Living on the edge

Jag läser fyndiga bloggar som andas av positiv energi och trivsam humor och önskar att jag också kunde skriva så. Roligt, engagerande och inspirerande, men själv är jag iklädd gnällträskets oklädsamma kostym. Jag försöker acceptera att livet är så nu, att en del dagar kommer att genomlevas i ett sånt stadium, men det är inte helt enkelt det där med acceptans. 

Jag lever mitt liv på en tunn liten kant, en smal, smal egg, och det är där jag står, går och andas. En del dagar är det mer uppenbart än andra dagar och idag är en sån dag. En dag när jag är medveten om vilka enorma mängder energi som krävs för att hålla balansen där och att det krävs till och med ännu mer för att upprätthålla den extrema viljestyrka som krävs för att ens vilja balansera ännu en dag. Så har livet varit under några år nu, så har jag levt sen först Carro och sen Henke dog. Åtminstone sen jag väl gjorde valet att försöka fortsätta leva. För det är såna val man ställs inför när döden tar någon av de nära. Valet att leva, att dö eller att vara ett offer. Jag har aldrig varit mycket för medelvägar, så mitt val fick stå mellan ytterligheterna. Jag valde ytterligheten livet, ett kostsamt val om man mäter kostnaden i energi. Ibland ångrar jag mig. Det är de dagar jag av någon anledning tappar balansen och viljestyrkan är svag, eller såna dagar när nåt tar bort ytterligare en bit av den lilla kant jag står på och det är svårt att hitta motivationen att försöka stå kvar. En sån dag är det idag. En dag när ytterligare en bit av min lilla egg skalades bort och kastade mig tillbaka till valet mellan ytterligheter igen. Jag kommer som vanligt att välja samma ytterlighet som alltid, men bara att hitta orken att välja är jobbigt ibland. Medan jag letar efter min viljestyrka, krälar jag runt där jag absolut inte vill vara. Jag känner mig som ett offer för livet och det är ingen snygg plats att vara på. 

I brist på annan strategi så tänker jag fly till en plats där själen kan andas. Just nu får inte ens det mig att lyfta, men väl där kommer energin att fyllas på och livet att glittra igen. Åtminstone är det vad jag hoppas på och vill. Fram till avfärden tänker jag försöka jobba på min acceptans. Det är okej att ramla ibland och det är okej att kräla runt där man absolut inte vill vara, åtminstone tills man hittar vägen därifrån. 

Hatar mitt mörker

Jag hatar mitt mörker. Det är helt svart. Jag är uppe på höga klippor. Jag ser inget, det är för mörkt. Går jag för nära en kant faller jag. Jag kan gå till kanten frivilligt, men jag vill inte lämna alla mina älskade. Ibland kommer dom med ljus. Då vet jag vart jag ska gå. Ju längre jag går blir det ljusare och ljusare. Jag börjar se hur allt set ut. Men kommer jag för nära ljuset gör det ont i ögonen.. och jag måste springa tillbaka! Ljuset skrämmer mig. Har jag varit för nära ljuset blir jag rädd. Mörkret är min trygghet, fast jag hatar det så. All panik och smärta. Alla tårar och ekande skrik. Allt blod som rinner. Alla planeringar och texter. Allt hat. Det är min trygghet och en snabbare väg till frihet. Här kommer jag för alltid att vara fast.
Ur en av Carros dagböcker

Vid den här tiden för fem år sedan, hade Carro varit död i cirka 17 timmar. Hennes jacka, handväska och förpackningen som de dödliga tabletterna legat i hade blivit hittade och jag var chockad, eftersom det gått upp för mig att det var för sent. I mitt hjärta förstod jag i samma sekund som jag tog emot telefonsamtalet om att hennes saker återfunnits under bron bredvid älven, att det var över.. att Carro var död och att det från och med den sekunden enbart handlade om tid tills det skulle bli bekräftat. I chocken försökte jag kontrollera nåt i mitt liv, så jag städade. Jag fick Camilla och Henke att också hjälpa till att städa och jag väntade. Vi väntade. Det vi väntade på var polisen, som vid det laget var på väg ut för att leta efter Carro med hundpatrull. Mina kinder var domnade, fingrarna kalla och allt jag såg, såg jag som om det var i en tunnel. Världen hade blivit inlindad i bomull och var långt borta, det enda som var verkligt var smärtan som hotade att slita sönder allt inom mig. Trots att jag egentligen visste, trots att min kropp på ett så smärtsamt sätt skrek åt mig hur det var, ville jag ändå hoppas. Jag ville så gärna tro att hon ändå fanns där någonstans, levande och skulle komma tillbaka.. Hon kom aldrig mer tillbaka, åtminstone så kom hon aldrig mer tillbaka och var vid liv. Nästa gång jag skulle få se Carro, var när hennes kropp hade hittats av dykare i älvens svarta kalla vatten tio dygn senare. Det visste jag inte då, då visste jag bara att allt var fruktansvärt fel och att jag hoppades så väldigt mycket på att hon skulle dyka upp, leva och att allt bara hade varit en otroligt hemsk dröm.

Idag vet jag att det inte var en avskyvärd dröm. Idag vet jag att det värsta som kunde hända hade hänt och idag vet jag att så många av alla frågor som jag har aldrig kommer att bli besvarade. Idag är jag tjurigt innesluten i min värld av egoistisk självömkan och trasig saknad och försöker desperat hålla mig fast vid nån form av illusion om att världen är en vacker plats. Vissa dagar så ser jag det, jag ser allt det vackra och tar dessutom tillvara på det i vetskapen om hur viktiga alla dessa ögonblick av vackert och glittrande är. Idag är som sagt inte en sån dag. Det är en dag när jag är ensam med mig själv, i mig själv, och det jag kommit fram till är att det är så livet är. Ensamt, ödsligt och oerhört påfrestande. Ibland går det människor bredvid en, men till syvende och sist lever man sitt liv själv, med sig själv och på egen hand. Idag är en sån där dag när det är så otroligt tydligt och det gör mig oerhört trött. 

Idag är även en dag som innehållit frånvaro av nåt som borde vara närvaro. Varje gång det händer blir jag förvånad, besviken och trött och ber om att få bli lämnad ifred. Varje gång säger jag: jag klarar mig och varje gång tänker jag på hur otroligt utmattande det är att behöva stå upp själv. Solitär, vindpinad och självklar, fast självklar är den största illusionen av alla. Så idag är, vilket även alla dagar tenderar att vara, en dag när jag återigen blir medveten om prioriteringar och dess innebörder. Och idag är det, som sagt, fem år sen det riktigt gick upp för mig att jag förlorat min 18-åriga dotter, mitt älskade yrväder och mitt förstfödda barn. Carro, som stod för livet självt, var som en stormvind och led av en depression. Carro som jag älskar och ännu inte vet hur jag ska kunna vara utan resten av mitt liv. Carro, som hade ett hjärta som rymde oss alla och ett mående som slet undan hennes fotfäste. Henne är det alla mina tankar cirkulerar kring idag. Henne är det jag skulle vilja skrika till att hon ska komma tillbaka, att hon inte fick lämna oss andra här. Jag skriker inte. Istället klarar jag mig och det gör jag på det sätt som livet är.