte upp oss, vilket var bra gjort. När denne hade lämnat sitt telefonnummer och begett sig därifrån ringde jag jourhavande veterinär och beskrev vad som hänt, hur Englas skador såg ut och hur hon var i sättet. När vi pratat ett tag sa veterinären att vi skulle hålla Engla under uppsikt, göra rent såren och se till att eventuella fickor i såren också blev rena. Om något tillstötte eller om någon eventuell ficka var väldigt djup, skulle jag ringa igen så kunde vi åka in till djursjukhuset direkt. Det visade sig att det var en ficka under ett av såren, medan de andra såren var ytliga. 

Pojkvännen med smeknamnet Döden

Händelsen lade definitivt viss sorti över påsklunchen. Emelie mådde inte alls bra efter det inträffade, utan var rejält uppskakad och på gränsen till chockad. Hon har redan en alldeles för tung ryggsäck att bära, så incidenter av ovan beskrivet slag är definitivt inget hon behöver. Det gör inte jag heller. Jag mådde också dåligt resterande del av dagen. Sämst mådde Engla, som var både chockad och hade ont. Jag är så väldigt glad att det gick så bra som det gjorde. Jag är definitivt inte emot vissa hundraser eller liknande. Däremot är jag väldigt bestämd på att de som skaffar relativt stora hundar som behöver en fast uppfostran, måste ha både kunskaper och koll på sina hundar. 

Vårkänsla

Trots hundattacken var det en vacker och solig dag, maten var god och umgänget var underbart. Engla var trött och hade ont resten av dagen. Även idag har hon varit rätt trött, hon är blålila på området hon blev biten men såren ser ganska fina ut. Det är bara såret med fickan under som vi får hålla fortsatt koll på. Hon är även öm i ett av bakbenen än. Det enda jag kan säga är upprepningar. Jag är så himla glad att det gick så bra som det gjorde och jag behöver inga mer påminnelser om livets bräcklighet under resten av mitt liv.               

En vacker dag trots allt

Skippa bortförklaringen

En gång hörde jag en person säga: det värsta är att jag aldrig kan förklara. Då tänkte jag: man ska leva så man kan leva med sig själv oavsett livets framfart. Så har tiden gått och den förklarande personen fortsätter sitt leverne på samma sätt. Nu tänker jag: det spelar ingen roll om man har möjlighet att förklara om det man tänker göra är att bortförklara. 

En del människor verkar aldrig ha vett nog att ta de extra chanser de får. Förr eller senare hinner konsekvenserna av deras val antagligen i kapp dem med.. även om det är för sent.

FTV? WTF!!

En snabb check av dagen sms visar ett oupptäckt sådant från ingen mindre än FTV. Min tanke? WTF (what the f**k) helt enkelt. Så vitt jag vet känner jag ingen FTV. Så vitt jag vet, vet jag inte ens om nån som kallar sig FTV. Tre sekunder senare inser jag att jag är välbekant med FTV och att jag dessutom uppskattar sms från denna kontakt. 

FTV innebär folktandvården och de vill påminna om Emelies tandläkartid imorgon (onsdag). Återigen undslipper mig ett utdraget WTF, denna gången till följd av min totala blackout gällande denna tid. Nåja, när jag nu då fått sms av FTV som påminner mig så är det ändå lugnt. Imorgon kommer således FTV att föräras ett personligt besök, i alla fall av Emelie. Sen återstår det att se om jag kan övertala hennes pappa att följa med henne dit. Själv är jag nämligen RSG (rädd som en galning) för tandläkaren och vill helst hålla mig så långt ifrån dessa skräckinjagande typer som möjligt. Så som den ansvarstagande förälder jag är, naturligtvis i syfte att inte överföra min skräckslagna relation till tandläkare till Emelie, ska Emelies pappa kontaktas tidigt som bara den imorgon. Operation övertalning är helt klart prio ett på morgondagens attgöra-lista. Ansvarsfull som sagt, kanske till och med är "my middlename".

Update: 09.17 var operation övertalning avklarad. Den bestod dessutom mer i en enkel fråga som genast resulterade i önskvärd utkomst, vilket antagligen var det bästa för samtliga inblandade. Nu är Emelie åter tillbaka hos mig efter genomfört tandläkarbersök, dessutom med det glädjande beskedet som inga hål i tänderna innebär. Suveränt helt enkelt.  

Smaken är som baken

Rehabilitering, social träning och alla andra uttryck som används i instanserna och myndigheternas värld, ord jag själv har använt när jag arbetade. Ord som nu används om mig. Det är svårt att foga sig till att dessa begrepp nu är en del av min personliga värld, istället för min yrkesvärld. Varje gång medför det att jag får smaka på orden, rulla runt dem i munnen flera gånger för att ändå inte riktigt komma fram till om jag gillar smaken. Livet kan förändras fort, på en sekund kan det som var självklart ena dagen plötsligt förvandlas till vant men ändå helt ovant och så fort kan det som tidigare bara var synonymt med arbetslivet, med andra i deras personliga sfär, vara en del av ens eget privatliv. Det är ovant, men samtidigt är det en värdefull erfarenhet och en chans att göra tidigare delvis rent intellektuell kunskap till en känslomässigt och personligt implementerad del.

Det är nämligen skillnad, faktiskt inom så gott som alla områden av livet. Skillnaden mellan att förstå rent intellektuellt, till att den förståelsen ramlar ner i ens hjärta och blir en del av en själv som person. Den egentliga förståelsen kan kanske aldrig uppnås förrän både hjärta och hjärna har fått insikt, vet och har tagit till sig. Åtminstone är det så i min värld. Min erfarenhet är att den fullständiga förståelsen för någots hela innebörd bara går att ha när det blivit en personlig erfarenhet, en erfarenhet som dessutom fått tid på sig för att hinna bearbetas så den kan ta plats och bli en del av hela den egna personen. Först då kan det gå att förstå vad det innebär för en person, dennes livssfär, den egna synen på sig själv och vilka konsekvenser det kan ha för en människa.

Alla dessa ord och begrepp som har en så laddad innebörd, som används för att understryka, göra saker legitima eller för att styra något i den riktning som var tänkt. Även om jag tidigare rent intellektuellt förstod vikten av att använda dessa ord och begrepp på ett respektfullt sätt, har jag nu full förståelse för vilken effekt och inverkan dessa ord faktiskt har. En underbar erfarenhet egentligen och en ovärderlig erfarenhet som ger förståelse på ett nytt sätt. En förståelse som dessutom medför att jag numer närmar mig vissa ord med än mer respekt och ännu större ödmjukhet. Naturligtvis leder den även till att det personliga ansvaret ökar, ansvaret för hur jag i fortsättningen väljer att hantera och förhålla mig till dessa ord och begrepp, oavsett område i livet. Alla dessa nya erfarenheter som jag inte bett om, men som nu är en del av mitt liv. Vilken möjlighet de ger att utvecklas som person och människa, det vill säga när jag väljer att förhålla mig till dem på det viset. En fråga som per automatik växer fram ur ovanstående är: hur kan någon människa verkligen möta en annan människa om den fulla förståelsen saknas? Intressant tanke, som kommer att ge mig huvudbry ett bra tag framöver skulle jag tro. Varför? Naturligtvis för att det har med det personliga ansvaret gentemot mig själv och gentemot andra att göra, inom alla områden av livet faktiskt.