Maktlös afrikan

Igår var en sån där gång när Emelie rasade. Det har varit på gång ett tag och igår kom alla känslor ikapp, ramlade fram till ytan och exploderade. Så många tårar och inga ord som hjälper. Hon saknar Henke och hon saknar Carro och det finns inga ord som tröstar eller räcker till då. Det går inte att göra så mycket annat än att lyssna, krama och ibland vara den som sticker hål på den bubbla som ändå är på väg att brista. När Emelie rasar blöder hon näsblod, så även igår. Även idag har hon blött näsblod och morgonen idag började med tårar. Emelie vaknade av att hon grät. Hon hade drömt om Henke och hon saknar honom. Det är inte lätt att vara utan nån, som har varit en riktig trygghet, en väldigt nära vän och dessutom ens storebror, för alltid. Hon imponerar, min Emelie. Det är svårt att hantera två så stora förluster som hon har varit med om, ändå gör hon det med bravur. Inte bara det, hon fungerar i vardagen också. Hon är stark min lilla tjej. 

Som mamma är man maktlös såna här gånger, gånger när ens barn är otröstligt ledsna och det inte finns nåt man kan göra för att rätta till, underlätta eller göra bra. Fast det är så det måste vara, Emelie måste också få rasa, vara ledsen och sörja och för mig är det bara att acceptera att det inte finns nåt som kan ta bort de där tunga känslorna för henne heller. 

Förutom tårar och näsblod, har dagen innehållit köttbullar och afromix. Mamma stod för lunchen idag och den bestod, som sagt, av köttbullar. Dessutom av hemgjorda och det är inte mycket som slår det. Så om inte det är vardagslyx, vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Efter lunch och jobb, var det gymet som gällde. Dagen till ära ägnade jag mig åt afromix och har således vickat en hel del på samtliga kroppsdelar. Det var trivsamt och kvällen är därmed behagligt avslappnad. Så avslappnad att jag ska duscha och lägga mig och läsa. Imorgon kväll ska jag på bokcirkel, så jag har nåt kapitel att plöja igenom för att kunna hänga med där. Det är en hektisk vecka och förutom en del jobbiga samtal, näsblod, tårar och maktlöshet, så är det även en riktigt trivsam vecka.

Tårar & näsblod

Varenda dag skulle jag, utan någon som helst tvekan, ta på mig alla mina barns bördor, sorger och bekymmer om det gick. Antagligen, förhoppningsvis, är det vad de flesta föräldrar tänker. Antagligen, förhoppningsvis, är det vad de flesta föräldrar försöker med. Trots det, trots alla försök att lyfta bort allt som är jobbigt, går det inte alltid. Idag har det varit en sån dag. Idag fick jag hem en väldigt ledsen Emelie. När livet blir för mycket, blöder Emelie näsblod och idag har det varit för mycket. Ett marsvin har dött under dagen. Är man tio år är ett husdjurs bortgång en traumatisk händelse, är man över fyrtio år är det fortfarande traumatiskt. Fast är man tio år och dessutom bär på en ryggsäck som är lika tung som Emelies, är förändringar och död inte bara traumatisk, utan en förödande upplevelse. Min samtalskontakt har förklarat det många gånger för mig, både när det gäller mina barn och mig själv. Med en sån ryggsäck som Emelie bär, som vi alla tre bär, blir alla förluster, förändringar och ledsamheter det som gör att våra hjärnor kastar oss tillbaka. När nåt negativt händer, eller när nåt händer som innebär förändring, tar hjärnan med oss tillbaka till när Carro och Henke dog. Inte bara som minnen, utan våra hjärnor slänger oss formligen in i de känslorna vi hade då. 

De känslorna som vi hade i samband med att först Carro och sen Henke dog, är övermäktiga. Dem klarar inte jag av särskilt bra och hur ska man då klara av att hantera dem när man är tio år. Det är inte bara marsvinets bortgång som har varit av den mer förödande karaktären idag, det är fler saker som gjort Emelie ledsen. Utan att gå in på det för mycket, kan jag väl säga att det gör ont i ett mammahjärta att se sina barn så ledsna. Det gör ont att inte kunna hjälpa, rätta till och göra allt bra. Så är en del dagar, allt styr man inte över. Eller snarare så är det väldigt lite man styr över. Det enda jag kan göra en del dagar är att försöka prata, visa och lära ut det jag kan om förhållningssätt. För det är faktiskt det enda som går att göra i de flesta situationer, att försöka välja förhållningssätt och att tillåta sig att känna. Känslor är inte farliga, inte ens de som får en att känna det som att man går sönder. Känslor i sig är aldrig farliga på det viset, utan det är först när man vägrar att känna dem, som de blir farliga. Emelie har känt, det har varit floder av tårar och minst lika mycket näsblod. Det har därmed varit en tuff dag för en tioårig liten tjej med extremt tung packning.

Dagen har även innehållit en hel del glädje. Bland annat har Camilla kommit hem. Mina kvarvarande två döttrar hemma, det är underbart. Det stack till rätt rejält i mammahjärtat när de kramades länge och väl, men då istället på grund av all kärlek som vällde fram när jag såg på dem. Så dagens ledord är nog känslor, av alla de slag, och en förlust.