Sommarens kastrering

Jodå, vi fick allt vara med

Den fjärde augusti hände det. Då, efter månader med återkommande skrikanden och sprutande könshormoner, var det nog. Det var då Rut och Siv fick åka på en utflykt, som de till en början ansåg var relativt spännande, men som avslutades på ett mindre trivsamt sätt. Vi, det vill säga morsan, Emelie och jag, tog dem helt enkelt i bilen och begav oss av till veterinären för att kastrera dem. Jag tyckte det borde heta sterilisera eftersom Rut och Siv är honor, men veterinären hävdade med bestämdhet att så var icke fallet. Antagligen har han rätt, det är liksom lite mer hans område än mitt. Siv blev kastrerad först och då fick vi snällt vänta utanför med Rut, som tyckte livet lekte och att flugor, gräshoppor och diverse andra insekter helt klart måste jagas. Det var tills det var hennes tur att träffa veterinären.

Rut är precis färdigopererad och sydd

Siv hade snällt låtit sig sövas, men det gjorde inte Ruth. Istället förvandlades hon till en tiger i miniatyrform och gjorde allt hon kunde för att försvara sig mot detta synnerligen skymfande sätt. Till sist blev hon ändock sövd och kastrationen kunde utföras. Nåt som gjorde vår dag, i alla fall Emelies och min, var att vi fick vara med när Rut blev opererad. Morsan satt i ett annat rum tillsammans med Siv, men vi var med och studerade allt mycket noggrant. Det är spännande med operationer och de som utför dem är väldigt skickliga måste jag säga. 

Emelie fick med sig souvenirer från upplevelsen

Innan operationen sa jag till Emelie: bara du inte svimmar nu så. Jag hade inte behövt oroa mig, hon var minst lika nyfiken som jag och hon klarade galant alla delar av operationen. Både Rut och Siv vaknade nästan direkt de var färdigkastrerade, så det var något lulliga men vakna katter vi fick med oss hem. Emelie fick dessutom med sig souvenirer hem från veterinärbesöket i form av två sprutor, vilka hon var väldigt nöjd med. Faktiskt var så gott som alla nöjda med dagen, i alla fall om man bortser från katterna, som nog tyckte att de haft bättre dagar. Väl hemma skogsvandrade vi husgudarna, Emelie och jag. Från lite spänning till total avslappning bland träd och grönska kan gå fort ibland.

Skogsvandring med husgudarna - avslappning delux

Modigt att älska

Liten chockad Engla <3

Är det något jag är väl medveten om är det livets totala bräcklighet och vilken risk man tar när man tar någon eller något för givet. Faktiskt är jag så väl medveten om det att jag verkligen aldrig mer under hela mitt liv behöver ha någon som helst liten fingervisning om det. Ändå får jag det med jämna mellanrum och igår var en av dessa gånger. Igår skulle Emelie, Camilla med pojkvän, mitt ex och jag till morsan och äta påsklunch. Mamma bor i en hyreslägenhet och jag parkerade bilen som Emelie och jag åkte i ungefär sex meter från porten. På väg mellan bilen och porten kom det två lösa hundar av american staffordshiremodell rusandes mot oss. Jag hann få in två av våra hundar i porten, men vår tredje hund, Engla, blev anfallen av den ena av de framrusande hundarna. Hunden bet Engla över bakdelen och slet upp henne i luften. För dem som inte vet, kan jag tala om att Engla är Emelies lilla chihuahuatik på två år. Hon är pytteliten jämfört med hunden som gav sig på henne.

Mina <3

Där stod vi, am staffhunden med Engla i munnen, jag med Englas koppel i händerna och Emelie som försökte se till att den andra lösa hunden inte kom fram till Engla. Jag blev helt iskall och hade sinnesnärvaro nog att släppa på kopplet så pass att vi inte slet isär stackars Engla, hunden och jag, men samtidigt höll jag det så pass stadigt att hunden inte skulle kunna skaka henne. Då hade det varit kört för vår lilla Engla. Efter ett tag som kändes som en evighet kom ägarna fram och tog tag i sin hund, som först vägrade att släppa taget om vår lilla husgud. När den äntligen släppte taget och jag fick in Engla och Emelie i porten kom det totala adrenalinpåslaget. Jag gick ut och vrålade åt hundägarna att de väl för fan fick se till att ha sina hundar kopplade. Sen for vi upp till mamma, Emelie och jag. Engla hade några sår som inte såg så farliga ut, hon var blodig, svullen, chockad och öm i bakbenen. 

Morsan <3

Hundägaren sökte upp oss, vilket var bra gjort. När denne hade lämnat sitt telefonnummer och begett sig därifrån ringde jag jourhavande veterinär och beskrev vad som hänt, hur Englas skador såg ut och hur hon var i sättet. När vi pratat ett tag sa veterinären att vi skulle hålla Engla under uppsikt, göra rent såren och se till att eventuella fickor i såren också blev rena. Om något tillstötte eller om någon eventuell ficka var väldigt djup, skulle jag ringa igen så kunde vi åka in till djursjukhuset direkt. Det visade sig att det var en ficka under ett av såren, medan de andra såren var ytliga. 

Pojkvännen med smeknamnet Döden

Händelsen lade definitivt viss sorti över påsklunchen. Emelie mådde inte alls bra efter det inträffade, utan var rejält uppskakad och på gränsen till chockad. Hon har redan en alldeles för tung ryggsäck att bära, så incidenter av ovan beskrivet slag är definitivt inget hon behöver. Det gör inte jag heller. Jag mådde också dåligt resterande del av dagen. Sämst mådde Engla, som var både chockad och hade ont. Jag är så väldigt glad att det gick så bra som det gjorde. Jag är definitivt inte emot vissa hundraser eller liknande. Däremot är jag väldigt bestämd på att de som skaffar relativt stora hundar som behöver en fast uppfostran, måste ha både kunskaper och koll på sina hundar. 

Vårkänsla

Trots hundattacken var det en vacker och solig dag, maten var god och umgänget var underbart. Engla var trött och hade ont resten av dagen. Även idag har hon varit rätt trött, hon är blålila på området hon blev biten men såren ser ganska fina ut. Det är bara såret med fickan under som vi får hålla fortsatt koll på. Hon är även öm i ett av bakbenen än. Det enda jag kan säga är upprepningar. Jag är så himla glad att det gick så bra som det gjorde och jag behöver inga mer påminnelser om livets bräcklighet under resten av mitt liv.               

En vacker dag trots allt