Leva annorlunda

Två gånger under de senaste dagarna har jag blivit kallad annorlunda av en och samma person. Första gången var i sällskap av Camilla, som även hon fick gå under annorlundastämpeln. Uttalandet löd ”ni är väl ändå rätt annorlunda ni”. Annorlundaordet uttalades på ett relativt neutralt sätt, varken trevligt eller otrevligt, i negativ eller positiv bemärkelse. Både Camilla och jag tittade något förvånat på personen i fråga, tills Camilla replikerade med att informera om skillnaden mellan speciell och annorlunda. Enligt både hennes och mitt synsätt låter att vara speciell som nåt mer positivt än att vara annorlunda. Bara nån dag senare hände nästan samma sak igen, med den skillnaden att Camilla inte var med och uttalandet därför löd ”du är allt bra annorlunda du”. Det fanns en till skillnad. Det syntes på personen som sa det att det inte sas som nåt negativt, utan snarare var det ett positivt konstaterande. Dessutom ett konstaterande som lämnade en positiv känsla hos mig. Min slutsats blev att personen i fråga använder annorlundaordet på ett annorlunda sätt gentemot vad jag brukar göra och att jag gärna är lite annorlunda på det annorlunda sättet.

Dessa annorlundahändelser fick mig att reflektera lite kring just att vara annorlunda. Vad är det som är så negativt med att vara annorlunda egentligen? För när människor konstant oroar sig för vem de är, hur de ser ut, om de gör saker och ting på rätt sätt och vad andra tycker om dem, känns det synnerligen likt rädsla för att vara annorlunda. Att vara framgångsrik verkar ha blivit synonymt med att passa in i det förväntade i kombination med att kunna parera alla möjligheter att sticka ut, genom att stå för sig själv, sina värderingar och det medmänskligt rätta. Om annorlunda betyder att våga gå utanför ramarna och vara sig själv, att verkligen våga möta andra människor istället för att visa upp en fasad och möta en annan fasad och att våga leva istället för att bara genomleva, så borde väl annorlunda vara nåt eftertraktat och hyllat? Förr eller senare kommer allas liv att gå mot sitt slut. När det händer tror jag inte att åtminstone jag kommer att tänka tillbaka på mitt liv med missnöje över att jag försökte leva mitt liv som en kännande, medmänsklig och levande människa, som åtminstone försökte stå för den jag är, njuta av livet så ofta som möjligt och ta alla tillfällen i akt att umgås med dem jag älskar. Kommer jag att ångra nåt blir det antagligen de gånger jag har begått våld på mig själv, genom att kontrollerat försöka passa in i nåt opassande och betett mig stelt konventionellt och därigenom gått emot mitt hjärta och min själ. 

Livet är värdefullt och inget som går att ta för givet. Är det då inte lite förmätet att ta det som nåt så självklart, att det går att ödsla bort det i nåt underligt spel för att passa in och/eller för att vara framgångsrik? Vad är det att vara framgångsrik egentligen? För mig börjar framgångsrik kännas väldigt synonymt med att vara annorlunda.