Det sägs att en människas ögon är
själens spegel. Kanske är det precis så det är. Ibland, om man verkligen vågar
se och får förmånen som ett sådant förtroende är, går det att få en hel historia
berättad för sig genom att titta in i en annan människas ögon. Ibland kan
historien om ett helt liv, den personens liv, ditt eget liv och de delar ni har
gemensamt i livet, berättas genom ögonen. Bara under de senaste dagarna har jag
sett historier rullas upp för mig, historier om att kämpa, om en otrolig smärta,
om förlust, trötthet och om väldig styrka. Historier jag känt igen, historier
jag förstår och historier som det krävs mod för att dela. I fredags tittade jag in i en kvinnas ögon,
som först visade mig glittrande vardagsglädje, men som vid frågan om hur det
var med henne lät masken av vad de flesta vill se rämna och visade mig den hårda
verklighetens smärta och det mående, som ständigt ligger där alldeles under
ytan för dem som vågar se. Ögonen sa allt, berättade om hennes enorma sorg,
försök att åter kunna leva, om sökandet efter någon form av glädje igen och om en
saknad som ord aldrig skulle kunna göra rättvisa. Hennes ord innehöll inget av
det, utan bestod bara av korta fakta. Hon mådde så där och det var jobbiga
datum nu. Hon behövde inte heller säga nåt mer, jag visste vad hon menade och
förstod vad hon egentligen sa. Det gör ont att sakna ett barn som dött, det är
smärtsamt att gå sönder och aldrig mer kunna bli alldeles hel och det tar
väldigt mycket energi att försöka leva igen. Idag under kvällens tidigare
timmar, fick jag en liknande historia berättad för mig av en annan kvinna i
samband med en kort hundpromenad i kylan. En historia om samma väldiga smärta
och enorma saknad varje dag under trettio år, om trösten en starkt lysande stjärna
kan ge, om kärlek som aldrig försvinner till ett älskat barn som gått bort, om
hur det är att för alltid se världen silas genom anleten på de barn som
förlorats, om att för alltid bära dem med sig i hjärtat och om trasighet som
aldrig går över, men som man får lov att lära sig att leva med. Den här gången
innehöll historien mer ord, men fortfarande var det ögonen som sa det
viktigaste och som underströk allt som sades. Två kvinnor och två olika historier,
men ändå så lika. Jag vet vad de pratar om. Jag vet hur de känner. Det jag ser
i deras ögon är detsamma de antagligen ser i mina, de gånger jag är modig nog
att våga låta masken som de flesta vill se rämna och har orken att dela det
innersta av mig med nån annan. Det behövs inte mer, det räcker med att få
tillgång till, bli insläppt och att våga visa och se. Så ögonen kanske är
själens spegel, åtminstone är det så jag ser det. Åtminstone är det vad jag
ser.
