Jag vet vem jag är

Ibland är det tillfälligheterna som får bitarna att falla på plats. Timmarna efter min arbetsgivares senaste drag, förflöt med molande huvudvärk och en överhängande trötthet i kroppen. Varken orken eller viljan fanns att ens röra mig. Jag fick besök, Camilla fick besök och Emelie blev hämtad av sin pappa. Under tiden satt jag så still jag bara kunde i fåtöljen i vardagsrummet i ett försök att samla lite energi och få huvudvärken att vända. Efter någon panodil och en extrem mängd kaffe gav huvudvärken med sig och jag flyttade mig från fåtöljen till soffan. Där, på min nyfunna plats, bestämde jag mig för att det sinnestillstånd jag befann mig i behövde musik och Cranberries var den grupp som skulle göra susen. Tre sekunder senare befann jag mig på YouTube, för att söka efter låtar av nämnda grupp. Nämligen kan det vara väldigt vilsamt att slippa höra sina egna tankar ibland och det underlättar att få tyst på dem, om man samtidigt kan vila ögonen på nåt som rör sig i takt till musiken. Det var då tillfälligheterna började rasa över mig, de tillfälligheter som fick mig att till sist ta tillbaka mitt liv igen.

Mitt bland de första låtarna av nämnda grupp som kom upp på dataskärmen efter min sökning, dök tillfällighet nummer ett upp i form av en meditation av Birkan Tore. Det lite udda var det som fångade min uppmärksamhet, varför det var nämnda meditation jag kom att öppna. Inte bara öppna för den delen, jag till och med genomförde den. Den vila i sinnet som det medförde gav energi nog för att se vad som rörde sig i cyberrymdens domäner. Tillfällighet nummer två utgjordes av några klokord på Facebook rörande det egna valet och förmågan att välja. Det ledde vidare till tillfällighet nummer tre, som bestod av en slumpmässigt vald blogg som visade sig ta upp samma ämne samt erfarenhet av det. Där fanns också ett citat ”allt kan tas ifrån en människa utom friheten att välja sin egen väg” av Viktor Frankl. Det var genom dessa tillfälligheters dominoeffekt, jag kom att reflektera över livet och dess innehåll. Jag funderade över allt jag gått igenom, över vad jag utsätts för, vad som kommer och över vem jag är och vem jag vill vara. Det var då, någonstans mellan alla existentiella tankar och lättsinniga virrigheter som svepte genom mitt medvetande, som jag långt under all bråte som lastats på mig hörde mig själv igen. Där, gömd bakom all uppgivenhet, totala förlust av tillit och smärtsamma sorg och saknad, fanns den kvar. Den del av mig själv som jag värnar om, den del som innehåller tron på de egna valen, viljan att se det lilla i det stora och en önskan om att göra det bästa av det liv jag har. När jag äntligen hittade den delen av mig själv igen, den delen som består av urkraft och rå styrka, insåg jag att med allt jag har i bagaget så klarar jag upp det här också. Jag vet vem jag är, vem jag vill fortsätta att vara och vad jag tycker är viktigt i livet. Jag vet också att makten att definiera, förändra eller utplåna dessa delar inte är nåt jag godtyckligt har lust att ge någon annan. Så jag tog tillbaka mitt liv från dem som inte förtjänar att inneha makten över någons liv igen. Jag bestämde mig för att välja tålamodet som rustning och väntan som vapen, medan jag samlar energi. Jag beslutade mig för att inte betala det enorma pris som nån annans alldeles för höga spel kommer att kosta.

Som en bekräftelse på att det jag tänkte och kom fram till var rätt, upptäckte jag därefter att jag fått ett ganska stort bidrag genom en fond som kyrkan hanterar. Så det är med tacksamhet jag kommer att krypa i säng i natt. Tacksamhet över de fondpengar jag fått del av, över att en del människor och situationer visar mig precis vem jag inte vill vara och över de tillfälligheter som ibland hjälper mig att hitta tillbaka till den jag är och vill fortsätta att vara.   

Hakhäng och möten

Idag var mötet. Mötet med alla instanser att räkna med i samband med min rehabilitering tillbaka till ett fungerande arbetsliv. Eller nästan alla åtminstone, en av dem kunde inte närvara till följd av att mötet blev flyttat från en ort till en annan. Det gjorde inget, det är inte den instansen som har orsakat mig problem och därför inte heller den som oroade mig inför nämnda möte. För oroade mig gjorde jag. Tidigare möten av samma karaktär har inte lett till något konstruktivt eller överhuvudtaget fört mig framåt mot ett bättre mående. Istället har vartenda steg kantats av ett medvetet omintetgörande av alla möjligheter till ett fungerande vardagsliv, mer medvetet från en del personer än andra. Det skulle vara lätt att påstå att det enbart är jag som uppfattat det så, försök till det har gjorts. Lätt, om det inte vore för att alla de övriga inblandade instanserna uppfattat det hela på samma sätt som jag och dessutom dokumenterat det. Tack och lov, för det är hårt när ord står mot ord annars och den med mest makt alltid har sista ordet. Det har varit hårt ändå, trots alla instanser av rang som intygat alla händelser jag varit med om såväl muntligt som skriftligt. Jag törs inte ropa hej än heller, men jag känner mig ändå lite hoppfull. För idag hände det som inte har hänt en enda gång under hela den process min rehabilitering utgjorts av. Idag medgav den oroande instansen att de begått ett flertal misstag och att det är beklagligt. Tack! Från hela mitt hjärta, tack! Dessa ord ändrar förstås inte alla förluster det inneburit för mig av såväl hälsomässig, ekonomisk som personlig karaktär, men det är ändå en öppning. Glatt överraskad är ett sätt att beskriva min reaktion på, chockad med hakan hängande vid knäna är en annan. Det var förstås inte enbart det som hände som var av positiv karaktär under mötet, utan faktiskt hade ett flertal tidigare omständigheter i ärendet också förändrats. Från och med idag ser jag faktiskt till och med framåt med lite tillförsikt vad gäller berört område. Så uppenbarligen kan mirakler hända. När jag lägger mig ska jag dra upp hakan från knäna igen, för även om det är en begriplig reaktion är den inte särskilt klädsam.

  

Efter nämnda möte har dagen förflutit i en harmoniskt trivsam stämning, trots hakans släpande inslag i tillvaron. Även kaffe har utgjort ett bestående inslag i dagen, det och umgänge med nära och kära. En liten sväng förbi en inredningsbutik råkade också hamna på agendan. Rosa, prickigt och änglar var tydligen det som föll i smaken idag. Eller snarare idag också, rosa och änglar är underbart så gott som vilken dag som helst och prickigt har i alla fall under en period nu varit en önskvärd detalj. Inte överallt och inte i mängder, men lite här och där bara för att vi kan. En förunderlig dag, en trivsam kväll och nu en god natt.

Anafylaktisk chock

Som sagt så dippade jag rejält i förrgår. Det till följd av en utlösande faktor av drygt biologiskt slag, som i kombination med den totala dippen medförde att jag blev vansinnigt arg över att det biologiska egenvärdet alltid tycks ha företräde och att det då dessutom alltid är någon annans biologiska massa, trots total substanslöshet, som ska privilegieras. När komposterbar materia av detta slag tränger sig in i min livssfär leder det, förutom till katastrofala energimässiga förluster, även till att jag känner mig skyldig, tycker det hela är pinsamt och börjar rannsaka mig själv för att utreda om jag har anledning att ta på mig ansvar för den biologiska mångfaldens alla skiftningar och underliggande tolkningar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Den aktuella händelsen var inte mer allvarlig än nån annan löjeväckande incident, men den var det som totalt fick bägaren att rinna över. Helt plötsligt upplevde jag mig kränkt, påhoppad i mitt privatliv, misstolkad, instängd och kontrollerad. Mitt utrymme i såväl den fysiska världen som i cyberrymdens alla hörn krympte radikalt och aktiverade mitt flyktbeteende big time. Boken 1984 svävade snabbt genom mitt medvetande, medan jag svärande över en stor del av biologins självklara centrering kände min begränsade energi och ansträngda optimism glida iväg som Bambi på hal is ut i ingenstans. Plötsligt kom frågan om hur all denna skiftande mängd organisk materia kan anses som högst värderad, viktigast och mest värdefull bland all materia av liknande karaktär oavsett om genomförd omvärldsanalys framhärdar med fakta som bör vara av vikt för utförda rollprestationer? Utvecklat på ett rätt invecklat sätt kanske, men trots detta en fråga som dröjde sig kvar i mitt medvetande.

Så igår fick jag celebert besök av mycket respekterad klokperson. Trött som jag var på det mesta, hävde jag ur mig allt om energiförlust, aggressioner och mina upplevelser av att flertalet framtida kadaver verkade ha muterat och numer tydligen tog sig befogenhet att bete sig på ett både helt sanslöst och extremt gränslöst sätt. Klokpersonen behövde inte ens fundera utan meddelade lugnt att jag hade rätt att vara arg, kränkt och allt möjligt annat. Sanslöst gränslösa beteenden av ovan beskrivna karaktär var tydligen till och med kategoriserat! Skamlöst beteende[1] kallas det, deklarerade klokpersonen. Det klingade på ett okonstlat vis rätt. Tänk dig, sa klokheten personifierad, att jag dansar in på en affär, skriker och gormar och beter mig illa. Tänk dig att jag kanske till och med slår nån på käften! Det som händer är att samtlig materia runt om kommer att dra sig undan, känna skam och tycka att hela situationen är uppenbart pinsam. Det är precis så du reagerar när olika biologiska enheter beter sig skamlöst mot dig. Du drar dig undan och det känns som det är pinsamt för dig och det är ett helt normalt beteende när någon av sammanhängande biologisk karaktär projicerar den egna skammen på dig. Klokpersonen fortsatte sitt deklarerande på sakligt vis med att meddela: dessutom är du totalt överkänslig mot såna beteenden, eftersom du redan är väldigt bekant med såna ageranden. Så eftersom du är totalt överkänslig fick du en allergisk reaktion när du utsattes för det, du fick helt enkelt en anafylaktisk chock. Och det är precis så du reagera varje gång du möter någon oformlig organisk massa med detta muterade beteende. Det du behöver göra är att hitta en vettig allergimedicin, för att kunna sätta en gräns och hänvisa dessa framtida kadaver dit de borde hålla sig, dvs. ifrån dig.

Ifall någon inte vet vad en anafylaktisk chock är, kan jag tala om att det är en livshotande överkänslighetsreaktion som påverkar flera organ i kroppen, ger blodtrycksfall och grumlat eller förlorat medvetande. Vid en anafylaktisk chock är snabbt insatt behandling av största vikt. Mhm, anafylaktisk chock alltså. Tja, det går det nog att likna det vid. I vilket fall som helst fick jag snabb behandling i form av inträde av klokperson och medföljande klokord i min livssfär. Kan tacksamt meddela att detta helande var en lisa för en energilös själ med livsleda. Tack vare detta har nu viss optimism återkommit, men eventuell energi kommer det trots högkvalitativa helande insatser att ta lång tid att återfå. Till och med den begränsade mängd energi som jag försöker upprätthålla nu för tiden, tar nämligen väldigt lång tid att återställa efter en anafylaktisk chock till följd av exponering för skamlösa beteenden från olika organisk, substanslös massa av muterad karaktär. Nåväl, ny mission alltså. Införskaffa allergimedicin!

---

[1] Förklaring till beteende av obegriplig karaktär, känt under begreppet skamlöst beteende, hos diverse organisk materia: Skamlöst beteende är en följd av en brist i förmågan att känna skuldkänslor, omtanke och omsorg om annat biologiskt material. Dess överdrivna självöverskattning står i yttersta kontrast till det omättliga behovet av uppskattning från övrigt material av samma karaktär. Att känna vid sin skam är en fiende till den egna grandiosa materiakärnan - därför måste alla känslor av skam föras över på någon annan enhet med komposterbart material. På så sätt kan bilden av "Det är inget fel på min materia!" bibehållas, oavsett vilket skamlöst beteende som helst. Med andra ord försöker dessa organiska komposterbara enheter genom att bete sig skamlösa mot andra, att skärma sin skam bort från sig själva. Detta genom att uppträda med utåtagerande provokationer, allt i syfte att antingen vinna andras beundran eller injaga rädsla.