Alldeles för ung

Gårdagskvällen slutade inte som jag tänkt mig. Istället ringde telefonen och meddelandet jag fick var ett av dessa meddelanden man önskar att man aldrig skulle behöva uppleva. Igår dog en fin och alldeles för ung människa igen, en av Camillas och Henkes kompisar från en annan ort och det var det telefonmeddelandet bestod av. Informationen om att ännu en människa helt onödigt ryckts ifrån oss och en förfrågan om att förbereda Camilla på det. Det går aldrig att förbereda vare sig själv eller någon annan på den typen av förlust som ett dödsfall är. Gårdagskvällen var inget undantag. Camilla hade redan anat det, som vanligt ligger facebook ett steg före, så när hon förstod att jag visste nåt frågade hon rakt ut. Eftersom jag vid det här laget vet att det inte är några inlindade svar eller undanglidande fraser man vill höra i den situationen, svarade jag som det var. Ännu en gång hörde jag Camilla rasa ner och upprepa "nej, nej.." för att sen chockad ställa den fråga som hon är ytterst berättigad att fråga: "men.. vad är det här för en värld egentligen"..

Jag vet inte vad det här är för en värld. Den verkar ofta vara väldigt orättvis och alldeles för hård. Jag vet ännu mindre vad det är för ett samhälle, eller det vet jag väl kanske.. dagar som igår, vet jag däremot inte om jag är särskilt stolt över att vara en del av det. Kära lilla du.. vila i frid. 

"Det är ett hårt liv, men jag är hårdare"

 Axel 

Det är orättvist att de inte är här..

Carro var inte planerad, men när hon föddes var hon mer än välkommen. Jag älskade henne från allra första stunden jag såg henne, så liten, så underbar. Mitt förstfödda barn, mitt allt. Jag har skrivit om det förr, att Carro var den som visade mig vad riktig kärlek var. Jag hade utan problem offrat allt, offrat mig själv, för den lilla tjejen som låg där i min famn med de minsta händer man kan tänka sig och de blåaste, klokaste ögon som det går att ha. Hon lärde sig saker snabbt, Carro, som att krypa, gå och att prata. Hon fick snabbt långt hår, som gick från att ha varit ganska mörkt till att bli ganska ljust. Vacker som en liten docka var hon, med ögon som tindrade av liv och livsglädje. Nu är hon död. Efter ett hårt liv, så hårt att hon inte längre orkade vara kvar i det. Mitt lilla barn, som hade hela världen i sin famn och som borde ha fått fortsätta ha det. Det är inte rättvist att hon är död och det är inte rättvist att Henke är död. De borde ha fått leva, vara kvar här och må bra.

Ikväll har jag myst med Emelie, mitt minsta barn, lika älskad som sina tre syskon Carro, Camilla och Henke. Det är en otrolig lyx att få sitta med henne, ha henne nära och bara vara lycklig över att hon finns. När hon somnade kom den tillbaka, känslan av att det inte borde få vara så här. De borde inte få vara borta. De borde ha fått leva, bli vuxna, må bra, fått egna barn och de borde ha fått vara vid liv. Varför måste Carro må så dåligt, varför kunde ingen av alla jävla expertinstanser hjälpa henne istället för att tycka att hon var ett problem och jobbig? Varför kunde hon inte få hjälp att må bra? Det är otroligt själviskt att tänka som jag gör nu, men varför måste just min Carro behöva må så dåligt att hon kände att den enda utväg som fanns var att ta sitt liv? Varför var inte det nog? För mig var det mer än tillräckligt, för Camilla, Henke och Emelie var det likadant. Så varför måste Henke också dö? Henke som ville leva, som hade kämpat sig till en plats i tillvaron som han villa ha, som var den tryggaste i världen att ha i sitt liv och som kunde ha fått ett bra liv trots saknaden efter Carro. Varför måste han dö? Varför fick inte han chansen att bli vuxen och gammal? 

Jag sakar dem, det gör fysiskt ont att vara utan sina barn så länge och för alltid är väldigt, väldigt länge. Fem månader efter att Henke hade dött kom det fram en kvinna till mig, en kvinna jag inte känner och inte heller har någon vidare lust att lära känna, och sa: jag vet om vad som hänt med dina barn, men det var ju länge sen det där. Kanske det är så, kanske det känns som längesen för andra. För mig känns det som de har varit borta hur länge som helst, men som det händer igen och igen. För mig är det en evighet och ingen tid alls sen de dog. Allt jag gör, gör jag med vetskapen om att de inte längre är med. Allt jag gör, gör jag medan jag ser världen genom en hinna av allt som hänt och det sliter att se världen genom bilden av sina barn som levande kontra bilden av sina barn som döda. Ingen borde behöva se världen på det viset, ändå är det så många som tvingas göra det. Det är ett hårt liv, hon hade rätt i det Carro.