Deprimerande otidsenlig

Min relation med John Blund är som sagt inte helt friktionsfri. Tydligtvis har han tagit till sig av min kritik och infann sig därför i tid igår, det vill säga om sextiden på kvällen anses vara i tid. Visserligen går det väl att påstå att det är i tid, men inte nödvändigtvis i rätt tid för det. Vid ett i natt hade han sen ett brådskande ärende nån annanstans, varför hundarna åkte ut på en nattlig kortpromenad och jag hann slå på datorn innan han svepte in i vårt hem och tvingade mig i säng igen. I morse blev det tydligt att herr Blund inte bara tagit till sig av min kritik, han har dessutom blivit barnsligt tjurig och vägrade att dra härifrån. Det i sin tur ledde till att inte bara sömntiderna numer är av mer flytande karaktär, utan även min ålder. Från att ha varit i min vanliga ålder när klockan ringde, förpassades jag snabbt åter till treårsålderns jag vill inte. Så var det, jag ville verkligen inte kliva upp och det med en trotsig treårings envetna humör. Väl uppe visade det sig att från tre år till 1000 år kan gå på en sekund, för precis allt i hela min kropp meddelade mig i samma sekund som min ena fot snuddade vid golvet att det var 1000 år jag var.. minst. 

Efter dessa tidspressande upplevelser skulle jag sen äta frukost med Emelie, så jag tände de levande ljusen på bordet, plockade fram grejer, gjorde kaffe och satte mig vid bordet. Då kom Mr Murphy in i köket och gick raka vägen fram till mig och skrek att den här dagen kommer inte att vara en av dina bästa rakt i mitt öra. Hur kan Mr Murphy och John Blund helt plötsligt vara i maskopi, hann jag tänka, innan jag insåg att Murphy´s elaka inverkan redan påverkade min livskvalitet för dagen. När man lider av en depression kan man vara ljudkänslig. Jag lider av en depression sen två av mina barn omkom och jag är ljudkänslig. Vem som försett Mr Murphy med den informationen har jag ingen aning om, men vem det än är ligger den personen risigt till. Harry, en av mina husgudar, kom nämligen in i köket, satte sig och började pipa, gnälla, låta oerhört irriterande högljutt. Detta för att ackompanjera Emelies oupphörliga babblande om nåt som kallas moviestar och är nåt på datorn. I en ljudkänslig hjärna, som växlar mellan att vara tre och 1000 år på en sekund, är dessa ljud tidigt på morgonen inte riktigt förenligt med vad som är bra för ens psyke. Det slutade med att jag hoppade upp från köksstolen, väsandes tyyyyyssssst till Harry medan jag viftade febrilt med armarna och dansade nåt som i det närmaste går att likna vid en regndans. Emelie, som fått nån tidning av Jehovas vittnen häromdagen och tydligen även läst den, sa skrattande: - förlåt, men du ser för rolig ut och du är nog högst upp på den där termometern i den där underliga tidningen nu. Kul. Innan klockan ens har hunnit bli åtta på morgonen, har såväl John Blund, Mr Murphy, relativitetsteorins inverkan på min ålder som nu även Jehovas vittnen trängt in i mitt hem. Jag kapitulerade, förvånad över vilket vidsträckt nätverk Mr Murphy har. När såna krafter samarbetar är det ingen idé att försöka motarbeta dem. Suckande satte jag mig igen, drack extremt stora klunkar av mitt kaffe, andades med djupa andetag och insåg det komiska i det hela. Hon hade rätt Emelie, jag såg för rolig ut och oavsett vad den där termometern i den där underliga tidningen än handlade om så var jag vid det laget vid kokpunkten. Nu har Emelie gått till skolan, fortfarande gränslöst road av min nya morgonövning, jag har druckit extrema mängder kaffe, Harry är alltsedan min ljudframkallade dans tyst och jag ser inga spår av varken nån religion eller Mr Murphy. Däremot står John Blund fortfarande och trycker i hörnet av vardagsrummet och jag har åter hamnat på en treårings nivå. Jag vill helt enkelt inte sova nu!