Antingen väldigt tidigt eller försent

Tidig ynnest

Att vara sömnlös är inte bara ofördelaktigt. Förutom kraftlöshet, energibrist, yrsel, motivationsförlust och ögon som svider, så medför det även förmånen att få njuta av gryningen. Solens första försiktiga strålar syntes plötsligt över hustaken tidigt i morse och förvandlade delar av min lilla värld till vackert guldfärgad. Den viskade om hopp och nya möjligheter och medan jag stod där på balkongen, med en tekopp i handen och njöt av synen, kände jag hur en känsla av ljus letade sig in i de skrymslen av mig själv som under den senaste tiden gått i en nyans av mörkt för att inte säga svart. Bara några minuter senare, när jag följde med de älskade husgudarna på deras morgonrastning, hade solen hunnit gömma sig bakom molnen igen och ett lätt regn strilade ner och fick såväl husgudarna som mig själv att bli om möjligt ännu mer klarvaken än under natten som gått. Medan vi gick där, husmonstren och jag, fick jag syn på två krokusar som någon människa planterat mitt i ingenting på en plats för alla. Så vackert! Det gjorde min morgon. Efter dessa upplevelser, när samtliga hemmavarande varelser åt frukost, kom så äntligen sömnigheten kravlandes fram från sitt gömställe. När världen vaknade, la jag mig och sov. Det gjorde inget att tiden inte riktigt passade ihop med den tidskonstruktion som råder, bara det att kunna somna i ett relativt harmoniskt sinnelag gjorde allt sånt helt ovidkommande.  

När medvetandet sen väl återkom, hade dagen redan övergått till eftermiddag. Det spelade ingen som helst roll, när det väl går att sova är det att sova som prioriteras. Senaste tiden har, vilket sömnsvårigheterna är en tydlig indikation på, inte varit av karaktären bästa tiden ever, den har faktiskt inte ens kvalat in på nåsånärduglig-listan. En del i det hela beror förstås på diverse infektioner och depressionens idé om att ha huvudrollen på min scen, men en del beror på att det viktigaste i livet fått stå åt sidan till förmån för grå tristess kamouflerad till viktigheter. Efter att ha betraktat det hela under en tid, ser jag fortfarande inte den enorma vikten av alltihop. Istället ser jag en massa ord, men ingen som verkar bli räddad av dem och jag ser definitivt inte att någon dör eller skadas om de uteblir. Det är, för mig, en tydlig vink om att jag är på väg i rasande fart mot en korsväg igen. Jag ska avvakta, invänta, energi nog för att orka förändra. Om energin uteblir får jag ändra förhållningssätt i väntan på att nog mycket energi återkommer. Korsvägar är bra, men jobbiga att vara i.

I övrigt har Camilla och Emelie återvänt till hemmets lugna vrå, nån annan nära har flugit iväg mot varmare breddgrader för en tid och jag har blivit bättre på att bygga staket. Andra har istället ägnat sig åt att riva sina staket och snickrat upp skyltar med använd marken efter behag. En underlig utveckling, som leder till omvärdering gällande många områden inom det området. Tvättkorgen har blivit av med lite av sitt innehåll och marsvinen har fått städat. Jag läste en artikel om husdjurs helande inverkan, fnös för mig själv och tänkte på den senaste burstädningen och incidenten när en granne nyss kom hem med ett stycke rymling i form av liten vovve på upptäcktsfärd i trappuppgången. Tre sekunder senare fnös jag åt mig själv som fnyst, när jag satt med Harry och Engla i famnen och njöt av deras värme och närvaro. 

Kvällen ska snart övergå i nya sömnförsök. Den har varit mysig, innehållit livskvalitet och lite av det som är viktigast: tid med mina kvarvarande döttrar, levande ljus, te, älskade husgudar och reflektionstid. Livet glittrar ändå vackert när det är glittret man väljer att titta på.