Tear my heart open

Black holes ain't as black as they are painted. They are not the eternal prisons they were once thought. Things can get out of a black hole...so if you feel you are in a black hole, don't give up - there's a way out.

Stephen Hawking

Denna blogg, som jag ständigt vänder mig till när livet känns lite hårt. Då finns den här och jag kan skriva av mig det jag oftast inte kan dela med någon annan. Inte för att personerna runt omkring inte lyssnar eller finns där för mig, utan för att i det här är jag ensam. I alla de känslor, minnen, min trasighet, saknad och sorg finns det ingen som kan gå med mig. Ingen mer än jag är precis där jag är och där jag är känns det då ibland ensamt, så därför är det skönt att ändå kunna få ur sig en del av allt det som bubblar inombords. 

Trots att det händer så mycket positivt och underbart i mitt liv, har den senaste tiden har varit lite tuff. När det är lite tufft, jag blir lite för trött och kraven blir lite för många, det är då jag inte orkar hålla känslorna på plats, minnena instängda eller det mörker som jag hatar borta. Det är då jag faller och det som får det att tippa över brukar vara något ganska litet. Det var det den här gången också. Litet, oväntat, inte så förvånande men oförberett klev det förflutna fram en morgon och slet fram allt det jag hela tiden jobbar så hårt för att hålla i schakt. Sist det hände på det här viset var det en kollega som på en gemensam lunch helt plötsligt talade om att hon varit nära när Henkes dog och att hon fortfarande hörde ljudet inom sig när bilen kraschade in i lastbilen. Fram tills dess hade jag inte haft några ljud på de scener jag ser i mitt inre. Jag hade redan tidigare fått dofter, syner och känslor från olycksplatsen beskrivna för mig, men ljud hade fram till den dagen inte funnits med. Inte ljuden och inte heller alla de människor hon berättade om som tittade på, en del nyfikna och en del chockade, men alla där av samma anledning. De ville se vad som hänt och det som hänt innebar att min son var där död. Jag var inte beredd den gången och det var jag inte nu heller. Den här gången kom en person från Carros liv fram. Hon berättade saker för mig som jag egentligen redan anade, men som jag nu fick beskrivna och verifierade för mig. Hon berättade om hur människor i viktiga bestämmandepositioner hade bestämt sig för att Carro inte hade det så jobbigt, inte mådde så dåligt utan mestadels var en bortskämd unge. Carro som hade en svår depression, som hon tack vare bland annat den här stämplingen inte fick hjälp för, hade alltså blivit reducerad till nåt man inte behövde lägga så mycket vikt vid eller ta på så stort allvar. Jag fick berättat för mig om prestige som drabbade den det inte får drabba och om hur den till och med fortsatte medan andra insett att det var över, att det inte längre var Carro man letade efter utan hennes kropp. Allt det här berättades för mig en morgon över en kopp kaffe, inte på något vis med intentionen att vara elak eller slå undan mina ben utan kanske helt enkelt för att det var något som tyngt den här personen eller något som denne funderat över.   

Det tog energi, mer än jag hade att ta hand om det jag fått höra. Det fick mig att rasa, minnena att välla fram och en ilska jag faktiskt inte känt tidigare att vakna. Inom mig ville jag skrika åt prestigepersonen som tack och lov inte fanns i närheten att det var dennes fel att Carro nu är död, att all den där jävla prestigen, beslutsamheten och bristen på ödmjukhet kostat min dotter livet och att det är helt sanslöst att en del verkar kunna sätta sig över andra så mycket att det faktiskt medför att en del dör och ändå leva vidare som om inget har hänt. Min mer realistiska sida visste naturligtvis att det kunde ha blivit så här ändå. Det spelade ingen roll för mitt hjärta skrek att Carro, min lilla dotter, den känsligaste starkaste människa jag mött, den kreativa lilla konstnärssjälen som egentligen ville så väl, mitt första barn som jag älskar så mycket och numer saknar jämt, inte fick den hjälp och det stöd hon behövde eller ens så pass mycket respekt att det gick att erkänna att hon mådde dåligt, var deprimerad och behövde lite ödmjuk varsamhet omkring sig. Det fick mig ner i mörkret, fick minnena att välla fram, saknaden att göra så ont som den bara gör när det skydd jag ibland lyckas linda in mig i rycks bort. Det är där jag nu, i mörkret med mig själv och mina minnen. Med alla sår som nog aldrig läker och med ett söndertrasat hjärta som fortfarande slår så hårt för dem jag älskar så mycket. Det jag behöver är tid och energi för det kostar att ta sig upp igen och det tar tid att göra det. Ändå är jag glad att jag fick veta, att jag får lov att bearbeta lite i taget igen och i inte allt för stor dos. Men jag är trött på hur ont det gör, att det aldrig kommer att gå över och att dom är borta, att dom inte finns nära och hur smärtsamt det är att vara utan dem. Älskade ungar, mina underbara barn. Det fanns så mycket av livet kvar för er och ni borde ha fått vara här.

De lämnade två stora hål

Förlusten av Carro och Henke har lämnat två stora hål inom er, som aldrig kommer att försvinna. De kommer alltid att finnas kvar där och göra ont. Skillnaden är att det inte kommer att göra ont på samma sätt hela tiden. Det var en del av allt min samtalskontakt på MHE-kliniken sa idag. Jag gillar när det inte är några värdelösa omskrivningar och inlindande halvsanningar, även om det inte alltid är de sanningar jag vill höra. Det är jobbiga samtal där på MHE, men även väldigt, väldigt bra samtal. Samtal där sånt som jag inte vill prata om dryftas. Saker jag kanske inte ens vill erkänna för mig själv att jag tänker ibland, sånt är det som är tillåtet att dra fram i dagsljuset för allmän beskådan där. Kontentan av att slänga fram allt ologiskt, sånt som ger skuldkänslor eller verkar helt otroligt långsökt, blir att det inte längre verkar så tabubelagt eller dumt att tänka som jag gör.

Under dagens samtal kom det till exempel fram att det kanske inte ens är alldeles galet att vara lite arg i smyg på Carro och Henke för att de dog! Det tog mig några år att komma dit, till att vara arg på dem och när det väl hände så var och är det inget jag direkt har mått bra av att känna. Istället har det gett mig skuldkänslor och tankar som seglar runt i någon form av negativ spiral. Tidigare, det vill säga för kanske en och en halv månad sen som senast, var jag arg på allt och till sist nästan Gud, för att den, dom, nån hade tagit två av mina barn ifrån mig. Inte rosenrasande eller vansinnesarg utan det har mer varit som en molande ilska, som inte riktigt kunnat gå att ta på. Däremot har jag aldrig tidigare varit arg på Carro och Henke för att de dog. Egentligen är det inte det jag är nu heller. Jag är egentligen inte arg på Carro för att hon tog livet av sig. Vem kan vara arg på sin dotter om hon mår så dåligt att hon får lov att göra ett sådant val? Jag är definitivt inte arg på Henke heller egentligen. Han gjorde inget annat än att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Inte egentligen och inte om jag tänker till. Det är när jag inte tänker utan bara känner som jag har börjat märka av ilskan, som helt logiskt inte ens borde vara där. När jag har funderat över det, satt ord på de känslor jag absolut inte vill kännas vid, har jag kommit fram till det nog beror det på att jag i mitt sinne, i mitt hjärta och i min själ inte orkar vara utan dem och att jag egentligen inte tycker att de hade rätt att dö. Carro och Henke hade ingen rätt att försvinna från våra liv, ta livet av sig eller dö i en trafikolycka. De skulle leva, de skulle vara här. Åtminstone skulle de vara här längre än mig och jag kan inte, fast det är orationellt, ologiskt och meningslöst ur en konstruktiv synvinkel, låta bli att känna att de svek oss. De svek mig, när de dog. De lämnade oss här, utan dem och i spillror och det var inget de fick göra. Så sa hon, min samtalskontakt, idag efter att jag skamset spottat ur mig min mörka hemlighet, att det är helt normalt. Det är två sidor av samma mynt och myntet är sorgen jag känner efter mina döda barn som jag älskar och egentligen inte kan leva utan. Även om jag logiskt kan tänka i de banorna själv, är det ändå en väldig lättnat att få höra det av nån annan, nån som inte har någon anledning att linda in mig i någon form av halvsanning för att de tror att det är bäst för mig. Nån påläst, pålitlig och egentligen okänd människa, vars jobb inte består i att säga sånt jag vill höra.   

Konstigt nog, kände jag mig inte lika arg längre efter att jag bekänt att det faktiskt händer att jag har såna känslor. Underligt nog, känner jag mig inte ens onormalt elak som har såna känslor ibland. Det var ett bra samtal, ett samtal om så mycket och om ilska, sorg och skuldkänslor. Ett sånt samtal man inte vill ha, men som man ändå bör försöka föra. Jag är tacksam över möjligheten att få tillgång till en sån samtalskontakt. Hon kan aldrig ändra något, bearbeta nåt åt mig eller ta bort all smärta jag känner, men hon kan hjälpa mig att hantera den och hitta verktyg för att överleva den och för mig är det en riktig ynnest. Det är nåt stort. 

Anafylaktisk chock

Som sagt så dippade jag rejält i förrgår. Det till följd av en utlösande faktor av drygt biologiskt slag, som i kombination med den totala dippen medförde att jag blev vansinnigt arg över att det biologiska egenvärdet alltid tycks ha företräde och att det då dessutom alltid är någon annans biologiska massa, trots total substanslöshet, som ska privilegieras. När komposterbar materia av detta slag tränger sig in i min livssfär leder det, förutom till katastrofala energimässiga förluster, även till att jag känner mig skyldig, tycker det hela är pinsamt och börjar rannsaka mig själv för att utreda om jag har anledning att ta på mig ansvar för den biologiska mångfaldens alla skiftningar och underliggande tolkningar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Den aktuella händelsen var inte mer allvarlig än nån annan löjeväckande incident, men den var det som totalt fick bägaren att rinna över. Helt plötsligt upplevde jag mig kränkt, påhoppad i mitt privatliv, misstolkad, instängd och kontrollerad. Mitt utrymme i såväl den fysiska världen som i cyberrymdens alla hörn krympte radikalt och aktiverade mitt flyktbeteende big time. Boken 1984 svävade snabbt genom mitt medvetande, medan jag svärande över en stor del av biologins självklara centrering kände min begränsade energi och ansträngda optimism glida iväg som Bambi på hal is ut i ingenstans. Plötsligt kom frågan om hur all denna skiftande mängd organisk materia kan anses som högst värderad, viktigast och mest värdefull bland all materia av liknande karaktär oavsett om genomförd omvärldsanalys framhärdar med fakta som bör vara av vikt för utförda rollprestationer? Utvecklat på ett rätt invecklat sätt kanske, men trots detta en fråga som dröjde sig kvar i mitt medvetande.

Så igår fick jag celebert besök av mycket respekterad klokperson. Trött som jag var på det mesta, hävde jag ur mig allt om energiförlust, aggressioner och mina upplevelser av att flertalet framtida kadaver verkade ha muterat och numer tydligen tog sig befogenhet att bete sig på ett både helt sanslöst och extremt gränslöst sätt. Klokpersonen behövde inte ens fundera utan meddelade lugnt att jag hade rätt att vara arg, kränkt och allt möjligt annat. Sanslöst gränslösa beteenden av ovan beskrivna karaktär var tydligen till och med kategoriserat! Skamlöst beteende[1] kallas det, deklarerade klokpersonen. Det klingade på ett okonstlat vis rätt. Tänk dig, sa klokheten personifierad, att jag dansar in på en affär, skriker och gormar och beter mig illa. Tänk dig att jag kanske till och med slår nån på käften! Det som händer är att samtlig materia runt om kommer att dra sig undan, känna skam och tycka att hela situationen är uppenbart pinsam. Det är precis så du reagerar när olika biologiska enheter beter sig skamlöst mot dig. Du drar dig undan och det känns som det är pinsamt för dig och det är ett helt normalt beteende när någon av sammanhängande biologisk karaktär projicerar den egna skammen på dig. Klokpersonen fortsatte sitt deklarerande på sakligt vis med att meddela: dessutom är du totalt överkänslig mot såna beteenden, eftersom du redan är väldigt bekant med såna ageranden. Så eftersom du är totalt överkänslig fick du en allergisk reaktion när du utsattes för det, du fick helt enkelt en anafylaktisk chock. Och det är precis så du reagera varje gång du möter någon oformlig organisk massa med detta muterade beteende. Det du behöver göra är att hitta en vettig allergimedicin, för att kunna sätta en gräns och hänvisa dessa framtida kadaver dit de borde hålla sig, dvs. ifrån dig.

Ifall någon inte vet vad en anafylaktisk chock är, kan jag tala om att det är en livshotande överkänslighetsreaktion som påverkar flera organ i kroppen, ger blodtrycksfall och grumlat eller förlorat medvetande. Vid en anafylaktisk chock är snabbt insatt behandling av största vikt. Mhm, anafylaktisk chock alltså. Tja, det går det nog att likna det vid. I vilket fall som helst fick jag snabb behandling i form av inträde av klokperson och medföljande klokord i min livssfär. Kan tacksamt meddela att detta helande var en lisa för en energilös själ med livsleda. Tack vare detta har nu viss optimism återkommit, men eventuell energi kommer det trots högkvalitativa helande insatser att ta lång tid att återfå. Till och med den begränsade mängd energi som jag försöker upprätthålla nu för tiden, tar nämligen väldigt lång tid att återställa efter en anafylaktisk chock till följd av exponering för skamlösa beteenden från olika organisk, substanslös massa av muterad karaktär. Nåväl, ny mission alltså. Införskaffa allergimedicin!

---

[1] Förklaring till beteende av obegriplig karaktär, känt under begreppet skamlöst beteende, hos diverse organisk materia: Skamlöst beteende är en följd av en brist i förmågan att känna skuldkänslor, omtanke och omsorg om annat biologiskt material. Dess överdrivna självöverskattning står i yttersta kontrast till det omättliga behovet av uppskattning från övrigt material av samma karaktär. Att känna vid sin skam är en fiende till den egna grandiosa materiakärnan - därför måste alla känslor av skam föras över på någon annan enhet med komposterbart material. På så sätt kan bilden av "Det är inget fel på min materia!" bibehållas, oavsett vilket skamlöst beteende som helst. Med andra ord försöker dessa organiska komposterbara enheter genom att bete sig skamlösa mot andra, att skärma sin skam bort från sig själva. Detta genom att uppträda med utåtagerande provokationer, allt i syfte att antingen vinna andras beundran eller injaga rädsla.