Minnen och ett överskattat liv

En kväll i mörkrets tecken, november som slår sig blodigt mot mitt hjärta och december som börjar viska om sin ankomst. Inget av det kan jag göra nåt åt. Jag försöker att förhålla mig på ett bra sätt, hitta glädje och se allt det som ändå är lycka, men dessa månader tar det emot. Allt påminner mig om det jag helst vill glömma, till och med allt som är annorlunda påminner. Jag jämför väder, isen eller inte isen på älven, grenarnas vajande och minns. Jag kommer ihåg helikopterns envetna surrande, polisernas röster när de berättade vad som skulle komma att ske följande dag och följande dag och dagen därpå. Om inte isen lade sig, för då skulle inget mer hända. Jag minns snön, Camillas chockade snyftningar och ibland ser jag lastbilen åka förbi. Jag lyssnar efter Carros skratt och Henkes torra humor. Naturligtvis hörs inget av det, utom inom mig. Där finns det alltid. Så nära, men ändå så långt bort. 

Det är svårt just nu att tycka att det är roligt och att låta bli att tycka att livet är överskattat. Fast det är egentligen inte jag. Det är inte heller den jag vill vara. Jag tycker om positiva människor, att se glädjen i det lilla, att kunna uppskatta och att inte ta allt förgivet. Jag tycker om nu. Fast just nu tar nuet emot och positiviteten är lite lågmäld. Jag jobbar på det, försöker hitta tillbaka till att se alla underbara små mirakler och det som är färgglatt. Idag har det gått så där. Det är okej, det måste få vara så en del dagar också. Det måste få vara så en del perioder. Så länge jag kommer ihåg att titta efter det som är viktigt i livet, det som är glädje, tänker jag inte skälla på mig själv. Istället tänker jag pyssla om mig själv lite, ge mig själv utrymme att komma ihåg. Så harmonin råder ändå, harmonin och Emelie. Hon har börjat tända ett ljus inne på sitt rum när hon vill säga god natt, att hon saknar dem eller berätta för dem om sin dag. Mitt i allt värmer det att se att syskonkärleken alltid finns där och hittar vägar att nå fram. Jag tror att de är med henne också, Carro och Henke, att de lyssnar och försöker visa att de är nära. Det måste jag tro, det är viktigt för Camilla och Emelie att tro, för att det ska vara uthärdligt och för att kunna hoppas. En dag ses vi alla igen, det är vad hoppet och tron står för och betyder för oss. Det är vad ljuset som Emelie tänder när hon pratar med dem står för och det är det som ibland är avgörande för att kunna hitta nån glädje igen. Idag kom det ett sms från pappa, som är i Thailand tillsammans med sin fru. De hade skickat upp en mansstor varmluftballong med två hjärtan på med tanke på våra nära och kära och sms:et innehöll en bild på den. Det var en vacker bild och en vacker gest. Även det värmde att se.