Alltid i mitt hjärta

Carros & Henkes grav 2012-11-03

En del människor hävdar att tiden läker alla sår. Trots att det inte har gått så länge än, så är det inget jag längre tror på. Istället genomborrar en del händelser ens hjärta så totalt och på så många ställen, att det trasas sönder alldeles för mycket för att nånsin mer kunna bli helt. Det som blir kvar är sönderslitet, sårigt och krackelerat och det förvånar mig konstant att det ändå fungerar.

Dagen började med att Emelie svischade in en snabbis och gav mig en kram, följt av en hundpromenad och handling tillsammans med Camilla. Sen begav vi oss till kyrkogården, Camilla och jag, och tände ljus på Carros och Henkes grav. Vi brukar vanligtvis inte gå dit dagtid. Ingen av oss har lätt för att vara där, det gör för ont och det är alldeles för privat att visa upp. Därför brukar det vara mörkt när vi beger oss dit och inte ens mörkret skyddar mot de känslor det väcker, varför det inte är så ofta vi företar oss den korta resa det är mellan kyrkogården och vårt hem. Idag gjorde vi det ändå och dessutom under dagtid. Vi gjorde det för att vi ville se till att det var tända ljus där ikväll och imorgon kväll, för att vi vill hedra Carro och Henke. Det var mycket människor på hela kyrkogården, så vi skyndade oss att tända de hjärtlyktor vi hade med oss och satte nya ljus i de lyktor som vi redan satt dit. Jag trängde bort alla känslor jag kunde medan vi var där och under resten av dagen. Väl hemma gjorde vi oss våfflade mackor, drack kaffe och tittade på film för att sedan göra mat och få middagssällskap som hade med hemgjord kladdkaka och bjöd på. En bra dag med kärlek i Camilla och Emelie form och trevligt umgänge, värme och det mesta som ger livskvalitet.

Under kvällen for vi till kyrkogården igen. Det är så vackert med alla ljus som är tända överallt där under den här helgen. Redan innan Carro och Henke dog brukade Camilla och jag åka förbi kyrkogården under den här helgen varje år, för att titta på alla ljusen. Så det var vad vi gjorde ikväll med, fast med den skillnaden att vi även gick in på kyrkogården. Hela kyrkogården var fylld med tända ljus och det var så otroligt vackert överallt där. När vi kom fram till Carros och Henkes grav och jag såg alla ljus som var tända på deras grav för dem, en del med personliga meddelanden på, gick det inte att hålla undan alla känslor längre. Där i mörkret gjorde det inget, det var ingen som såg de tårar som trillade nerför mina kinder. Medan vi stod där såg jag Carro och Henke för mitt inre. Carro i sin vita klänning hon hade på sig när hon blev fotad som älva och Henke i sin vinröda DLK-tröja, som han köpte när vi var i Göteborg och såg dem tillsammans. Trots alla ljus och den otroligt vackra vy som kvällen där erbjöd, kunde jag bara känna den enorma smärta som enbart saknaden efter de barn man förlorat och aldrig mer kommer att få se kan ge. Det rev upp, slet fram alla sår och fick mitt trasiga hjärta att lägga sig utanpå mitt skinn, mina kläder och bli det enda jag var. Det spelade ingen roll att vi åkte hem, att det var trevligt och vi hade en myskväll. Trasigheten hade redan tagit över. Det är då det blir svårt att andas, svårt att inte skrika rakt ut precis som all saknad skriker inom mig. Det är vid dessa tillfällen som det är omöjligt att räkna ut hur man ska orka leva med att vara utan dem en enda minut till, ännu mindre resten av livet oavsett hur långt det nu kommer att vara. Det är vid alla dessa gånger som jag egentligen bara ser Carro och Henke, oavsett vad jag tittar på, och all saknad efter dem, all kärlek till dem och mitt trasiga hjärta får det att kännas som jag ska gå helt och hållet sönder. Så nej, jag tror inte längre på att tiden läker alla sår. Jag tror helt enkelt att en del sår aldrig går att läka.