Höststeg

Sakta men säkert fortsätter jag utöka min externa minnesbanken. Hösten har bjudit på så många underbara dagar, med vandringar i all möjlig naturlig vackerhet. Några av alla dessa dagar vill jag minnas genom bilder. 

Det är vandringar på egen hand eller i sällskap, utan mål eller med en bestämd destination. Någon gång har jag vandrat till Hasse och Majan. Oavsett vart, om jag är själv eller i sällskap är mitt sinne i november och december och allt vacker jag ser skyms till viss del av det. Humöret är påverkat och tålamodet i botten. Hösten och vintern tär och det går inte förbi obemärkt. Trots det finns det glädje i husgudarnas skuttande upptäckariver, lugnet i naturen och i frost och vattendroppar som får världen att skimra och glittra. Det är några av dessa minnen jag vill bevara på det externa minne som bloggen ibland får fungera som. Dom andra minnena, dom som gör ont, lever sitt eget liv och det behövs inga fysiska bilder över huvudtaget för att jag ska se dem för mitt inre. 

Bättre att implodera än att explodera

Dagarna rusar fram och november närmar sig med stormsteg. Vädret gör det ännu mer tydligt, det är den tiden på året som medför att hela mitt väsen går sönder. Eller det är väl egentligen redan trasigt, men alla kanter på skärvorna som är kvar gnager mot varande och gör extra ont. Jag vill inte att dom ska vara borta! Jag vill ha dem hos mig, tillbaka i livet och tillbaka till mig, det är smärtsamt att sakna. Det gör ont när det i korta stunder blir sant. Större delen av tiden är det bara intellektuellt jag vet hur det ligger till. Jag vet att dom är döda och jag kan till och med prata om det ganska obehindrat. Det är under de där korta ögonblicken när hjärnan plötsligt drar undan det skyddande filtret som ligger över mitt hjärta och låter alla känslor komma fram, som det är totalt outhärdligt. Jag klarar inte ens av att andas när det händer, så tack och lov för hjärnan som silar fram känslorna i korta stötar. Det känns naturligtvis alltid, varje sekund smärtar det. Fast de där korta sekunderna eller delar av sekunder när bilderna jag egentligen inte vill se flashar fram i ocensurerad version i mitt huvud, då rasar livet och jag med det. Idag såg jag bilden av Carros ansikte när hon låg död på en bår i källaren på ortens vårdcentral. I en fjärdedels sekund var bilden helt tydlig igen. Jag såg hennes ögonfransar med mascaran kvar trots att hon legat på älvens botten i tio dygn, jag såg hennes stängda mun och mungiporna som drogs lite neråt i döden och jag såg henne fast hon egentligen inte var kvar längre. Jag vill inte se den bilden, jag vill inte ens veta om att det är så det ligger till. Fast jag vet och det enda som gör att det jag vet blir sant är bilderna jag önskade att jag sluppit uppleva. Gud vad jag saknar dem! Jag saknar mina två barn som jag inte längre har med mig i livet.

Chai latte på gång

Förutom det förbannade november och sen det jäkla decembers återinträde i livet ägnar jag dagarna åt att jobba och att fika. En del dagar fikar jag till och med på jobbet och med fika menar jag inte bara kaffe. Igår till exempel var jag till Falun i jobbet för att lyssna på Socialstyrelsens redogörelse för en rapport. Lyssnandet skedde på Scandic Hotell Lugnet och inleddes med lunch. Efter lunch och lyssnande kommer fika, i alla fall en del dagar i Falun. Himmel så gott det var. Även hemma fikas det, ibland chai latte, ibland kaffe, somliga gånger lunchas det till och med. Den här veckan har lunchandet hemma innefattat varmrökt regnbåge med hjortronsås och pulled pork i pitabröd med grönsaker. Lunchandet utanför hemmet har, förutom Scandiclunchen, bestått av besök vi ortens chinarestaurang tillsammans med två mycket trevliga kollegor. Jobba, fika, luncha och sova är vad som surrar på i repeat på ett relativt trivsamt sätt. Det och diskussioner av allehanda slag. En av alla hörda saker under dagen som fastnat i mitt huvud är Toves deklarerade: jag tänker ofta på att det ju måste vara bättre att implodera än att explodera. Antagligen är den tanken omöjlig att få svar på, men rätt intressant ändå.    

Scandic Hotell Lugnet

Minnen och ett överskattat liv

En kväll i mörkrets tecken, november som slår sig blodigt mot mitt hjärta och december som börjar viska om sin ankomst. Inget av det kan jag göra nåt åt. Jag försöker att förhålla mig på ett bra sätt, hitta glädje och se allt det som ändå är lycka, men dessa månader tar det emot. Allt påminner mig om det jag helst vill glömma, till och med allt som är annorlunda påminner. Jag jämför väder, isen eller inte isen på älven, grenarnas vajande och minns. Jag kommer ihåg helikopterns envetna surrande, polisernas röster när de berättade vad som skulle komma att ske följande dag och följande dag och dagen därpå. Om inte isen lade sig, för då skulle inget mer hända. Jag minns snön, Camillas chockade snyftningar och ibland ser jag lastbilen åka förbi. Jag lyssnar efter Carros skratt och Henkes torra humor. Naturligtvis hörs inget av det, utom inom mig. Där finns det alltid. Så nära, men ändå så långt bort. 

Det är svårt just nu att tycka att det är roligt och att låta bli att tycka att livet är överskattat. Fast det är egentligen inte jag. Det är inte heller den jag vill vara. Jag tycker om positiva människor, att se glädjen i det lilla, att kunna uppskatta och att inte ta allt förgivet. Jag tycker om nu. Fast just nu tar nuet emot och positiviteten är lite lågmäld. Jag jobbar på det, försöker hitta tillbaka till att se alla underbara små mirakler och det som är färgglatt. Idag har det gått så där. Det är okej, det måste få vara så en del dagar också. Det måste få vara så en del perioder. Så länge jag kommer ihåg att titta efter det som är viktigt i livet, det som är glädje, tänker jag inte skälla på mig själv. Istället tänker jag pyssla om mig själv lite, ge mig själv utrymme att komma ihåg. Så harmonin råder ändå, harmonin och Emelie. Hon har börjat tända ett ljus inne på sitt rum när hon vill säga god natt, att hon saknar dem eller berätta för dem om sin dag. Mitt i allt värmer det att se att syskonkärleken alltid finns där och hittar vägar att nå fram. Jag tror att de är med henne också, Carro och Henke, att de lyssnar och försöker visa att de är nära. Det måste jag tro, det är viktigt för Camilla och Emelie att tro, för att det ska vara uthärdligt och för att kunna hoppas. En dag ses vi alla igen, det är vad hoppet och tron står för och betyder för oss. Det är vad ljuset som Emelie tänder när hon pratar med dem står för och det är det som ibland är avgörande för att kunna hitta nån glädje igen. Idag kom det ett sms från pappa, som är i Thailand tillsammans med sin fru. De hade skickat upp en mansstor varmluftballong med två hjärtan på med tanke på våra nära och kära och sms:et innehöll en bild på den. Det var en vacker bild och en vacker gest. Även det värmde att se.