Under större delen av mitt liv har jag ansett att man får stå för det man gör och ta ansvar för hur man hanterar saker, känslor, situationer, relationer mm. Det är inte säkert att man alltid lyckas bete sig, förhålla sig osv på ett sätt som man riktigt kan stå för eller tycker känns okej, men då får man stå för det också och försöka göra om och göra rätt. Alla människor har det ansvaret om de inte har någon sjukdom eller liknande som gör att de inte kan ta ett sånt ansvar. Trots att det är så jag tycker, det är en stark värdering i mitt liv, så händer det till exempel dagligen att jag går in och tar ansvar för andra människors känslor och utifrån dessa tar jag sen hänsyn. Jag har inte frågat den andra människan om det verkligen är så att det behövs och jag verkar uppenbarligen inte heller utgå ifrån att andra människor klarar av att ta ansvar för hur de ska hantera sina känslor själva. Istället tar jag hänsyn, låter bli att säga saker eller försöker att inte trampa människor på tårna innan det ens har hänt, liksom lite i smyg och lite i förväg. Det är inte särskilt konstruktiv, det vet jag, och därför jobbar jag på att förändra det beteendet. Åsikten om personligt ansvar betyder naturligtvis inte att jag tycker att det är okej att gå runt och vara otrevlig, bufflig eller på nåt vis kränkande i stort, så får personerna runt omkring ta ansvar för hur de känner för det, utan det är mer i det lilla. I det där som sker mellan raderna som egentligen inte riktigt går att sätta fingrarna på. Det är en sak, det betyder definitivt inte att jag tycker att man ska skydda någon annans dåliga beteende genom att vara tyst om det och låta det fortgå. Kort och gott, man får bete sig på ett sätt så man kan stå för det och gör man inte det så får man väl skylla sig själv. I alla fall om det är ett mönster och inte ett litet felsteg som man står för och vill rätta till. Sån hänsyn tar jag sällan och det är bra, för då fick jag ju lov att jobba på att förändra det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar