Jag vet vem jag är

Ibland är det tillfälligheterna som får bitarna att falla på plats. Timmarna efter min arbetsgivares senaste drag, förflöt med molande huvudvärk och en överhängande trötthet i kroppen. Varken orken eller viljan fanns att ens röra mig. Jag fick besök, Camilla fick besök och Emelie blev hämtad av sin pappa. Under tiden satt jag så still jag bara kunde i fåtöljen i vardagsrummet i ett försök att samla lite energi och få huvudvärken att vända. Efter någon panodil och en extrem mängd kaffe gav huvudvärken med sig och jag flyttade mig från fåtöljen till soffan. Där, på min nyfunna plats, bestämde jag mig för att det sinnestillstånd jag befann mig i behövde musik och Cranberries var den grupp som skulle göra susen. Tre sekunder senare befann jag mig på YouTube, för att söka efter låtar av nämnda grupp. Nämligen kan det vara väldigt vilsamt att slippa höra sina egna tankar ibland och det underlättar att få tyst på dem, om man samtidigt kan vila ögonen på nåt som rör sig i takt till musiken. Det var då tillfälligheterna började rasa över mig, de tillfälligheter som fick mig att till sist ta tillbaka mitt liv igen.

Mitt bland de första låtarna av nämnda grupp som kom upp på dataskärmen efter min sökning, dök tillfällighet nummer ett upp i form av en meditation av Birkan Tore. Det lite udda var det som fångade min uppmärksamhet, varför det var nämnda meditation jag kom att öppna. Inte bara öppna för den delen, jag till och med genomförde den. Den vila i sinnet som det medförde gav energi nog för att se vad som rörde sig i cyberrymdens domäner. Tillfällighet nummer två utgjordes av några klokord på Facebook rörande det egna valet och förmågan att välja. Det ledde vidare till tillfällighet nummer tre, som bestod av en slumpmässigt vald blogg som visade sig ta upp samma ämne samt erfarenhet av det. Där fanns också ett citat ”allt kan tas ifrån en människa utom friheten att välja sin egen väg” av Viktor Frankl. Det var genom dessa tillfälligheters dominoeffekt, jag kom att reflektera över livet och dess innehåll. Jag funderade över allt jag gått igenom, över vad jag utsätts för, vad som kommer och över vem jag är och vem jag vill vara. Det var då, någonstans mellan alla existentiella tankar och lättsinniga virrigheter som svepte genom mitt medvetande, som jag långt under all bråte som lastats på mig hörde mig själv igen. Där, gömd bakom all uppgivenhet, totala förlust av tillit och smärtsamma sorg och saknad, fanns den kvar. Den del av mig själv som jag värnar om, den del som innehåller tron på de egna valen, viljan att se det lilla i det stora och en önskan om att göra det bästa av det liv jag har. När jag äntligen hittade den delen av mig själv igen, den delen som består av urkraft och rå styrka, insåg jag att med allt jag har i bagaget så klarar jag upp det här också. Jag vet vem jag är, vem jag vill fortsätta att vara och vad jag tycker är viktigt i livet. Jag vet också att makten att definiera, förändra eller utplåna dessa delar inte är nåt jag godtyckligt har lust att ge någon annan. Så jag tog tillbaka mitt liv från dem som inte förtjänar att inneha makten över någons liv igen. Jag bestämde mig för att välja tålamodet som rustning och väntan som vapen, medan jag samlar energi. Jag beslutade mig för att inte betala det enorma pris som nån annans alldeles för höga spel kommer att kosta.

Som en bekräftelse på att det jag tänkte och kom fram till var rätt, upptäckte jag därefter att jag fått ett ganska stort bidrag genom en fond som kyrkan hanterar. Så det är med tacksamhet jag kommer att krypa i säng i natt. Tacksamhet över de fondpengar jag fått del av, över att en del människor och situationer visar mig precis vem jag inte vill vara och över de tillfälligheter som ibland hjälper mig att hitta tillbaka till den jag är och vill fortsätta att vara.