Färgglad hälsofara

Offerkoftan har åkt in i garderoben, åtminstone för tillfället. När jag väl fick av mig den, gjorde jag upptäckten att livet ändå känns lite tomt och fattigt. Efter flera timmars djupa funderingar uppdagades det för mig vad denna stora tomhet utgörs av. Det finns en avsaknad av rosa och glitter där vi bor!  Eftersom en sådan avsaknad är ett direkt hot mot den själsliga friden, gjorde jag det enda möjliga i dagsläget. Jag tvingade ut de två tonåringarna jag bor med i förrådet, för att hämta in en del saker som kan åtgärda denna uppenbara hälsofara. Så här i efterhand tycker jag kanske inte att det var direkt genomtänkt. Jag kan dessutom meddela att ett rosa kaos till syvende och sist ändå är ett kaos, vilket därmed naturligtvis har en lika direkt negativ inverkan på den själsliga förnöjsamheten som alla andra typer av total oreda. Nåväl, var dag ny. Problem som återstår att åtgärda inför morgondagen är att bringa någon form av ordning i detta rosaskimrande upplösningstillstånd, samt att stävja all form av överdådigt användande av allehanda färger och glittrande objekt. Det är tur att inspiration och färgglad överentusiasm inte är konstanta tillstånd.   

Kaosnatt

Mitt i mörkaste natten, för den är mörk nu, sitter jag i min fåtölj och väntar på John Blund. Det kan tyckas som en försvårande faktor att jag inte befinner mig i min säng, men det är det inte. I sängen utan distraktion kan min hjärna härja fritt och den härjar rätt rejält, när den väl får chansen. Inte på ett avkopplande sömninbjudande sätt, utan snarare på ett stressande klarvaket sätt. Därför är fåtöljen bättre. I fåtöljen kan jag ha datorn i knäet och låta cyberrymdens olika förströelser söva mitt sinne istället. Nattens förströelser har bestått i allt från begreppet livskvalitet till shabby chic. Slutligen fångade kaosteorin min uppmärksamhet. 

Trots att en blick ut mot världen inte talar för det naturliga med ordning, är det precis vad det är. Ordning är tydligtvis en drivkraft som finns naturligt hos allt levande, därmed även hos människan. Det lustiga är att det är även kaos. I och för sig krävs det inget geni för att komma fram till det obestridliga i det påståendet, för mig räcker det till exempel med att tänka på en arbetsrelaterad plats alias Firma Fiffel & Båg. Orsaken till kaos är att oberoende faktorer börjar samverka på ett sätt som ingen förutsett och enligt matematisk forskning krävs det tre såna oberoende faktorer för att kaoseffekter ska uppstå. Vilket redan nämnts framträder ordning naturligt, men det är desto svårare att skapa och kontrollera. Det är någonstans på gränsen mellan kaos och ordning som utveckling blir möjligt, det vill säga om de nya kreativa infallsvinklar, som nämnda gränsland ger upphov till, tas tillvara. Om förmågan att ta tillvara dessa saknas kan alltför stor uppmärksamhet ägnas åt det kaosartade, som då börjar leva sitt eget liv.

Med ovanstående i åtanke tänker jag dryfta mig till slutsatsen att mitt liv framskrider som en form av konstruktivt infall, på gränsen till kaos med inslag av ordning. John Blunds samarbetssvårigheter är en av dessa oberoende faktorer som möjliggör en del kaosartade effekter, medan den förestående flytten till ännu okänd adress är ett exempel på min inneboende naturliga strävan efter ordning. Firma Fiffel & Båg däremot, är antagligen bara ett urartat kaos som lever sitt eget liv. Det är ju trots allt vetenskapligt framforskat att oförmåga att tillvarata kreativa nya idéer leder till just nämnda effekt. Det i sig är ändå relativt förunderligt, med tanke på den totala oförmåga de verkar besitta när det gäller att skapa ordning.

---

Dödlig krisreaktion i november

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, försvann min älskade dotter Caroline natten till den nionde november 2008. Det var den natten polisen ringde mig och gav första varningen om att något gått riktigt, riktigt fel. Det var en lördagsnatt och den natten, trots oro, obesvarat ringande och sms:ande samt fruktlöst letande, förstod jag inte än att det som inte fick hända hade hänt. Jag förstod inte att min underbara, älskade Carro var borta för alltid, att hon inte skulle komma tillrätta levande eller att hon redan då var död.

Det förstod jag inte under större delen av söndagen heller. Inte förrän på eftermiddagen när en avlägsen släkting till mina tre äldsta barn ringde och frågade om jag visste vart Carro var och berättade att de hittat hennes jacka, väska och en del av hennes andra grejer under bron vid älven cirka en mil från vårt hem, började jag ana det ofattbara hemska. Jag avslutade samtalet med den avlägsna släktingen med en känsla av att mitt inre förvandlats till någon form av känslomässig tornado som obevekligt dånade fram utan att förskona något i sin väg, för att höra mig själv säga till min dåvarande sambo: - nu är det klippt! Ni får vara tysta, jag måste ringa. Någonstans i mitt bakhuvud började en avlägsen insikt om att Carro aldrig skulle låta bli att svara i telefonen och lämna sina grejer vid älven för att skrämmas, pulserande närma sig mitt medvetande. Det kändes som hela mitt ansikte stelnade och domnade bort och mina händer skakade när jag återigen lyfte telefonluren. Den här gången för att ringa polisen och anmäla min äldsta dotter försvunnen, berätta om nattens sökande efter henne, meddela dem att en del av hennes grejer hade återfunnits under bron vid älven och svara jakande på deras fråga om hon möjligen hade varit deprimerad när hon försvann. Jag lyssnade, medan mitt medvetande kopplade om till katastrofberedskap och bestämde sig för att tunnelseende antagligen var bästa strategi, till när polisen meddelade att de skulle bege sig till platsen där Carros grejer hittats i följe av en hundpatrull för att kanske hitta några spår efter min trasigt sköra dotter. Så la jag på, insåg att jag skulle komma att krascha och beslutade mig omtöcknad för att det bästa var att ringa upp min chef och meddela att jag inte skulle komma på jobbet följande dag.

Jag upplevde att min chef, som inte ens ville vara i närheten av tanken på att det kan hända ens barn något, bemötte mitt samtal på ett besynnerligt hårt och kallt avvisande sätt. I min omtöcknade värld förbryllade det mig enormt hur något som var så viktigt kunde vara så oviktigt, hur kunde någon tycka att det var så oviktigt att mitt barn var borta? Det var signalen mitt medvetande väntat på för att växla från katastrofberedskap till katastrofläge och snabbt ta fram det tunga artilleriet. Min värld lindades snabbt in i genomskinlig bomull och inneslöts i en skyddande glaskula av mitt medvetande. Inget var sig längre riktigt likt och inget fungerade heller som det gjort tidigare. Alla ljud blev plötsligt dova och kom långt bort ifrån, allt jag såg var suddigt, otydligt och långt borta och alla rörelser verkade gå i slowmotion. Min överbelastade hjärna bestämde sig för att det var dags att försöka återta någon form av kommando och hitta på något som var kontrollerbart att göra, för att på så vis försöka mota bort den helt plötsligt helt okontrollerbara världen.

Det kontrollerbara visade sig bestå i att städa min yngsta dotters rum, vars golv var överstrött med pärlor av allehanda slag. Med rörelser i slowmotion och tårarna oavbrutet rinnandes nerför kinderna hörde jag hur min son Henke frågade långt, långt bort ifrån om jag ville att han skulle ringa till sin, Carros och Camillas pappa och berätta vad som hänt. Hjärnan bearbetade frågan i samma slowmotion som mina rörelser bestod i och kom ihåg att nej, så klart skulle inte Henke behöva det. Så klart var det mitt ansvar att meddela Carros pappa att hon var borta, polisen var inkopplad och att hennes grejer hittats bredvid älven. Jag ringde honom, störde dem i deras fars dagsmiddag. Fortfarande inlindad och innesluten, med domnade, stela kinder hörde jag mig själv viska fram informationen till honom i tre korta meningar för att sedan avsluta samtalet och återgå till städningen. Camilla och Henke fick också lov att ingå i det kontrollerbara och fick till sig informationen att de skulle hjälpa till att städa. Det gjorde de också utan protester, trots det uppenbart oviktiga med hela processen just då. Kanske behövde de också göra något som de kunde kontrollera och förstå, eller kanske de bara var rädd för min reaktion och därför inte ville säga emot. Hur det nu än var städade vi i alla fall frenetiskt i Emelies rum, när polisen ringde på dörren.

Min dåvarande sambo öppnade för de två polismän som kom för att berätta om vad de hittat, eller snarare inte hittat. Den ena inledde deras besök med att säga: - nu undrar du förstås varför vi är här, men blev avbruten av den andre som fräsande deklarerade: - det fattar hon väl varför vi är här begriper du väl? Jag fattade varför de kommit, men jag visste egentligen inte vad det var meningen att de skulle säga. Vi satt oss i köket allihop, Camilla, Henke, min dåvarande sambo, poliserna och jag. Femåriga Emelie, som inte förstod varför hela världen plötsligt rasat i vårt hem, hade fått skjuts till sina farföräldrar och skulle sova där. Den ena polismannens telefon ringde oavbrutet, vilket irriterade den andre polismannen som fräste att han skulle stänga av den. De berättade att hundpatrullen inte gjort några framsteg, att ingen hittat Carro eller några spår efter henne som ledde bort från älven. De verkade nervösa och pratade lite i munnen på varandra, eller så var det min förändrade hörsel som förvrängde allt som sades till en salig kakofoni av samtidigt ljudande information. De sa att vi inte skulle sluta hoppas, att det fortfarande fanns en chans att hon kunde komma tillrätta. När det var sagt lämnade de oss till vårt eget kaos. Jag svarade på ett sms från min pappa, talade om att Carro var borta och polisen letade. Sen kom reaktionen. Jag fick frossa, mina tänder skakade och min kropp ville inte riktigt lyda längre. Jag minns inte om jag grät eller hur jag tog mig upp i säng. Jag minns inte om jag somnade någon gång alls under natten, men jag minns inte heller om jag var vaken. Det jag minns är smärtan som började i bröstet och arbetade sig fram genom hela kroppen, rev sönder och slet hela mig i stycken. Ingen hade talat om hur det kunde kännas att ställas inför det faktum att man antagligen förlorat ett av sina barn. Ingen hade heller talat om att när det händer gör det inte bara psykiskt och känslomässigt ont, utan det känns som det gör fruktansvärt ont även fysiskt. Inte förrän då förstod jag att något överhuvudtaget kunde vara så smärtsamt att hela ens väsen formligen krackelerar, går sönder och slits isär. Kanske är det tur att man inte vet, eller kanske är det inte ens meningen att man ska behöva veta det och det är därför det gör så ont att det känns som man trasas sönder. Det kanske helt enkelt är för att det inte är meningen att man ska överleva något av sina barn, att det är helt naturvidrigt att göra det. Eller kanske är det bara så det känns när man förlorar något av det viktigaste man har i livet.