 |
| Rosa terapijobb |
Onsdagskvällen innehöll
gruppsammankomst för föräldrar som förlorat barn, en grupp som jag varit med i
sen någon månad efter Carros bortgång. Där går det att prata om allt sånt som de
flesta andra människor, människor som inte har förlorat nåt av sina barn, oftast
inte klarar av att prata om. Det är inte så konstigt egentligen. Nu när jag genomlevt
förlusten av två av mina barn, tycker jag att det är naturligt att prata om
döden. Innan Carro och Henke avled, ville jag inte ens tänka tanken att det
kunde hända. Antagligen är det för smärtsamt att ens snudda vid tanken på att
det kan hända för de flesta föräldrar, så kanske är det därför det är svårt att
prata om. Kanske blir det för påtagligt nära, skrämmande och verkligt om någon
i ens närhet varit med om det. Kanske gör det den egna rädslan över det
otänkbara alltför påträngande. I vilket fall som helst är alla rädslor,
illusioner och idéer om att det går att kontrollera livet frånvarande i nämnda
grupp. Ingen där tar nåt förgivet, istället försöker alla som ingår i gruppen
att överleva och att leva. Alla försöker göra det bästa av situationen och alla
är rörande överens om att saknaden efter de barn vi förlorat har gnagt så stora
hål i våra hjärtan och själar, att inget i livet längre kan vara lika
sprudlande, glittrande och fyllt av liv som innan vi förlorade dem. Det i sig
medför en saknad, saknaden efter den helt okomplicerade, helt igenom totala
glädjen som fanns innan. Det går inte att nå ända upp till dessa glädjetoppar
mer, inte för oss föräldrar och inte för de syskon som är kvar. Istället har vi
lärt oss att inte ta nåt förgivet, att uppskatta det lilla och att vara rädd
om. Rädd om varandra, rädd om oss själva (i alla fall ibland) och rädd om den
energi vi har. Egentligen har det som innan det hände var otänkbart, lärt oss
så enormt mycket. Vi har fått ovärderliga lärdomar genom det vi gått igenom,
lärdomar som annars hade varit svåra att uppnå under ett helt liv, men som vi
skulle byta bort vilken sekund som helst bara våra barn fick vara kvar i livet.
Nu är det inte så, för som sagt så går inte livet att styra och det är sånt vi
kan prata om i nämnda grupp. Sånt som de flesta andra inte pratar om.
 |
| Carro & Henke har flyttat hem |
Under onsdagen hamrade jag även
upp korten på Carro och Henke på vardagsrumsväggen, korten som stod på deras
kistor under deras begravningar. Ända sen vi flyttade har jag inte klarat av
att ta mig för det, men i onsdags blev det då som sagt av. När det väl var
gjort kändes det som de äntligen flyttat hit de med. Det gav lite frid i
hjärtat, men det krävdes en del tårar innan det var gjort. Såväl Emelie som jag
grät, Camilla tröstade sin ledsna lillasyster. Dom är bra på att trösta
varandra mina döttrar.
 |
| Pepparkaksfika |
I övrigt har vardagen gått sin
gilla gång. Emelie var feberfri redan under torsdagskvällen, men fick ändå vara
hemma från skolan under fredagen för säkerhets skull. Trots lite feber var hon
nog pigg redan på torsdagsförmiddag, för att baka pepparkakor med mormor. Så
torsdagskvällen innehöll därför fika på nygräddade pepparkakor med Camilla,
Emelie och morsan. Rosa glasyr prydde bakverken och det var en riktigt mysig
kväll. Emelie hade skrivit olika saker på pepparkakorna, på Camillas hade hon
skrivit LOL. Humoristisk liten dam minsann. Carro och Henke hade också fått
varsina pepparkakor med sina namn på. De finns alltid med hos oss alla. Torsdagskvällen
var även den kväll när vi fick en ny familjemedlem, Blixten var namnet på denne
eminente herre som är en tre år gammal marsvinshanne. Han fann sig snabbt
tillrätta och fick dessutom en ny liten rumskompis, bestående av våran
hemuppfödda minsting Julian. Såväl onsdagen, torsdagen och fredagen har ägnats
åt städning och pyssel i hemmet.
 |
| Blixten |
Idag har Camilla och jag fixat
paket till Emelie, som ska hänga på väggen vid hennes säng istället för en adventskalender.
För att vara helt sanningsenlig så har vi handlat dem tillsammans, men Camilla
är den som har fått genomgå den terapisyssla det innebär att slå in dem. Några hundpromenader
i kylan och butiksbesök har vi hunnet med också, bland annat tog vi en repa till
inredningsbutiken Rackartyg. Mamma var med och efteråt bjöd hon på nybakade
saffransbullar. På eftermiddagen blev vi bjudna på middag av Emelie, som är hos
sin pappa. Där tittade vi på julkalendern på TV också, vilken var riktigt okej.
En bra dag och en bra kväll helt enkelt.
 |
| Middag & julkalender med kärlek i Camilla & Emelie-form |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar