En rämnad värld & det borde synas

Älskade & så saknade Carro

På bara bråkdelen av en sekund rämnade världen igen. I samma sekund som mina ögon föll på kortet som uppenbarades för mig på facebook, tystnade världens alla ljud ännu en gång för att lämna företräde för ett tjutande tryck som bara hörs inom mig. Den skärande smärtan i mitt bröst återkom återigen i full styrka, en smärta som varje gång får mig lika förvånad över att den inte syns rent fysiskt. Nåt som gör så ont borde blöda, trasa sönder och visa upp ett intermezzo av söndersliten vävnad på min kropp. Där, framför mig på dataskärmen, var en bild som jag inte sett på ett bra tag på min älskade Carro – levande, busig, med glittrande ögon, brunfärgat hår och en av sina karakteristiska kortminer. Min Carro som gjorde hela min värld ljusare, som ibland fick hela min värld att rasa och som var så full av livskraft att hennes närvaro kändes på långt håll. Carro med sin alldeles egen syn på världen, den starkaste människa jag nånsin mött och mitt förstfödda barn som fick mig att inse vad det innebär att verkligen älska när hon föddes. Min vackra Caroline som behövde behandlas mer varsamt än porslin, men som mötte mer hårdhet i världen än många andra i vår livssituation. Där var hon, på ett kort som togs för flera år sen och som jag följde till albumet det låg i på facebook. Ett album med fler kort som jag inte sett på länge, kort på henne, kort på oss, kort på liv, kärlek och på hur det borde vara. Ett liv där vi och oss bestod av fem, istället för tre. Kort som fick gårdagens lite lågmält molande saknad att kliva fram i rampljuset och krävande ta över allt utrymme, genom att högljutt skrika ut den smärtsamma tomhet som det inte finns nåt bot för. Så kan livet vara. Så är livet ibland. En del dagar kan hela världen rämna på bråkdelen av en sekund.

Kärlek & liv

Det är lika varje gång det händer. Varje gång ett kort på Carro eller Henke oförberett dyker upp någonstans i min värld, känns det som om marken under mig öppnar sig i några sekunder och inom mig rasar jag och faller djupt ner i mörkret och smärtan igen. Ändå gör det mig glad. Ändå får det mig att bli alldeles varm i bröstet. Ändå känns det bra att de, att min Carro och/eller min Henke, finns med i andras hjärtan och tankevärld också.

Tidigare under dagen, som gått i vänskapens och det goda samtalets tecken, diskuterade Tove och jag vikten av att välja klokt i livet, för att på så vis undvika att ta sina sista andetag i en känsla av bitterhet över de val man gjort. Det var därför jag, när jag satte mig vid datorn, befann mig i ett harmoniskt men relativt eftertänksamt stadium. Det var därför jag tänkte extra mycket på de insiktsfulla ord jag läste i Kristians blogg. Kristian, som är 29 år och är drabbad av obotlig cancer och därför har valt att rent krasst hantera livets kommande slut, skrev i sin blogg: ”ser det ännu tydligare nu. Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.” Jag funderade över hur ofta människor tar livet förgivet, hur människor väljer som de själva och de omkring dem vore odödliga och hur många gånger det medför val som inte leder till det bästa i livet. Jag begrundade det faktum att det förhållningssättet ofta verkar förändras när döden knackar på i någon form och att det är genom de mest tragiska erfarenheter, som en del får de allra viktigaste insikterna i livet. Det var i funderingar av det slaget jag satt när kortet på Carro dök upp på min bildskärm, nästan som för att styrka det viktiga i att ta vara på livet och ha ett förhållningssätt som gör det möjligt att se det paradis som livet på jorden kan vara. Det var då jag återigen erinrade min Emelies ord lite tidigare under kvällen: ”du måste titta på stjärnorna mamma! Jag har aldrig sett dem så vackra som ikväll.” Min kloka Emelie, hon såg det vackra ikväll. Hon såg paradiset och hon såg det från sin plats på jorden.

Coldplay - Fix You