Synd om

Jag har en sån där mindre snygg dag, när jag tycker lite synd om mig själv. Offerkoftan är på, även om jag inte visar det för dem runt omkring mig särskilt mycket. Jag är trött i hela kroppen, har huvudvärk och vänster ben och fot, precis som vänster lillfinger, är bortdomnade. Det har de varit under några dagar, åtminstone foten och benet, lillfingret har varit i det stadiet ett längre tag. Det irriterar och är obehagligt, jag är trött på att vara trött och gårdagen medförde av någon anledning efter att jag klippt gräset ett stresstillstånd som gjorde att jag inte orkade med varken prat eller andra ljud. Det var inte bara stress och ljudkänslighet jag kände, utan en vansinnig matthet i hela kroppen och en skärande huvudvärk. Allt sammantaget har gjort att jag är trött på hela mig, mitt mående och min situation. Det är helt enkelt synd om mig i dag, i all tysthet då förstås, eftersom jag inte har lust att dyvla det på mina nära och kära. Igår märkte de det ändå och beordrade mig att sitta still och slappna av. Det är ett tydligt betyg på att jag är i ett drygt tillstånd.

Ändå har dagen inte varit en total katastrof. Den började med fågelbesök inomhus, fortsatte med att Camilla agerade taxi och hämtade Emelie efter skolan, kvalitetstid med serverat fika och därefter soffhäng med Camilla och Emelie. Rätt mysigt, men till och med barnen verkar vara lite ur form. Kanske är det höstens tydliga antågande som gör det. Höst och sen vinter och flera månader med snö. Vinter innebär även att november-december närmar sig och det i sig är en jobbig tid när allt från väder till datum, påminner om allt som varit. Eller så är det bara en svacka hos oss alla, utan någon speciell anledning. Hur som helst ska vi snart äta tillsammans. Trots trötthet och formsvackor har vi det bra tillsammans. Lugnt, hjärtligt och kravlöst. En trivsam stämning helt enkelt.