Söta möten & en gata av glas

Kärlek <3

Mitt i november som annars är en av de mörka månaderna i våra liv, har harmonin och mysigheten krupit nära. Vi har njutit av stjärnor, levande ljus, chokladpudding och filmen Modig, Emelie och jag. Emelie är den som överraskat med att smyga ihop chokladpudding, bara för att göra mig glad och för att vi skulle kunna mysa tillsammans. Min mamma deltog även hon i chokladpuddingsmyset. Vilken vardagslyx, mitt i det mörka. Vilken underbar dotter, som är så pyssligt go. 

Trots all mysighet har sömnen till stor del lyst med sin frånvaro under den senaste tiden. I vanliga fall är de flesta sken av efterlängtad och omtyckt karaktär, men inte det just beskrivna. Det är störande, frustrerande och medför en prenumeration på ICA kassar under ögonen. Ingen av delarna är nåt som lockar till glädjeyttringar av nåt slag. Antagligen är det, förutom novembers närvaro och decembers ankomst, gårdagens möte med arbetsgivaren som varit den sömnstörande faktorn. Det har varit många möten, många turer och många besvikelser inom det området efter Carros och Henkes bortgång. Innan jag förlorade dem, kunde jag inte tro att man skulle bli straffad för att man förlorade nåt av sina barn. Åtminstone inte inom arbetslivet. Jag hade fel, för det blev man. Straffad kanske är ett hårt ord, men det är så jag har upplevt det. Det är dessutom nåt som har orsakat mig en hel del bekymmer inom så gott som alla delar av mitt liv. Dock var gårdagens möte av det mer positiva slaget, faktiskt det mest positiva av alla möten av samma karaktär. Förvånad, men glad, gick jag därför ut genom arbetsgivarens dörrar igår. För att fira det hela gjorde jag chokladbollar till Emelie. Egentligen skulle vi ha gjort det tillsammans, men min lilla kärlek var trött igår så jag gjorde dem så fick hon vila. Det är jobbigt att vara nio år ibland också och igår var det en sån dag. En stund i alla fall, tills vi skulle fika för då var glädjen och entusiasmen tillbaka hos samtliga närvarande. Det blev en bra kväll. 

Med mötet avklarat trodde jag att John Blund skulle återkomma. Det gjorde han också, men bara på en kort visit. Tack vare den mannens underliga syn på vänskap har husgudarna fått njuta av sin morgonpromenad redan klockan 04.15 i morse. Det hade dom inget emot. Underbart flexibla och alltid positivt välvilliga till allehanda skeenden, följde de glada i hågen med på en promenad under den stjärnbeströdda himlen. Det var inte bara himlen som glittrade, utan även delar av vägen. Det var en spännande promenad, som innebar ännu ett val. Snabbt fick jag nämligen välja om jag skulle glida fram eller halka mig igenom vår tidiga vandring. Jag gled, för varför halka när det finns andra sätt att röra sig framåt på.